Värme ur Hälleberget
av Claus Laurén Forum 1983-14, sida 14, 21.09.1983
Att värma upp bostäder med sk jordvärme är en energibesparande åt gärd som i huvudsak har möjliggjorts genom de senaste årens lavinartade utveckling på värmepumparnas område. Det här gäller framför allt på våra kyliga breddgrader i Frankrike, på Island och i USA har man hittat värmeförande skikt på måttligt djup, och har följaktligen kunnat tillgodogöra sig energin direkt, utan för medling av värmepumpsteknologin.
Man brukar särskilja två huvudtyper av jordvärme: ytjordvärme och djupjordvärme. I själva verket rör det sig om två principiellt helt olika slag av energi - ytjordvärmet är helt enkelt lagrad solstrålning, medan djupjordvärmet, den sk geotermiska energin, är värme som stråler ut från från jordens glödande inre. Den senare energitypen kompletteras ibland av värmeverkan från naturligt radioaktivt sönderfall i berggrunden.
För att kunna tillgodogöra sig jordvärme behöver man en värmetransportörvatten. I områden där man inte har tillgång till naturliga vattenförande skikt nere i marken (”akviferer”) blir man tvungen att leda ner vatten i berghål, eller om man är ute efter att tappa ytskiktet på energi i slangar eller rör som lagts ner på lämpligt djup och sedan täckts över igen. Det säger sig självt att det blir enklare och billigare att utnyttja en naturlig akvifer än att leda ner ytvatten i markytan eller berggrun den för uppvärmning.
Kvarteret Tärnan
Bostadskvarteret Tärnan i centrala Landskrona planerades ursprungligen som ett slags ”lillasyster” med pilotfunktion till det intressanta, men storskaliga solhusbygget ”Nya Esle” strax norr om staden Eslöv. På grund av stenhård svensk byggbyråkrati och ofantligt komplicerade låneprocedurer (det gällde speciella expertimentlån) fördröjdes projektet till den grad att Tärnan blev färdigt först ett halvår efter det att de första invånarna flyttat i Nya Esle.
Så kan det alltså gå i papperslandet Sverige..
Av byråkratiska skäl kunde alltså Tärnan inte bli något riktigt pilotfall. Men det finns också andra orsaker till att de två projekten aldrig kan bli riktigt relaterbara. I vartdera fallet finns det visserligen en överglasad innegård, men då det gäller Tärnan blev ”drivhusrummet” såpass litet att det inte kunde fungera som en effektiv energikälla.
Men var tvungen att lösa uppvärmningsproblemet på ett annat sätt. På åttio meters djup under bostadsom rådet ligger en stor kalkstensakvifer som kunde tappas på stora mängder energi. Energin ligger lagrad i tolvgradigt grundvatten (temperaturen är i stort satt oförändrad året runt) och det kanske inte låter så värst imponerande för lekmannen. Men med hjälp av värmepumpar kan även detta förhållandevis svala medium avlockas betydande värmemängder. Och det viktigaste - det ligger ekonomi i det här förfarandet.
Ann Thulin, arkitekt och medlem i Landskronagruppen, som står bakom det här bygget, säger så här om energilösningen:
- Det här förfarandet kan användas i en liten eller medelstor process. Femtiogradigt vatten kan inte transporteras några längre sträckor. Det förlorar alltför mycket av sin energi, och isolering av rören lönar sig inte.
Det rör sig alltså om en procedur som kan utnyttjas i grundvattenrika områden till uppvärmning av enstsaka hus eller kvarter. Vinsten, bekräknad i relation till olje- eller eluppvärmning rör sig kring sextio procent.
Teoretiskt sett och i större skala skulle det kunna löna sig att samla upp sommarens överskottsvärme som ”fångas in” under glastaket och pumpa ner detta värme i marken igen som en reserv för den kommande, kalla årstiden. En forskargrupp från Byggforskningsrådet har undersökt den möjligheten, men de kom fram till att det i fallet Tärnan rör sig om en alltför liten anläggning för att ett sådant förfarande skall bli lönsamt. I större sammanhang torde däremot den här processen vara ekonomiskt settförnuftig.