Yrkeskvinna 1975 - vad hon väljer och vad hon vill

Taggar: Teman: kvinnor

FORUM 1» 75

Forum har inför kvinnoåret 1975 gjort ett intervjusvep: sju yrkesverksamma kvinnor berättar varför de valde sitt yrke, vad de ångrar, om de själv siktar på karriär, om de blir accepterade i typiska mansyrken, och vilka varningar och goda råd de ger en ung flicka, kanske sin egen dotter, inför ett yrkesval i dag.

Louise Stigzelius

Kvinnor Skolor och institut för huslig ekonomi 100 2/0 Sekreterarinstitut 100 2/0 Skolor och institut inom hälsovården 95.2 a

Handelsskolor och -institut 77A Yo Hemslöjdsskolor och institut — 67.6 9/o

Yrkesskolor och -institut 31.5 9/0 Skolor och institut ino lantbruket 24.1 Yo Sjömansskolor oc navigationsinstitut 13.3 “/o

Tekniska skolor och institut 2 Yo

Skolor och institut inom forstområdet 0.7 Yo

Yrkeskurser 43.3 Y År 1973 var kvinnornas andel vid skolor och institut sammanlagt 50 9/9.

Yrkeskvinna 1975 — vad hon väljer och vad hon vill

Ett internationellt kvinnoår — det betyder i vårt globalt sett emanciperade land inte längre kvinnors kamp för rösträtt eller rätt till frihet och självbestämmande. Hos oss står kvinnorna i yrkeslivet, deras löner, status och yrkesfördelning i blickpunkten.

Majoriteten av arbetskraftsökningen under 70-talet är kvinnor. AFCs utredningar av arbetskraftsförändringarna visar att 80 000 under de senaste två åren flyttat över från hemhushållningsarbete till arbetsmarknaden. (Vem som n sedan gör hemarbetet.. . >” Arbetskraftsreserv kan kvinnorna inte mera kallas. De är i dag nästan en miljon, nära hälften av hela arbetskraften.

Den ojämna spridningen av män och kvinnor i olika yrken har sin rot i utbildningen. År 1973 såg situationen ut som i tabellen till vänster.

Det här framgick av ett föredrag som överdirektör Reijo Virtanen vid yrkesutbildningsstyrelsen höll vid Svenska kvinnoförbundets seminarium i december: ”Kvinnokraft — resurs eller reserv”.

Vänd!

Louise Stigzelius, banktjänsteman, 41.

— Jag drev min vilja igenom, slutade skolan och började arbeta. Man borde ha piskat mig till att fortsätta skolan! Bristen på utbildning är min stora svaghet. Ett annat handikapp är min dåliga finska. Att jag började jobba på bank hängde antagligen ihop med att också min mamma arbetade på bank. Jag var elva år här efter skolan, sedan hemmafru i fjorton år, och nu tre år på samma jobb igen.

— Om jag fick göra om allt från början skulle jag välja ganska annorlunda. Gärna ett ”typiskt manligt” yrke. (Kusk, till exempel, vore ganska förtjusande .. .) — Det som en karl kan göra kan ett fruntimmer alltid göra bättre. Hon måste helt enkelt. Hemmafru tycker jag däremot är världens tristaste jobb.

— Min dotter råder jag att skaffa en god utbildning, bli läkare, arkitekt eller ekonom (inte sekreterare — det är ju en paradox att man med lika lång utbildning ska få så mycket sämre lön). Och det tänker jag åtminstone pränta i mina barn att de ska lära sig språk.

Birgitta Lassenius, diplomingenjör, 35. Sköter patentärenden, med därtill hörande efterforsknings- och övervakningsuppdrag.

— Jag visste under det sista skolårey ungefär vilken utbildning jag ville sikta

FORU fråga

T v Birgitta Lassenius Th Harriet Bergman

Nedan Kristina Dufholm Längst ner Guje Sevön

Följande sida Malja-Liisa Liinakainen

FORUM 1 » 75

FORUM 1: 75

L på. Det fanns visserligen alternativ, men ingeniörsyrket verkade att hade bästa framtidsutsikterna. Jag är däremot inte alls intresserad av att ”göra karriär”.

Tidigare jobbade jag en kort tid inom industrin, där hade väl avancemang småningom blivit aktuellt. Men obekväm arbetstid och långa avstånd till centrum och service gjorde att jag slutade, och mitt intresse för språk förde mig hit för elva år sedan, Jag har ett mycket omväxlande och självständigt arbete, som inte kräver vassa armbågar i kamp med andra. Alla sköter självständigt sina egna uppgifter, män och kvinnor har samma lön.

— Min dotter skulle jag råda att välja eit yrke som ger lika möjligheter för båda könen — läkare, kanske — ochi pränta i henne att språk är viktigt redan under skoltiden. Om hon känner ett mycket kraftigt ”kall” till något serviceeller vårdyrke, måste hon förstås få välja det, men står det och väger borde man se krasst på saken och välja ett yrke med bättre utkomstmöjligheter. Yrkesskola har jag ingenting emot, egentligen fordrar det mera mod och självständig het att arbeta fram sig den praktiska vägen.

— Direktörer och dubbelarbetande kvinnor sägs ha de längsta arbetsveckorna. Men min arbetsvecka har en stor fördel framom direktörernas: jag får kasta om mellan två jobb, och känna stimulansen från båda. Det är mindre tröttande.

Harriet Bergman, diplomkorrespondet, 24. Sekreterare vid speditionsfirma.

— Handelshögskolan var ett självklart val för mig, jag ville lära mig språk, jobba som sekreterare, skriva brev. Jag har absolut inga behov av att göra karriär, utan trivs med mitt nuvarande jobb. När barnen kommer blir jag kanske hemma några år.

— Om jag vill göra-samma arbete ännu om tjugu år? Det har jag faktiskt inte tänkt på.

— På vår arbetsplats är det bara män som är chefer. Kvinnor tycker väl att det inte ”hör till” att avancera. De manliga muren av överordnade skrämmer, antar jag.

— Det finns inget speciellt som jag ville uppmuntra en dotter till eller varna henne för, när det gäller yrkesval. Hon ska få bestämma helt själv. Yrkesskola? ‘Ja, man kanske får bra betalda jobb, men de är också ofta smutsiga och tunga.

— Jag har aldrig tänkt på att kvinnoyrken skulle värderas mindre. Nog är det väl klart att ekonomer skall ha högre lön än korrespondenter? Visst är utbildningen lika lång, men de har ju ett ansvarsfullare arbete… Varför också begynnelselönerna är så olika — ja, det kan jag inte svara på.

Kristina Dufholm, vicehäradshövding, 36. Biträdande avdelningschef vid statlig styrelse.

— Mitt yrkesval var dels ett resultat av moget övervägande, dels av närståendes inflytande. Jag har inte ångrat mig. Min nuvarande utnämning var rent politisk, och jag trivs bra, trots att jag egentligen drömde om att söka mig till domt stolsväsendet. Men det stupade på att man fick hänga åratal som föredragande under knapra ekonomiska villkor.

— Jag måste väl öppet erkänna att jag själv haft lust att avancera, att göra en viss karriär. Varför skulle jag annars ha dragit på mig ständigt mera ansvar och större arbetsbördor. Det är inte lönen som drivit mig. Det är möjligheten att få ett intressant och självständigt arbete. Någon diskriminering känner man inte av när man så att säga kommit över en viss gräns.

— Råd till min dotter? Väldigt gärna ser jag att hon söker sig till akademiska studier där vyerna vidgas. Inte gärna till en alltför snävt yrkesinriktad utbildning. Men om hon nu vill bli tandläkare eller skolkökslärarinna, så måste hon få bli det. Däremot aldrig lämna studierna vind för våg. Jag tror inte yrkesskolestudier skulle förfära mig, om de bara inte leder till ett alltför enformigt och inskränkt arbete. Just för personer med sådant arbete är ju arbetsplatsskolningen fö dubbelt så viktig.

Guje Se vån, licentiat och psykolog, 31. Forskare, chef för forskningsinstitut.

— Jag flyttade över hit från Sverige, och med obefintliga kunskaper i finska

Vänd 12

FORUM 1: 7 var mina valmöjligheter här ganska begränsade. I Sverige jobbade jag som arbetspsykolog — psykologi valde jag ursprungligen av intresse för ämnet, inte med tanke på något specifikt yrke. Men jag ångrar inte att jag slog om.

— Inom den akademiska världen är diskrimineringen av kvinnor väl allra minst. Och under skol- och studietiden är alla absolut jämställda. Så jag har egentligen aldrig känt trycket av något rolltänkande. Det är först när jag sett hur andra kvinnor har det som jag blivit engagerad och solidaritetskänslan vuxit fram — En karriär har jag aldrig medvetet siktat på. Jag tycker snarast synd om männen som har det kravet hängande över sig. Man är glad om det går bra, men planerar inte in det själv.

— Råd till min dotter? Ja, oberoende av om det är pojke eller flicka hoppas jag att de väljer ett yrke där de får utveckla inte bara sig själva, utan också sin omvärld. Det är svårt att nämna något specifikt yrke, man vet så litet om hur samhället ser ut om tjugu år. En flicka avråder jag bestämt från att välja ett vårdyrke eller att ”läsa lite språk”. Snarast uppmuntrar jag då min son till sådant, kanske till överdrift, men det är för att motverka det konventionella tänkandet från alla andra håll.

— Med sådana här åsikter måste man ofta ligga lågt. Många kvinnor tycker att man är något av en förrädare som jobbar, och anser att man inte kan sköta sitt hem tillräckligt bra. De vet helt enkelt inte hur roligt det är att ha ett intressant yrkesarbete.

Maija-Lisa Liinakainen, svetsare, 34, varvsindustrin.

— Tidigare jobbade jag många år vid glaseringsavdelningen i en porslinsfabrik. Jag blev grundligt utled på det. Att jag sedan började utbilda mig just för svetsaryrket var nog rena rama hugskottet. Men jag har inte ångrat det ett ögonblick. Utbildningen tog ett halvt år, två månader teori och fyra månader praktik. Svetsarna här förtjänar cirka 2 000 mark i månaden, och samma lön gäller för män och kvinnor. Ett och ett halvt år har jag jobbat med fartygsplåtoch jag har ingen anledning att klaga. Tvärtom är arbetet omväxlande och roligt. Inte har jag heller märkt något motstånd mot kvinnliga svetsare, alla ser ju lika ut i overall och skyddsmask. — Om jag skulle rekommendera samma yrke åt min dotter? Ja, det bästa svaret är väl att min äldsta dotter just i dag avlägger svetsningsexamen vid yrkesskolan, maskininstallatörslinjen!

Henrica Bargum, ekonomiemagister, 28. Marknadsföringsplanerare på en ny post inom den offentliga sektorn.

— Jag ville ha ett internationellt inriktat yrke. De jobb jag haft har alla mer eller mindre bestått i att ”sälja” Finland och ha att göra med folk. Tidigare jobbade jag som exportkonsult. Det här är en ”neutral” tjänst, varken typiskt manlig eller typiskt kvinnlig, och jag har aldri känt av någon diskriminering i mitt arbete. Den statliga sektorn verkar att vara bättre än den privata, löneklasserna följs och det diskuteras inte om de sökande är män eller kvinnor.

— Att gå i Hanken var inte min dröm precis, jag ville helst utbilda mig utomlands. Men nu ångrar jag mig inte. Ekonomutbildningen binder en inte inom alltför snäva gränser. Kandidatexamen har jag kanske inte daglig nytta av, men det var lärorikt och hjälpte en att mogna, och lösa problem teoretiskt.

— Självständig företagsledare har jag aldrig haft ambition att bli. Men jag vill göra en insats och nå en viss position. Det är tillfredsställande att ha ett ”svårt” arbete som man måste anstränga sig för att klara. Privatlivet är jag emellertid inte färdig att offra för att kallt gå in för en karriär.

— Min dotter kommer jag att varna för yrken där man blir inpetad i en ”typisk” roll. Snarare uppmuntrar jag då min son att välja ett sådant yrke, korrespondent tex, bara för balansens kull. Till båda, men främst till flickan skulle jag såga: läs språk! Flickors i allmänhet bättre språkkunskaper är en av deras främsta trumfar i arbetslivet. Men de skall förstås kunna något annat också.

— Kvinnor har stora möjligheter att förverkliga sig själva i vårt land. Visst kan de stöta på motstånd, men det är då fråga om enstaka personers fördomar. Eller på brist på initiativ hos dem själva.

Nedan Henrica Bargu