Arkitekturarenan: Kris, kritik, polemik

av Ragnhild Artimo Forum 1988-11, sida 10-16, 16.06.1988

Taggar: Teman: arkitektur

Arkitekturorenaon:

RIS, KRITIK,

POLEMIK

Ragnhild Artimo

Befinner sig arkitekturen i kris? Lider arkitekterna av skråpessimism? Finns det en arkitektmaffia — och har den monopol på God Arkitektur? Varför förs det ingen arkitekturdebatt i branschens tidskrift? Varför skulle den föras där? Vem får kritisera och vem får kritiseras? Har arkitekterna fått sin uppgift direkt av Gud? Vilka är de verkligt viktiga frågorna idag, och vilka frågor ser bara viktiga ut? Vi frågade fem arkitekter: Norri, Wartiainen, Taipale, Visanti och Kråkström.

Vern har rätt?

Marja-Riitta Norri är sedan årsskiftet museichef vid Finlands arkitekturmuseum. Före det var hon i sju år chefredaktör för arkitektförbundets facktidskrift Arkkitehti-Arkitekten — fram till nr 1/88 faktiskt. Hon arbetar också med egna arkitekturprojekt.

Kritiken mot — tidskriften — ArkkitehtiArkitektens brist på kritik och debatt (framförd bl a av Kai Wartiainen, se föliande intervju) bemöter hon med argument, inte emotioner — Den redaktionella linjen har inte varit att presentera byggnaderna som kritikobJekt. En kritisk evaluering av varje presenterat byggnadsprojekt skulle ha krävt långt större såväl ekonomiska som andliga resurser — de sakkunniga som i vårt land har förutsättningar för mogen, objektiv och p 1 kunnande baserad kritik är lätt räknade. Personligen anser jag att en presentation gjord av två, tre redaktörer fungerar bättre än enbart arkitektens egen ”varudeklaration”. Med en tremannaredaktion var vår strävan att åstadkomma en möjligast rik helhet med ett minimum obligatoriskt rutininnehåll — jag har sett utländska arkitekttidskrifter. med obligatoriska kritikkvoter som klart verkat tvångsmat, för att de är gjorda pliktskyldigast. Å andra sidan — kritik som skrivs med avsiktligt sensationsskapande i sikte är lättvindig och billig.

Norri säger, att arkitekturkritik för att fungera inte borde nöja sig med att upprepa det bilder säger mycket effektivare — utan gå djupare, evaluera byggnaden ur t ex funktionell synvinkel. Och inte bara byggnader utan byggande i ett vidare perspektiv. Ställa arkitekturen i Finland i relation till historien, till den ekonomiska och sociala ramen.

— En byggnads uppgift är inte endast att tillgodose ett materiellt och ekonomiskt behov. En byggnad representerar människors gemensamma strävanden — inte minst gäller detta naturligtvis offentligt byggande. En byggnad har också ett filosofiskt innehåll: i en tid av snabba strukturella förändringar kan byggnaden representera något bestående, en samlande kraft. Därför borde planeringen återspegla mera än planerarens eget mikroskosmos och egna lekar med dekorationstrick.

Det här var en kommentar till postmodernismen — Ja: det är arkitektur som urartat till dekorationskonst. Det är ju också sorgligt att ismer når oss först då de blommat ut på annat håll, och då det gäller arkitekturtrender är fördröjningen av naturliga skäl ännu längre: det tar flera år för en idé att från skiss bli till byggnad. Naturligtvis har alla nya idéer den positiva effekten att de initierar omvärderingar och experimenterande, men jag har svårt att tro att moderiktningar drivna in absurdum skulle kunna ha en konstruktiv inverkan på byggnadskonsten i stort.

— Jag tror inte heller att martyrskap är argumentet för god arkitektur. Kring uleåborgska skolan (Oulun koulu, se Forum 9/88) uppstod — spontant eller målinriktat — ett slags martyrskap som gick ut på att ”helsingforsarkitekterna” inte ”erkände” denna arkitekturriktning, och uleåborgska skolan fick den vägen välkommen publicitet, som den kanske inte hade fått på rent arkitektoniska grunder.

Norri konstaterar, att en professionell pessimism är rätt utbredd bland arkitekterna idag — en tendens att undervärdera den finländska arkitekturen. Enligt många befinner sig denna I en kris.

— Jag kan inte dela denna pessimism, säger hon. — Om vi ser bakåt var 60-talet en period då man i Finland hänsynslöst rev allt gammalt, och 70-talet rätt långt en deprimerande masbyggandets period med själlösa höghus och superhallar som tidstypiska monument. Men samtidigt blomstrade också kritiken av detta oestetiska nyttobyggande. 80-talet innebär ett positivt ut fortsättning på sid 12

Forum bad alla de intervjuade välja en byggnad i Finland som de skulle vilja presentera för en utländsk arkitektvän om det fanns tid att se bara en byggnad. Norri valde Säynätsaio kommunhus av Alvar Aalto (1952) — se även omslagsbilden.

11/1988 FORUM

Norr…

fortsättning från sid 1 vecklingsskede, vilket manifesterar sig i talrika uppmärksammade projekt. Jag tror att den finska arkitekturen kan utvecklas vidare utan att traggla sig igenom alla trender som blommat annanstans.

— Positivt är också att arkitekterna här har goda möjligheter att konkretisera utopier och visioner i samband med arkitekttävlingar. De katalyserar utvecklingen. Vi har inte i Finland någon utpräglad sk bildarkitektur — arkitektur som aldrig når längre än till att bli elegant grafik att presentera i gallerier. Det är bra: sådan arkitektur förlorar kontakten med det konkreta byggandet. En annan sak är att bildkonsten ofta har påverkat arkitekturen på ett genomgripande sätt; det klassiska exemplet är de ryska konstruktivisterna.

Norri påpekar att den del av byggandet som går i spetsen för utvecklingen aldrig representerar någon dominerande procent av volymen.

— Genom att presentera de högklassiga exemplen t ex i fackpress och dagspress tror jag att man bättre tjänar utvecklandet av arkitekturen, än genom att presentera medelmåttorna. Naturligtvis kan det vara motiverat att söka svaret på frågan varför en viss kvot av allt byggande aldrig når upp till en högre nivå. Min övertygelse är att vi behöver toppexempel, ”hjältearkitektur” om man så vill, som inspirerar till efterföljelse. Det är inte medelmåttighet som för utvecklingen framåt.

Och arkitekturkritiken? Arkitekturdebattem? På vilka fora borde den föras — Jag är inte helt övertygad om att den borde föras i arkitekttidningar. Ta som exempel konsttidskriften 7aide: den går in för att presentera konst och konstnärer, men publicerar inte kritik av enskilda verk, Konstkritiken finns i dagspressen — där den når ”konsumenterna”. På samma sätt tror jag att dagspress — och varför inte veckopress — är rätt forum för akitekturkritik och arkitekturdebatt. Den borde inte avgränsas till bara de invigdas — arkitekternas — skara. Byggnadskonst är i högre grad än många andra konstarter något som konkret berör vanliga användare. Den byggda miljön finns omkring oss hela tiden, på gott och ont.

Och vilken är Finlands arkitekturmuseums roll som påverkare — Muséets uppgift är att befrämja växelverkan, idéutbytet. Genom att presentera utländsk arkitektur här och ”exportera” finsk arkitektur i form av ambulerande utställningar ute i världen. Storsatsningen vart femte år är expon Finland bygger, senast arrangerad 1986. Saarinen-expon visas nu i Möänchen och ska vidare till Wien och USA. Pietilä-expon ambulerar, likaså Aalto-expon — nu i Paris, sedan bl a Mexico och Colombia. Härhemma har vi precis plockat ned Hadid-expon — ett exempel på sk galleriarkitektur — och nästa är nu Armas Lindgren. | höst blir det en expo över sovjetisk arkitektur från revolutionsåren = till 80-talet. RA 12

Wortialnen

Arkitekt Kai Wartiainen har sin byrå Arkkitehtitotminta Ky Wartiainen i den absolut rätta stadsdelen för ändamålet, Eira.

Han kan sägas vara en av nyckelkrafterna i — om man så vill — oppositionen mot den sk arkitektmaffian, och han är chefredaktör för första numret av oppositionsorganet Lokero 28 (se Forum nr 9/88) som skall utkomma denna månad. Wartiainen är också en av talarna vid Heroes in Architechture — se ruta på sid 13.

Vad handlar oppositionen om — Om att Finland är ett så litet land at här bara tycks finnas plats för en enda sanning, en enda Rätt Arkitektur. Och ett påfallande fåtaligt prästerskap som är självtillsat till att döma mellan rätt och orätt.

Wartiainen säger att Finland alltid vari en tacksam miljö för en enda rätt väg: auktoritetstron sitten djupt I folksjälen. Inom arkitekturen var den första superstjärnan Eliel Saarinen, och senare Alvar Aalto med oöverträffad lyskraft på en oöverträffat bret område.

— Fenomenet Aalto hade den psykosociologiska effekten att arkitekterna blev övertygade om att de tilldelats sin uppgift i livet direkt av Gud, säger Wartiainen. — denna tro har de levt i femton år, och det är också förklaringen till att översteprästinnan inte sett någon anledning att tillåta, än mindre uppmuntra, en debatt om de centrala dogmerna.

Naturen tycker inte om vakuum. Då Aalto lämnade arenan strävade många till att axla hans mantel, men den var för stor. Detta faktum förblev dock förborgat för kandidaterna ity de inte nyttjade spegel. Principiellt förblev arkitektetablissemanget en värld med en officiell sanning, vilket var ett effektivt skydd mot utveckling.

— Vad som undgått arkitekterna på samhälleliga nyckelpositioner idag är att samhället, användarbehoven och byggnadstekniken är långt mer komplicerad och krävande än under den finska arkitekturens storhetstid, säger Kal Wartiainen. — Det handlar inte mera om hus utan byggnader: då arkitekterna tidigare kunde ”rita hus” handlar det idag genom den tekniska in frastrukturen om att konstruera byggnader — och det gäller inte bara enskilda byggnader utan också stadsplanering. Det räcker inte med arkitekturfilosofi — planeraren måste beakta hela skalan kommunaltekniska; trafik- och andra makrofrågor som sammanhänger med hur ett område eller en stadsdel fungerar och tillgodoser invånarnas behov. Det är ett komplicerat problemfält som ställer arkitekten inför utmaningar långt utanför traditionella estetiska och stilproblem. Att arkitekten leder och koordinerar byggnadsprojekt förutsätter ett brett kunskapsregister, men också samarbetsfärdigheter.

— Det är sådana byggnadstekniska och samhällsplaneringsfrågor som jag anser att arkitekternas egen facktidskrift ArkkitehtiArkitekten under årens lopp borde ha behandlat, analyserat och debatterat — utöver de rent estetiska frågorna. Men i stället har tidskriften helt ägnat sig åt principiellt detsamma som damtidningarna: att presentera framgångsrika byggnader, skickligt och klatschigt fotograferade, och upprätthålla den rätta hackordningen i skrået. På samma sätt har också Finlands arkitekturmuseums ledning värnat om status quo med stormönstringen Finland bygger och de utomlands ambulerande arkitektpresentationerna. Min uppfattning är att också den nya museichefens val dikterats av s k lämplighetskriterier och strävan att även i framtiden tjäna den finska modernismens sak.

Vad är det för fel med den finska modernismen — den har väl förtjänat sitt goda rykte? ÅROR

Wartiainen valde Seinäjoki stadsbibliotek av Alvar Aalto (1965).

11/1988 FORU — Det är inget fel på modernismen, men som enda officiellt godkända finska arkitektur är den en alltför endimensionell bild. Därför hoppas jag att Arkitektens nya chefredaktör skall låta mer än en åsiktsriktning komma till synes och tals i tidskriften, och skall ha förmågan att ställa sig över konflikterna i arkitektfältet. Den fråga tidskriften borde koncentrera sig på är hur den finska arkitekturens nivå generellt kunde höjas — inte vem som är bäst i skrået.

Wartialnen säger att arkitektmarffian diskriminerat nya experimentella riktningar, och nämner som exempel den s k uleåborgska skolan (Oulun koulu, se Forum nr 9/86) — När den allt överskuggande frågan att klassa arkitekturarter som “bra” eller ”dåliga”, missar man det som är väsentligt, nämligen att analysera varför ett viss fenomen uppträder, och vad nya riktningar sträAME

Uleåborgska skolan: Tuiran Ensikoti, NVVgruppen (1984).

var till. Att bena ut dessa frågor är av vital betydelse för byggnacskonstens utveckling i vårt land. Verkligheten förändras, och man måste förstå varför och hur för att kunna fungera i den.

Det finns flera verkligheter: arkitektens och lekmannens. Då arkitekterna på 60-talet lanserade låga tegellådor med platta tak nödgades de konstatera att deras passion alls icke delades av mannen på gatan — vars estetiska bildning ju alltid lämnat en del övrigt att önska. Motreaktionen var en våg av ”gökurshus” och finlandiserade haciendas — då arkitekterna varken ville eller kunde erbjuda ett nationellt alternativ för den stora skara som inte ville bo i renläriga lådor.

— Sedan är arkitekterna bittra över att deras ställningar är hotade och att bastioner faller. Vad som i dag i själva verket är en genomgripande omvandling på både det sociala planet och gällande teknologin, uppfattas som personliga attacker, säger Wartiainen. — Därför är den spontana reaktionen bland makthavararkitekterna att all kritik måste tystas, alla avvikande synsätt gallras upp med rötterna: de är ett hot. Det är inte ett sammanträffande att arkitekter allmänt anses som oflexibla samarbetspartners. De har vant sig vid en otidsenlig kungaroll, och är ofta ovilliga att betrakta andra synvinklar än de egna som fullvärdiga argument. Jag anser att arkitektens roll i byggnadsproijektet nog alltjämt skall vara

FÖRUN, 11/198 att svara för byggnadens design och planeringen av utrymmena, och för den arkitektoniska helheten — men i samarbete med dem som står för det byggtekniska och infrastrukturkunnandet. Byggnader är också ekonomiska projekt, och kan inte bara tjäna arkitektens egna monumentsyften.

Wartiainen konstaterar, att det ekonomiska samvetet är svagt utvecklat bland dem som är engagerade i finländskt byggande. Kvadratmeterpriset för nybyggen i Finland ligger på en iögonenfallande hög nivå jämfört med t ex Sverige. I Stockholm genomdrevs temporärt byggstopp då kvadratmeterpriset gick upp från SEK 4500 till 4 900, och kostnaderna för SAS nya huvudkontor, SEK 10 000/m? väckte en animerad debatt. I Helsingfors blir genomsnittskvadratmeterpriset för bostadslägenheterna i Gräsviken över 8 000 mk, och ingen finner det vara i överkant.

— En bidragande orsak till de oerhört höga byggnadskostnaderna i Finland är den byggtekniska efterblivenheten — vi ligger 15 år efter Sverige. Härhemma sker en dominerande del av byggandet med element, medan svenskarna för länge sedan kommit till att platsbyggande blir mycket fördelaktigare.

Om det är skralt med byggtekniken — hur står det till med den finska arkitekturen idag — Inget vidare — och absolut inte så bra som arkitektmaffian gärna ännu vill tro, säger Kai Wartialnen. — Den söker — inom sin egen inre krets — alltjämt efter den nya Aalto. Utanför den kretsen är fältet heterogent — allt är inte postmodernism, allt är inte neokonstruktivism. Alltfler blir medvetna om att det går att skapa god arkitektur med olika stilriktningar, att det finns rmer än ett sätt att designa byggnader. Men arkitektur handlar inte längre om vem som designar det mest uppseendeväckande huset. Och det finns inte längre plats för en entydig ledare, en enda klart lysande superstjärna. Dagens verklighet förutsätter samverkan och överenskomna gemensamma målsättningar gällande nivån på de tekniska lösningarna likaväl som de arkitektoniska — inom realistiska ekonomiska ramar. RA lalpale

Arkitekt Kaarin Taipale är sedan februari chefredaktör för SAFA:s tidskrift ArkkitehtiArkitekten. Hon har också egen arkitektbyrå, Arkkitehtitoimisto Kaarin Taipale Ky, och har tidigare arbetat på en stor arkitektbyrå i Finland — och även några år i USA.

För dem som efterlyser debatt och aktuella — opinionsyttringar — i — ArkkitehtiArkitekten kan det vara av intresse att veta, att tidningens pressläggning är långt över tre månader. På tre månader hinner många tyckare revidera sina åsikter — genant, för debatten.

Nästa A-A som utkommer är Taipales etta. Hon är också gästskribent i första numret av oppositionsorganet Lokero 28, som då detta skrives ännu inte utkommit.

Taipale tar lägerbildningarna och fronterna i det inhemska arkitektfältet på allvar, men inte gravallvarligt.

— Jag kan inte undgå intrycket att det är en revolution i ett vattenglas. Skenbart oöverbyggliga konflikter beror ofta på bristande glasnost, öppenhet, mellan parterna. Utan dialog förblir motparten okänd, och vad man inte känner är lätt att — som på supermaktnivå — klassa som ”det ondas rike”. Jag ser tillblivelsen av en ny arkitekttidskrift som en positivare åtgärd än att bara kverulera “Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret? — Något i den stilen. Och kanske fler publikationer resulterar i fler arkitekturskribenter — de är en bristvara. Det är ytterligt få här i landet som har tillräckliga insikter och initiativ att skriva om arkitektur.

Vad handlar motsättningarna inom arkitektkåren om — Jag anser att hela kriskonstellationen är starkt överdriven — konstruerad — och att vad vi bevittnar I grunden är en helt normal generationsväxling, Å ena sidan har vi den äldre arkitektgenerationen — och de som identifierar sig med den: de försvarar den rena finska modernismen. Som motpol står de — ofta yngre — arkitekter som företräder nya, andra synsätt, en pluralis vän 13

Iaipal fortsättning från föreg sid reträder nya, andra synsätt, en pluralism om man så vill, och som alltså inte vill se modernismen dominera hela arkitekturarenan. En sådan generationsmotsättning är inte något unikt — inte för vår tid, inte för Finland. Den borde därför ses i ett vidare perspektiv än ett aggressivt antingen-eller. Att motsättningarna accentuerats har enligt min mening delvis sin grund i det österbottniska övermod med vilket Oulun koulu, den s k uleåborgska skolan för några år lanserades av sina kreatörer: en kraft föder en motkraft, och en viss motreaktion i det mer traditionella lägret uteblev onekligen inte. Men jag tror att konflikten snarare gällde kommunikationsmetoderna än själva det arkitektoniska innehållet.

Kaarin Taipale säger sig stå utanför alla läger, utan kotteritillhörighet.

— Arkkitehti-Arkitektens roll i dethär fältet är att dokumentera vad som sker, vad som görs: byggnader, trender, fenomen i tiden. Och i mån av möjlighet presentera internationellt material, internationell debatt. Tidskriften skall vara läsarens öga och öra — men inte handledare.

Befinner sig arkitekturen i kris — Det tycker jag inte — inte här, och inte i de övriga nordiska länderna. En stor del av vad som byggs är — passabelt, ofta alldeles bra. Att bara en liten procent är extraordinärt och spektakulärt är väl naturligt, rent statistiskt till och med. Men genomsnittsnivån — och det gäller både enskilda byggnader och hela stadsmiljöer — är ganska hög. Hög nivå är det också på arkitekternas arbetsmoral. Jag tror inte det finns någon annan yrkesgrupp som arbetar

Kaarin Taipale valde Villa Mairea av Alvar Aalto (1938—39).

1 så engagerat och hängivet, utan att räkna på de egna arbetstimmarna, med målet att skapa god arkitektur och goda miljöer.

Och arkitektens roll: hur har den förändrats — hur förändras den framdeles — Byggandet som process, och hela samhället givetvis, har en ojämförbart större komplexitet jämfört med sekelskiftet då man kan säga att den finska arkitekturen föddes. En markant skillnad är att arkitekten under tidigare decennier skapade alt i byggnaden, inklusive möbler och dekorationsföremål — byggnaden var formgiven in i minsta detalj av en enda person, vilket också innebar en mycket stark identifikation. Dagens långt drivna tekniska specialisering har brutit upp denna holism, och arkitekten är nu ”en i laget” även om rollen är lagledarens. Ekonomiska, tidtabells- och allt vidlyftigare tekniska frågor utgör en ökande press och stress på dagens arkitekter: de är tvungna att behärska en mångfald områden utanför sitt egentliga yrkeskunnande för att ens kunna kommunicera med det övriga teamet i ett byggnadsprojekt — och kommunicera sakkunnigt, så att de inte hamnar i underläge. Utbildning och fortbildning är här i nyckelställning. VSS-sektorn är ett område som väl exemplifierar problemaiken och utvecklingen. Dess andel av budgeten och — genom luftkonditioneringsrören — faktiskt av byggnadens volym växer ontinuerligt och i praktiken sker det på bekostnad av kvaliteten på byggnadsmaterialen. Då det gäller dessa lösningar är det ofast en ingenjör — VVS-leverantörens — som säljer åt en annan ingenjör, byggherrens, och de har lätt att kommunicera sinsemellan, medan arkitekten har svårare att göra sin stämma hörd då det gäller att å materialkostnadsbudgeten godkänd. Problemet ur arkitektens synvinkel är att byggherrens motiv för att bygga oftast är placeringskriterier — tanken är icke sällan att sälja byggnaden efter några år, varvid materialfrågan naturligtvis är en marginalråga. För arkitekten är husbyggnad någoning evigare — femtio år borde inte vara någon ålder för ett hus, underhållet med erforderliga reparationer. Men med undermåliga byggmaterial blir redan första grundreparationen en övermäktig ekonomisk belastning. .. Dethär är en verklig och mycket konkret arkitekturkris. Jag anser att det är i Vasa härstammar från det kråkströmska en det gäller bostäcer eller administrationsbyggnader — att överlämna en ny byggnad som tack vare dåligt material och ännu sämre finish ser ut som en temporär barack. Det borde vara möjligt att göra litet avkall på högteknologin till fromma för byggnadsmaterial med långt liv.

Är det kanske byggherrarna som är i behov av utbildning — Ja — men det problemet kommer arkitekterna knappast åt. I Sverige är läget på den punkten lyckligare: alltfler byggherrar där inser att det på sikt blir dyrt att bygga billigt, och ger arkitekterna friare händer att välja lösningar som ger byggnaden inte bara ett vackrare utan också ett längre liv. Kvalitet kostar, men ger mervärde, På mer än ett sätt — SAS påkostade huvudkontor, som redan är ett omtyckt studie- och turistmål, har ett omätbart PR-värde personalpolitiskt och imagemässigt — och SAS räknar med att det skall ge bolaget ett gott utgångsläge också i konkurrensen om högklassig arbetskraft. RAG

VISCIOT

Arkitekt Matti Visanti är sektionschef vid Helsingfors stadsplaneringskontor. Han har bl a svarat för Lill-Hoplax stadsplan.

Finns det en arkitektmaffia i Finland? Visant! överväger innan han svarar — Ja. De sitter på alla de viktiga nyckelposterna i högskolor, officiella organ, Muséåer och branschpublikationer. De bestämmer i praktiken vad som är god och dålig arkitektur. God arkitektur enligt denna grupps begreppsvärld är strängt enkel, asketisk, dekorationsfri arkitektur. Dålig arkitektur är sådan arkitektur som ger infall, lekfullhet och detaljer en chans. Den goda arkitekturen — fortfarande enligt denna etikettering — är patologiskt rädd för allt som bryter rena ytor och massor, och företer spår av levande människor.

Det står genast klart för besökaren att Visantis arbetsrum är dålig arkitektur. Fönsterbrädet är belamrat med experimentella odlingar, borden med skisser, och en obestämd blå filt markerar en temporär viloplats — på stadsplaneringskontoret (hull).

— Kanske klarast har denna ortodoxarkitektur återspeglats i arkitektförbundets tidskrift Arkkitehti-Arkitekten. Jag förstår och accepterar att en tidskrift kan och skall ha en redaktionell linje, men då publikationen är den enda i sitt slag och når hela arkitektkåren, är en mycket endimensionell linje olycklig: bara en enda riktning inom ny finländsk arkitektur anses rumsren, och ges publicitet. Det är samma s k maffia som också skapar bilden av finländsk arkitektur utomlands med ambulerande utställningar och med den återkommande storexpon Finland bygger.

Visanti hävdar, att de flesta människor, arkitekter inbegripna, spontant föredrar en miljö med levande former, detaljer, föremål — i stället för en strippad expomiljö där varje eventuellt föremål har sin givna enda rätta plats. En sådan miljö är livsfientlig, människofientlig.

— Lägg märke till att man nästan aldrig ser människor på bilderna | ArkkitehtiArkitekten. Jag känner en sund misstänksamhet mot miljöer som är så utstuderade att de skall betraktas från en viss ”rätt” vinkel. Människan rör sig i landskapet, i byggnaden, | rummet — och den yttre miljö 11/1988 FORUN måste tåla att ses från mer än en punkt. Miljön måste också ”tåla” levande varelsers verksamhet i densamma. Det är bara logiskt att den sk uleåborgska skolan väckte fasa bland den officiella arkitektmaffian. God arkitektur skall ha räta vinklar i hörnen, och helst platta tak.

visanti säger, att den finska representationsarkitekturen med kvalitetsbetyg utfärdat av arkitektmaffian är en stagnerad arkitektur. Den går inte framåt, eftersom den inte har tillåtelse att röra på sig. Och han anser att klimatet är kärvare än för tio år sedan: på 70-talet var permissiviteten större för experimenterande, dekorativa, rentav nyromantiska riktningar. Under 80-talet har åter en striktare, renlärigare riktning fått en etablerad ställning i och med en grupp nyckelpåverkares bemannande av de punkter i samhällsapparaten där arkitektoniska beslut med verklig bärvidd fattas.

— Bakgrunden = till — arkitektmaffiafenomenet är att Finland är ett trångsynt, all Matti Visanti valde Hvitträsk av GeselliusLindgren-Saarinen (1903).

mänängsligt land och finländarna potentiellt inställda på att vänta på en Messias, en yttersta sanning, och kringgärda sin existens med en myckenhet frihetsbegränsande bestämmelser. I vilket annat land skulle man så entusiastiskt ha klubbat av ett förbud mot att etablera restauranger | höghus som också har bostäder? Det ligger nära till hands att jämföra med friare Sverige och dra paralleller då det gäller invandrarsiffror: nya kulturer injicierar nya tankar, men båda är man väldigt rädd för härhemma. RA 9

FRUN 11/1988

Professor Erik Kråkström har ägnat sig åt privat arkitektverksamhet sedan år 1950. Det var han som tilsammans med Yrjö Lindgren efter krigsåren gjorde den första stora planen för Helsingfors centrum i börJan av 50-talet. Kråkström är främst känd för stadsplanering och planering av skolor och offentliga byggnader. Bl a Svenska social och kommunalhögskolan | Helsingfors och Pedagogiska fakultetens byggnader i Vasa härstammar från det kråkströmska ritbordet. Kråkström är också arkitekten bakom Hästholmens atomkraftverk.

— Vi saknar en vettig arkitekturdebatt därför att vi helt enkelt inte kan debattera. Det är få som har vanan att utrycka sig och det beror på att det är fel på undervisningen både i skolor och högskolor, säger Kråkström om den ensidiga och lama arkitekturdebatten.

Kråkström påpekar att avsaknaden av arkitekturdebatt inte är något nytt fenomen. Som bevis tar han fram ett nummer av tidskriften Arkitekten från år 1905.

— ”Hafva finska arkitekter rakt intet att säga varandra utöfver det, som vid diskussionsmötena I arkitektklubben uttalas? Aro vi så helt upptagna af det dagliga arbetets slit för brödets förvärfvande att vi totalt förbise de idéella fordringar vårt yrke ställer på oss, frågar redaktör Bertel Jung och jämför med motsvarande tidningar i Sverige och Danmark där det förekommer en livlig debatt”

Debatten i dagens ArkkitehttArkitekten karakteriserar Kråkström som självupptagen. Han vill dock inte tala on en maffia.

— Det finns en grupp aktiva mänskor som är skickliga på att utnyttja moderna media. Men det är inte alls sagt att de skickligaste debattörerna är de skickligaste arkitekterna. Men samhället är idag lyhört för högröstad information, framför allt vad akitekturen och konsten över huvudtaget beträffar, säger Kråkström.

Han anser att det är synd att det som idag attraherar är det annorlunda och avvikande medan det som bygger på en grund med fastare förankring i den egna kulturen och geografiska omgivningen inte upplevs som intressant. Enligt Kråkström råder det idag en klar villervalla beträffande åsikterna.

— Till största delen är det fråga om individuella åsikter utan en klar analys av det som sker. Det är också fråga om ambitioner och lösryckta lösningar och tekniska finesser.

Kråkström framhåller att avsaknaden av en effektiv arkitekturdebatt också innebär att de möjligheter datoriseringen av planeringen ger inte har observerats tillräckligt hos oss. Frågan om utvidgad cad-planering där arkitekten kan samarbeta med både byggnadsfirman och kunden är synnerligen viktig.

— Öm vi inte observerar situationen blir arkitekterna tekniskt akterseglade. Och det håller redan på att ske inom småhusbyggandet där man i stor utsträckning utnyttjar auto cad.

För att kunna ge ett svar på orsaken till den uppkomna situationen går Kråkström tillbaka till åren strax efter de senaste krigen.

— Återuppbyggnadsperioden var så aktiv att man inte hann med en egentlig arkitekturdebatt med förankring i en djupare samhällsorientering.

— Förändringarna inom byggnadskonsten har under de 10 senaste åren varit så snabb att man helt enkelt inte haft tid att klarlägga var arkitekturen och byggnadskonsten står som samhällsfenomen.

Räknat från slutet av 1700-talet, då det rationella byggandet infördes, befinner sig arkitekturen nu i sin fjärde period där tekni vänd

Erik Kråkström valde Tammerfors domkyrka av Lars Sonck (1902—07).

15

Krökström.

fortsättning från föreg sid ska landvinningar gör att arkitekturen påverkas och får nya möjligheter och en ny frihet. — Kännetecknande för alla brytningstider har varit svårigheten att finna egna arkiektoniska former. I stället har man upprepat gammalt. Och det är troligen en viktig orsak till dagens postmodernism som tycks illåta vad som helst, säger Kråkström som iakttagit en odisciplinerad användning av olika stilarter över hela världen.

Som ett inhemskt exempel på detta nämner han flera nya kommunala ämbetshus där regionalt främmande byggnadsstilar kombinerats. Kråkström ser också en annan trend i arkitekturdebatten, nämligen att det verkar vara svårt att föra en rationell diskussion om arkitekturen som en del av byggandet. Ytterligare er orsak till avsa naden av arkitekturdebatt är, enligt Kråkström, att forskningen och arkitektundervisningen inte förnyats.

— Den forskning som kunde ha gett nytt innehåll åt undervisningen har inte skett. Detta därför att arkitekterna inte inriktas på forskning under utbildningen, säger han.

Kråkström tror att de nya tekniska hjälpmedlen kan leda in arkitekterna på en aktivare forskning.

— Men, säger han, t ex TEKES och Sitra bör delvis stå för fiolerna. Idag får Statens tekniska forskningscentral endast en fjärdedel av de här forskningsmedlen via statens budget. Resten kommer in genom beställningsforskning.

— Allra först bör vi dock klarlägga var arkitekturen står idag och inleda debatten där. Då är det viktigt att också utnyttja radio och TV — inte endast arkitekturmagasinen som ägs och styrs av en mycket snäv krets.

PN

Eldorado, Gräsviken

Text: Urpo Kaila

De unga arkitekterna Paulina Vihinen och Juha Kronlöf vann arkitekttävlingen om Gräsviken med sin plan Eldorado. Helsingfors ”nya” stadsdel får en mänskonära miljö utan arkitektoniska överdrifter. I Gräsviken skall byggas socialt mångsidiga bostäder för 8500-10 000 invånar räsviken ligger på sydvästra sidan av Helsingforsudden. I dag är Gräsviken ett lagerområde.

— Det torde inte vara något problem med att få stadsplanen godkänd. Vi räknar med att spaden sticks i jorden om ett år. Men det tar tio till fernton år förrän hela om rådet blir färdigt, säger Bosse Österberg, arkitekt på Helsingfors stads stadsplaneringskontor och medarbetare i Forum Österberg har ansvarat för generalplanen för Gräsviken. De gamla lagerbyggnaderna kommer att rivas. Aven Lepakkos hus rivs — staden er Arkitekt Bosse Österber bjuder ungdomarna utrymmen i ett allaktivitetshus i den nuvarande kabelfabriken. Al e Kemira och stadens kraftverk stannar var.

Byggnationen börjar först i norra Gräsviken som senare kopplas ihop med södra Gräsviken med sex broar. Slutändan av viken kommer att bli en kanal.

Bostadshusen blir 5—7 våningar höga. Gräsviken skall ge utrymme för både hyreshus, Hitashus och bostadshus som finansieras med hårdvaluta. Trots att husen skall byggas billigt blir de inga symmetriska betonglådor. De flesta husen kommer att vara U-formade för att ge en skyddad innergård.

Gräsviken skall ha en bra servicenivå med bl a många men små daghem. Man har även reserverat utrymme för arbetsplatser. Kontorsbyggnaderna kommer att res fortsättning på sid 21

Gräsviken på 3-D CAD

Stadsmodellen av Gräsviken är en av världens största tredimensionella CADprojekt (Computer Aided Design). Med Helsingfors stadsplaneringskontors datorstödda planeringsystem kan man få ut perspektivbilder av Gräsviken. Användaren kan fritt välja sin synvinkel.

Arkitekttävlingens resultat avlästes och lagrades med /Intergraphs grafiska system. CAD-madellen löper på en mikrodator.

Stadsplanerarna använde ca 35 arbetsdagar för att avläsa Gräsvikstävlingens 8 förslag och för att skapa 50 presentationsbilder. Stadsplaneringskontoret använde CAD-systemet också för att skapa perpektivbilder av finaltävlingen som gällde området KampenTölöviken.

Stadsplaneringskontoret har använt CAD-systemet i sin kartproduktion sedan år 1982. Med hjälp av systemet är det lättare att visualisera den fysiska stadsplaneringen. UuK 11/1988 FORUN