AP-fonden på den svenska kapitalmarknaden

e Arbetsgivaravgifterna till det allmänna tjänstepensionssystemet i Sverige (ATP gav upphov till AP-fonden, som utvecklats till ett veritabelt gökägg av kolos- sala dimensioner.

e Vad göra med fondens enorma tillgångar? När redan en tredjedel kunde köp aktiemajoriteten I alla börsnoterade företag i Sverige…

ee Om de ”pragmatiska” strävandena att dirigera AP-kapitalströmmen berätta tekn dr Tore Browaldh, styrelseordförande i Svenska Handelsbanken.

AP-fonden på den svenska kapitalmarknaden

I Sverige har kapitalmarknaden fått en alldeles speciell karaktär sedan det allmänna tjänstepensionssystemet (ATP) inrättades 1960 och man började bygga upp den sk AP-fonden. (Denna är formellt uppdelad på tre fonder med var sin styrelse men under gemensam verkställande ledning och med samordnad placeringspolitik, varför man vanligen talar bara om ”fonden”.) Till AP-fonden inbetalas de arbetsgivaravgifter som finansierar systemet och därifrån görs pensionsutbetalningarna. Eftersom utbetalningarna i början var mycket små och först 30 år efter systemets införande sker i full omfattning, medan inbetalningarna redan från starten gjordes för alla löntagare, växer fonden mycket snabbt. Fondens medel skulle i princip placeras i obligationer. Någon direkt kreditgivning skulle inte förekomma annat än till kommuner. Detta för att fonden skulle slippa att hålla sig med en dyrbar kreditbedömningskapacitet, Placering i aktier var inte tillåten. Däremot fanns inga regler för inom vilka sektorer fonden skulle placera sitt kapital.

Jätten som växer

Ingen anade vid ATP-systemets införande vilken omfattning fonduppbyggandet skulle få. I beräkningarna kring pensionsförslaget 1957 antog man i det högsta alternativet att fonden 1970 skulle vara 19,4 mdr kr och 1990 60,6 mdr kr. I verkligheten vår fonden 1970 38,4 mdr kr och kan nu beräknas

Forum 12/197 e utveckling e problem e kontroverse bli drygt 400 mdr kr 1990, De arbetsgivaravgifter som finansierar systemet har successivt höjts, från 39/0 1960 till nu 10,5 /o. Avgiftens storlek bestäms av riksdagen.

AP-fondens totala tillgångar är nu 60 mdr kr. Det är mer än inlåningen i samtliga affärsbanker och mer än tre gånger så mycket som i den största affärsbanken. Fonden svarar för ca 50 9/0 av de totala placeringarna i obligationer. Övriga placerare är främst enskilda försäkringsbolag och banker. När det gäller industriobligationslån är fonden helt dominerande och tar 80 till 90 ?/v av emissionsbeloppen.

I sin placering har fonden i stort följt den traditionella fördelningen av kapitalmarknadens resurser. Den största biten — drygt 40 9/0 — har gått till bostadssektorn. Näringslivet har fått drygt 30 9/0, kommunerna 15 9/0 och staten 10 /9.

Investerare och finansieringsbehov

AP-fondens uppbyggnad har gått parallellt med en kraftig expansion i den offentliga sektorn och bostadsbyggandet. De offentliga investeringarna steg under 1960-talet med 10 “/o och bostadsinvesteringarna med nära 5 /o per år. AP-fonden har haft stor betydelse för finansieringen av denna expansion. Under samma tid har industrins investeringar ökat med endast 21/2 9/0 per år och sparandet i företagen har minskat. Det är naturligtvis svårt att säga hur mycket detta berott just Vänd 3 på ATP-systemet, men ovedersägligt har avgifterna betytt en ökad kostnad, som tagit en del av företagens överskottsmedel. En del av företagens tidigare interna pensionssparande har också dragits ned.

Den långsamma investeringstillväxten i företagen har skett samtidigt som deras finansieringssituation försämrats. Självfinansieringsgraden har minskat från ca 125 ?/o i slutet av 1950talet till ca 85 9/0 i slutet av 1960-talet. Soliditeten har försvagats, andelen lånat kapital steg från drygt 55 till 70 9/0 under 1960-talet.

Det var naturligt att man mot den här bakgrunden började diskutera AP-fondens roll i samband med företagens finansieringssituation. I slutet av 1968 tillsattes den statliga sk kapitalmarknadsutredningen med ledamöter från staten, kommunerna, näringslivet och fackföreningarna med syfte att se över kapitalmarknadens struktur och funktionssätt, speciellt med tanke på AP-fonden. En fråga som stod i förgrunden var företagens försörjning med riskkapital.

AP-fonden — riddare eller drake?

Situationen spetsades till när Sverige under 1970—1972 fick uppleva en ovanligt djup konjunktursvacka. Produktionen stagnerade och arbetslösheten steg till högre nivå än någonsin under efterkrigstiden. I det läget gjorde Landsorganisationen ett utspel och krävde att AP-fonden skulle få rätt att köpa aktier i de privata företagen. Syfte var dels att öka tillgången på riskkapital, vilket skulle stimulera investeringarna, förbättra företagens internationella konkurrenskraft och skapa fler arbetstillfällen, dels att öka samhällets och löntagarnas inflytande i företagen.

Förslaget var konfliktladdat. Alla var i och för sig överens om att behovet av riskkapital i företagen var stort och växande, när det interna sparandet sjönk och tillskottet från den traditionella aktiemarknaden var otillräckligt. Nyemissioner av aktier har de senaste åren legat på 1500—2 000 mkr per år, att jämföra med en investeringsvolym inom näringslivet av ca 17 000 mkr.

Vad som emellertid skrämde många var tanken på den maktkoncentration det skulle kunna innebära om AP-fonden med full kraft gick in som aktieägare i företagen. En tredjedel av fondens tillgångar räcker för att köpa aktiemajoriteten i alla börsnoterade svenska företag till dagens kurser. Den totala orisättningen på börsen var i fjol ca 1,6 mdr kr, medan fondens tillväxt var 8 mdr kr.

Landsorganisationen föreslog visserligen att AP-fondens rätt att köpa aktier skulle begränsas till 5 /o av fondkapitalet. Men redan det betydde ett utgångsbelopp på 3 mdr kr och ytterligare ca 500 mkr pr år, tillräckligt för att fonden skulle få en stark maktposition i svenskt näringsliv.

Fonden som aktieägare — en stridsfråga

Kapitalmarknadsutredningen lämnade ett i huvudfrågorna enigt förslag om slussning av riskkapital från AP-fonden. Med olika begränsningsregler för placeringsrätten försökte man samtidigt förebygga en alltför stark maktkoncentration. För det första föreslog man att det belopp som skulle användas til 3 aktieplacering begränsades till 500 mkr under en försöksperiod. Därefter skulle riksdagen besluta om en eventuell ökning av beloppet. Riksdagen skulle också göra en årlig översyn av fondens placeringspolitik. Fonden skulle inte heller få äga mer än 5 ?/o aktiekapitalet i ett enskilt företag. (Denna regel har länge gällt de enskilda försäkringsbolagen, och är en garanti såväl för en riskspridning som mot ett alltför stort inflytande från de stora kapitalinstitutens sida.) Fonden skulle inte heller få köpa aktier i investmentbolag.

Tyvärr föll de begränsningsregler som kapitalmarknadsutredningen formulerade i allt väsentligt bort i det regeringsförslag som lades fram till vårriksdagen. Visserligen föreslog även regeringen att fonden till en början inte skulle få investera mer än 500 mkr i aktier. Men man tog helt bort kravet på riksdagens insyn och beloppet skulle kunna höjas efter beslut av regeringen utan riksdagens hörande. Man släppte också tanken på en maximerad andel i ett enskilt företag liksom att fonden inte skulle få köpa aktier i investmentbolag.

Det var helt naturligt att detta förslag mötte motstånd och blev den mest diskuterade frågan under vårens politiska debatt i Sverige. De borgerliga oppositionspartierna gick helt emot förslaget, liksom ett enigt näringsliv. Centerpartiet, det största oppositionspartiet, vilket hade en företrädare i kapitalmarknadsutredningen, tog helt avstånd från regeringsförslaget. Man stödde i ställer utredningens ursprungliga förslag. Regeringsförslaget antogs emellertid till slut av riksdagen under samverkan av socialdemokraterna och kommunisterna.

Fonden och framtiden

Det är inte bara riskerna med ett allt mer koncentrerat aktieägande i AP-fonden som står som ett memento för framtiden. Fonden, med nära nog monopolställning på den svenska kapitalmarknaden, har ett avgörande inflytande över kapitalströmmarna och kan, påstår kritikerna, genom sin dominans tom rubba intentionerna med den ekonomiska politiken. Hittills har dock något missbruk icke förekommit, inte minst beroende på den klokhet som utmärkt den nuvarande ledningen.

Det är bla dessa problem som kapitalmarknadsutredningen i sitt fortsatta arbete funderar över. Hur AP-fondens framtida förvaltning kommer att ske är utan alltför mycket överdrift en ödesfråga för den svenska blandekonomiska modellen. Skall man behålla den nuvarande uppläggningen med en stark central styrning av resursernas fördelning eller skall man tex övergå till en mer decentraliserad fondförvaltning så att kapitalet slussas ut genom ett antal.sinsemellan oberoende delfonder, var och en med sin uppfattning och sin speciella kunskap om marknaden?

Sverige är känt för sin pragmatiska förmåga att gå medelvägar när det gäller att lösa ekonomiska och politiska problem. Mest berömt är det sk Saltsjöbadsavtalet och LO:s positiva inställning till rationaliseringar i företagen. Det har gett oss en stabil arbetsmarknad och ett effektivt näringsliv, som varit förutsättningen för Sveriges framstegstakt de senaste decennierna. Kanske kan den svenska modellen fungera än en gång, så att vi kan finna en lycklig medelväg också när det gäller kapitalmarknadens organisation.

Forum 12/1973