Vildvuxna småleveranser farliga för lönsamheten

Esko Suikkanen, ordförande för Träarbetarförbundet, skrädde inte på orden. Han ansåg att det som här skett inte är godtagbart ur fackföreningsrörelsens synvinkel. FFC har egentligen aldrig varit nöjd med vårt lantbruksinkomstsystem. Det har under årens lopp utvecklats i en rikting som sätter fart på inflationskarusellen. Det är inte heller rättvist att binda lantbruksproducenternas inkomster vid industriarbetarnas inkomstutveckling, ansåg Suikkanen. Spelet är inte rent och hederligt, och därför måste en ändring fås till stånd.

Enligt Suikkanen borde man skilja åt lantbruksavtalet och löneutvecklingen för löntagarna. Annars blir löntagarna alltid de som får stå för fiolerna. Blir det så, säger Suikkanen, bör arbetarna på allvar överväga om det över huvud taget är värt att ingå några helhetslösningar.

Unto Keijonen, ordförande för Järnvägsmannaförbundet, var förgrymmad främst över att staten ingick löneavtalet med de offentliga sektorernas löntagare utan att berätt om det hemliga avtalet. Det var ett slag under bältet, säger han, Ännu värre var, att just de offentliga sektorernas organisationer offrade sig och åtog sig att öppna fältet genom att först sluta sina avtal.

Keijonen antog att det som har skett allvarligt undergräver förtroendet mellan den offentliga sektorens organisationer och dess arbetsgivare.

Kurt Berg, ordförande för Svenska Tekniker- och Arbetsledarförbundet i Finland hörde också till dem som ansåg att ett fel har begåtts. Det hör till saken, att man under förhandlingarnas gång måste hemlighålla ett och annat, t ex utredningar och memoranda. — Men om de skall ligga som grund för ett stort löneavtal, anser jag absolut att förhandlarna och senare även medlemmarna måste få kännedom om hemliga protokoll. Det är nog en fundamental regel, om avtalen ska uppgöras på hederlig bas, säger han.

Den kanske hårdaste bedömningen står ordföranden för Affärsarbetareförbundet, Kunto Kaski för. Han säger att om man börjar göra inkomst politiska lösningar utgående från hemliga avtal, så är förtroendet gentemot inkomstpolitiken helt slut. Löntagarna gjorde i det här fallet normala två och tre års avtal. Man kan inte enligt Kaski godkänna sådana lösningar, där en del av avtalsparterna kan kräva att dess inkomstandel ses över flera gånger under ett års lopp. Kaski tror att många förbund skulle ha förhalat sina avtal om spelet som regeringen och lantbruksproducenterna förde skulle ha varit känt. Enligt affärsarbetarförbundet leder det nuvarande läget till att man kräver en granskning av löneavtalen, i synnerhet om den kommande lantbruksöverenskommelsen leder till att priserna höjs. Ordförande Kaski tror också att det som har skett får ännu långsiktigare verkningar. Han säger att det är möjligt att fackföreningsrörelsen inte i framtiden sluter löneavtal förrän man vet hur stor lantbruksprishöjningen blir. Den här gången blir troligen den sista, ty så pass många gånger har löntagarna känt sig lurade, menar Kaski. Rolf Ekman

Vildvuxna småleveranser farliga för lönsamheten

Ett av varudistributionens stora problem i dag är d olönsamma småleveranserna.

De som sitter och räknar efter, räknar ofta fel. Eller också kan de inte komma till annat resultat än att småleveranserna i sin nuvarande vildvuxna form kan leda fram till ett lönsamhetsstup.

Det värsta är att småleveranserna tenderar att öka. Den svåra finansieringssituationen kräver en snabbare omsättning av lagren. Följden är att man gör mindre uppköp åt gången. Det här är ett typiskt finländskt problem, som inte är lika utpräglat i andra länder. Vi är alltför service-minded och vill sälja allt åt alla.

Ett trevligt drag. Men kostsamt.

= Vad en småleverans egentligen är, är inte helt entydigt. Biträdande direktör Raimo Ovaska från Teräs Oy konstaterar att det ibland är ett billass styrox som kosta knappt hundra mark, ibland en specialborrmaskin av en skoasks storlek som kostar över tusen mark, ibland en liten tilläggsleverans till en tidigare gjord större leverans. Vid SO har man standardiserat begreppet småleverans: en beställning värd under 100 mark, och det oberoende av om leveransen sker i en eller flere repriser,

FORUM 13/77

En sak har småleveranserna nästan alltid gemensamt: de är förlustbringande.

Direktör Ovaska påpekar hur fel man ofta räknar: man tittar i statistiken efter skillnaden mellan småleveransvarornas inköpspris och deras försäljningspris. På det sättet får man ett skenbidrag, som ingenting säger om alla de synliga och dolda kostnader som är förknippade med småleveranser.

Problemet är emellertid inte enkelt. Kan man debitera kunden ett extra tillägg för småleveranser? Kan handeln komma överens om enhetliga principer?

Centralhandelskammaren och Helsingfors handelskammare ordnade i våras ett seminarium om prissättning av småleveranser och har sedermera internt diskuterat frågan bland annat ur följande synvinklar — bör Centralhandelskammaren utarbeta en rekommendation för debiteringsprinciper och beräkningsgrunder för småleveranser — kan en sådan rekommendation innehålla modellberäkningar och utarbetade typfall för olika produktgrupper och branscher — om inte en rekommendation kan ges är det möjligt att lösa problemet på annat sätt, till exempel genom tidningsskriverier och/ eller skolning?

Under diskussionen har man stött på juridiska problem,

Centralhandelskammarens jurist Timo Kivi-Koskinen påpekar att ett tillägg på fakuran för leverans av ett mindre parti är en ensidig åtgärd — tills kunden meddelat att han godkänner den. Går saken till råd stuvurätten, stryks tillägget, är Ki- vi-Koskinens åsikt. Småleveranstilllägget är juridiskt sett i samma kategori som förseningsräntorna. Situationen skulle vara en annan om ett faktureringstillägg kunde anses vara allmän praxis inom handeln. Om man kunde bevisa detta, vore förfarandet också bindande handelsbruk. Tyvärr är en sådan bevisföring i dag inte alltför enkel, om alls möjlig. Praxis i dag är en djungel. Några anser småleveranserna vara en form av service, som man inte kan tänka sig att debitera kunden för (och inte riktigt vet vad den kostar). I vissa fall tillämpas faktureringstillägg om kunden är en privatperson, men inte om det är fråga om ett företag.

FORUM 13/77

Man borde antagligen starta med en utredning av den praxis som tilllämpas i handelns största organisationer.

Centralhandelskammaren är den instans som genom sin’ skiljenämnd kunde ge ett utlåtande angående handelsbruk. Men en direkt rekommendation bör göras från branschorganisationshåll.

Det har kommit fram många förslag till sanering. Här är några — höj beloppet för de minimiköp som berättigar till rabat — kräv kontant betalning för småkö — debitera kunden verkliga transportkostnader, eller kräv att han transporterar varan själ — effektivera inköpen, minimera kapitalbehove — inför ett allmänt småleveranstilläg — debitera för förpackningskostnade — debitera faktureringstillägg.

Det första steget vore kanske inte att till exempel införa ett faktureringstillägg, utan att hellre slopa rabatterna.

Direktör Ovaska konstaterar att varje leverans under 200 mark är förlustbringande, men han medger att det är rabatterna som är största syn dabocken, Järnhandeln är speciellt illa ute.

Vid SOK anser direktör Kalervo Kahila att man allra helst borde sträva till en överenskommelse via Centralhandelskammaren. Han påpekar att priskonkurrens är en sak för sig och att man inte kan tumma på den rättigheten genom privata överenskommelser.

Direktör Kahila säger att ett sätt att hålla styr på kostnaderna är att vägra sälja annat än i fulla partiförpackningar. Man borde också dra en klarare gräns mellan parti- och minutförsäljning. Småköparna borde styras till minutaffärerna.

Kahila efterlyser skolning och upplysning hellre än överenskommelser och rekommendationer. Han anser att konkurrensen bör vara fri, och är emot långtgående rekommendationer.

Juridiskt torde det vara nästan omöjligt att fatta ett gemensamt beslut om att slopa rabatterna. Rabatter är ett konkurrensmedel, och ett slopande ska godkännas av ”Väyrynens butik”, dvs konkurrensnämnden. Och skulle knappast godkännas.

Ändå förefaller sådana överenskommelser att existera, till exempel en om att inte sälja partier under hundra mark med rabatt. Konkurrenslagen syftar till att förhindra överenskommelser som är äg-. . nade att höja varans pris.

Men nu gäller det att förhindra förlustbringande verksamhet. Om. rabatterna på småleveranser avlägsnas ökar det inte vinsten. Men det minskar förlusten, 9