Vilken form av offentliga företag?

Taggar: Teman: ekonomi

en FÖRUN ladarenr

Vilken form av offentliga företag?

SAMTIDIGT SOM DISKUSSIONEN svallat om statsföretagen i allmänhet, och deras behov av mer eget kapital i synnerhet, så har också en annan del av statsföretagsamhetens, statens affärsföretags, ställningaktualiserats. En kommitté på hög nivå under ledning av Esko Rekola har arbetat sedan 1983, och väntas i november i år avge sitt betänkande om hur affärsföretagen i framtiden skall skötas.

Statens affärsföretag är en mycket brokig samling, och deras karaktär beskrivs bättre av den finska benämningen, liikelaitos, än av det svenska namnet. Till sin organisation och verksamhet är många av dem snarare inrättningar än företag, och affären är det litet si som så med.

Affärsföretagen sträcker sig från Statsjärnvägarna och Post- och televerket, vilka med tanke på sin omsättning, personelmängd och betydelse för landets infrastruktur står i en särställning, ända tillsmå enheter som Statens margarinfabrik och Lantbrukets forskningscentrals affärsverksamhet med frön, utsädespotatis och sunda plantor. Det gemensamma draget hos dem är att de innefattas i budgetförvaltningen till skillnad från privaträttsliga statsägda bolag som Neste, Enso och Valmet, offentligrättsliga som Rundradion och Alko samt mellanting som Postbanken.

Bestämmelserna som reglerar affärsföretagens verksamhet är splittrade, och de är underställda olika fackministerier, samtidigt som finansministeriet genom bindningen till statsbudgeten håller tummen på dem. Vissa har lyckats skaffa sig långt gående självständighet och drivs nästan som företag, medan andra till sin organisation påminner om ämbetsverk och hålls i strama tyglar.

De flesta förutsätts ändå drivas enligt affärsmässiga principer och med beaktande av det allmänna bästa. Just det allmänna bästa är ett av de problem affärsföretagen har att kämpa med — alla erkänner att någonting sådant existerar, men begreppet är svårt att definiera och svårt att koppla samman med affärsmässiga principer. Det allmänna bästa kan bl a vara förpliktelser som följer på den ekonomiska politiken och konjunkturpolitiken, sysselsättningsuppgifter, upprätthållandet av olönsam verksamhet för att jämvärdigt kunna betjäna alla medborgare eller monopolställning.

Huvudproblemet är erellertid, tvärtemot vad man ofta föreställer sig, inte att affärsverksamheten skulle vara mycket förlustbringande. Statsjärnvägarnas underskott rör sig visserligen i storleksordningen 800 Mmk, men inom Post- och televerket ä telesidan mycket lönsam, och postverksamheten går också numera runt. Flertalet av de mindre affärsföretagen uppvisar någotslags vinst.

Problemet är främst det, att den hårda bindningen till budgetekonomin och den tröga förvaltningsorganisationen skapar byråkrati och ineffektivitet, som gör det svårt för affärsföretagen att möta de krav som beslutsfattarna och marknaden ställer på dem,

Det är fullkomligt barockt att regering och riksdag årligen skall sitta och tillsätta bokhållare och konduktörer hos statsjärnvägarna, och besluta om medel för löpande investeringar. Resurstilldelningen för teleförvaltningens investeringar bromsades upp av finansministeriet efter att automatiseringen genomförts, trots att fortsatta moderniseringsinvesteringar hade varit klart lönsamma. Utbyggnaden av det nordiska mobiltelefonnätet har också fördröjts, eftersom verket på grund av suget på marknaden fått lov att rikta de byråkratiskt tillmätta resurserna till att tillgodose växande efterfrågan inom det existerande nätet.

För personalen har bindningarna betytt att de fått statens lilla, men säkra kaka. Inom de konkurrensutsatta sektorerna betyder det dock samtidigt att man haft svårt att kunna erbjuda marknadslöner för toppkrafter. Statens kaka är inte heller säker för alla, eftersom t ex Post- och televerket hela tiden fått lov att utnyttja ett stort antal korttidsanställda och vikarier — år efter år. Förändringar skulle därför inte nödvändigtvis betyda försämringar i personalens situation.

Kommittén kommer uppenbarligen att lansera tre olika modeller för affärsföretagen. Enligt den första modellen skulle affärsföretagen fortfarande vara bundna till budgetförvaltningen och i stort skötas som tidigare. Ledningen skulle dock få ökade fullmakter och ökat ansvar att driva dem enligt resultat- och andra mål, medan styrningen av resurstilldelningen skulle bli friare. Enligt den andra modellen skulle man skapa “offentliga bolag” som visserligen skulle vara underställda statsrådet och ministerierna, men som skulle ha en egen kassaekonomi utanför statsbudgeten. Investeringarna skulle dock fortfarande styras via budgeten. Det tredje alternativet vore offentliga bolag, vars drifts- och investeringsutgifter skulle ligga utanför budgeten och som skulle styras av sin egen styrelse och ha eget bolagskapital. Styrningen från staten skulle enbart ske via de lagstiftningsramar som uppställs, representanterna i styrelsen och kapitaltilldelningen.

Den klaraste handlingslinjen vore förstås att genomgående tillämpa modell tre, och så långt som möjligt låta affärsföretagen verka som normala företag på en fri marknad. I flere fall, som t ex Statens tryckericentral, kan det göras ganska lätt, och i vissa fall borde affärsföretag antingen överföras till den privaträttsliga sektorn och bli normala statsbolag, som ju skett med Statens bränslecentral. Vissa affärsföreteg borde t o m privatiseras helt, exempelvis Statens margarinfabrik och Post- och televerkets verkstäder. Det allmänna bästa kräver inte statligt margarin! För några år sedan privatiserades ju en postverkstad, Televa. När vi kommer till de stora enheterna, Statsjärnvägarna och Post&lele, blir svårigheterna större, Bägge har, oavsett vilka kriterier som tillämpas, klara förpliktelser mot det allmänna bästa, och är oersättliga delar av landets infrastruktur. Bägge måste upprätthålla service i glesbygderna och delvis tillämpa tariffer som inte ger full kostnadstäckning. Man kan visserligen tänka sig en modell där staten köper olönsamma tjänster av företagen för årliga klumpsummor, men det är svårt att tillförlitligt beräkna kostnaderna, och rent psykologiskt har systemet svagheter.

Kommittén förefaller därför att sikta in sig på att olika modeller tillämpas på olika, och t o m samma företag. Enligt detta skulle Statsjärnvägarna styras enligt modell I, Post- och televerket enligt modell II och delvis II, Statens datamaskincentral enligt modell II eller III o s v. Beträffande den friaste modellen, III, kan konstateras att kommittén helt riktigt funnit att den i många fall kunde ersättas av privatisering, statliga aktiebolag eller införlivande i existerande organisationer.

Kammitténs sammansättning är av den kalibern, att det finns skäl att tro att dess förslag skall leda till praktiska åtgärder. Åtgärderna borde vara att man privatiserar alla de affärsföretag där vettiga motiv saknas för forstatt verksamhet i helstatlig regi ( och samma princip borde tillämpas beträffende många interna stödfunktioner i den offentliga sektorn, som kunde skötas bättre och billigare genom köp av service från den privata). De få återstående kunde placeras i modellerna I och II, t o m Statsjärnvägarna om kostnaderna för bannätet finansierades särskilt via budgeten. (Sa