Varje fynd kräver ett ton av slit och flera uns tur

av Torsten Fagerholm Forum 2016-09, sida 16-20, 27.10.2016

Taggar: Personer: Niklas Geust

Fördomsfrihet och långsiktighet är grundvillkor inom placeringsservice och startup-investeringar. Det vet Niklas Geust som stötte på en guldåder inom fondbusinessen och numera sparrar små, hungriga bolag som vill lämna ett positivt avtryck.

Tillsammans med några andra unga män vid FIM skrev Niklas Geust ett stycke finländsk finanshistoria på 1990-talet och en god bit in på 2000-talet. Efter några av­stickare hos isländska turbokapitalister och en lyckad försäljning av FIM till S-banken jobbar han numera som affärsängel.

”Vi har på tok för mycket fördomar och konservatism i Finland”, funderar Geust då vi sitter i Musikhusets café invid Tölöviken. I bakgrunden dånar Sibelius, hos lyssnaren sammanvävs tonerna denna höstdag med den allt annat än odramatiska berättelse som Geust serverar. Vem är då denna bakgrundsgestalt i många finlandssvenska sammanhang som sällan framträtt i offentligheten?

[caption id=“attachment_8412” align=“alignleft” width=“440”] Lyckträffar är sällsynta. Att lyckas i mikroperspektiv är sällan synonymt med långsiktig framgång, vet Niklas Geust som ridit ut ett antal finanskriser.[/caption]

Kitt som håller samman. ”Många av mina barndomsvänner flyttade – likt mig – tillbaka till Kyrkslätt efter studietiden. Det finns en speciell samhörighet där, det är intimt och sammansvetsat. Hälften av mina bästa vänner i vuxen ålder har gått i samma byskola som jag”, belyser Geust sin bakgrund.

Han ger ett avslappnat och jordnära intryck, något som kan överraska en journalist som under årens lopp träffat hundratals viktig­pettrar till finansnissar.

”Jag har själv stött på förutfattade meningar om bankir- och finanssektorn”, medger Geust.

Vid unga år stod han och vägde mellan en framtid som ekonom eller ingenjör.

”Sen märkte jag att Tekniska högskolan i Otnäs erbjöd en mix: en utbildning i produktionsekonomi. Men jag blev lite besviken på den ekonomiska sidan, bristen på ren finansteori. Mot slutet av studierna gick jag ett finansieringsprogram vid Kauppakorkea­koulus fortbildningscentral. Utan det hade det varit svårt att jobba som placeringsanalytiker.”

Men först ska vi backa två steg till recessionens år 1993.

Hobbyplacerare. En ung studentska i psykologi visar en lokaltidningsannons till sin blivande make i studielägenheten i Otnäs: ”Sinustako meklari?” (ung. ’En mäklare – kanske du?’).

”’Är det inte något sånt här du funderat på?’. ’Tja’, tänkte jag. Det var den finska handelshögskolan som erbjöd en fortbildning inom finansiell ekonomi. Branschen var aldrig ett medvetet mål för mig. Ok, visst hade jag sedan 15 års ålder placerat sommarjobbsbesparingar i aktier för att få en inblick. Men att hon hade snappat upp att jag vill jobba med aktier var mer än jag själv förstått”, skrattar Geust.

Via gästföreläsare från bankirfirmor knöt den unge Geust kontakter i branschen, som var väldigt ung på den tiden – vilket följande anekdot illustrerar.

”Hösten 1994 skrev jag på ett arbetsavtal med FIM som juniormäklare från och med årsskiftet. Medan jag ännu jobbade som assistent åt min professor i Otnäs ringde FIM upp: ’Vi behöver en analytiker i stället.’ ’Vad gör en sån då?’, undrade jag. Svaret löd: ’Det ska vi ta reda på tillsammans’.”

FIM blev ett ödesval. Hade Geust ut­examinerats fyra år tidigare hade han kanske jobbat inom finsk exportindustri, med energi­teknik och miljöskydd i stället. Redan vid finanskursen vid Kauppis 1994 fick den unge Geust ett tävlande jobberbjudande från en medelstor bank. Trots en lägre startlön före­drog han att jobba i ett litet team på 13 personer på FIM. Efter 1,5 år blev han del­ägare, efter 2 år kom han med i styrelsen.

”På banken hade jag antagligen suttit länge i min egen analytikerlåda. På FIM fick jag vara med om att bygga upp ett bolag och få bred erfarenhet av företagsstrategi – mitt huvudämne i Otnäs.”

Ärtsoppa varje dag. År 1992 bestod FIM av fem anställda som skämtsamt ”åt ärtsoppa varje dag”. Börsomsättningen var extremt låg. Hösten 1992 skedde tre saker: marken devalverades, utlandsägandet på finska börsnoterade aktier frigjordes och överlåtelseskatten inom börshandel avskaffades.

”Sen tog börshandeln fart, snart kom Nokia in i bilden och börsmiljön blev väldigt dynamisk med den första teknikboomen.”

Konkurrensen på börsen ökade. FIM:s marknadsandel överträffade aldrig 3–4 procent, men för att särskilja sig jobbade man nischat med onoterade bolag, till exempel landsortstidningar. Vid struktur­omvandlingen hos regionala telefonbolag uppstod hundratusentals nya aktieägare över en natt.

”Mönstret bröts då telefonandelslagen ombildades till aktiebolag. Alla fick förutom telefonapparaten en aktie som de kanske inte behövde. Nu var börsen inte längre något som bara berörde en liten klick. Det skapade möjligheter för mäklare. För de stora förmedlarna var det inte så himla intressant att förmedla enskilda aktier värda 3 000 mark. Det blev FIM:s språngbräda för att kunna bygga upp fond- och kapitalförvaltningen.”

Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Skriftly!

Torsten Fagerholm text Karl Vilhjálmsson foto