Avfall som industriråvara

av Håkan Lühr Forum 1973-07, sida 13-14, 18.04.1973

vfall som industriråvar 15 meter höga gipsberg väntar på användning

Av dipl ing Håkan Läöh + Sorgligt nog förefaller det just nu som om det vore ”pop” att komma fram med dystra förutsägelser om hur katastrofen lurar på oss bakom närmaste hörn och hur dumma vi är som med allt större aptit konsumerar slut världsindustrins råvaror.

• Dennis L Meadows förutspår i sin kända bok att de viktigaste råvarorna för industrin är slutförbrukade inom detta århundrade eller efter högst femtio år.

• Några av våra egna industriledare anser att situationen är allvarlig medan andra rycker på axlarna och anser att profetlorna är överdrivna och hämmande för ett naturligt framåtskridande för den industri som dock ger en mycket stor del av mänskligheten det dagliga brödet.

Forum 7/1973

Ett argument mot de skrämmande prognoserna är att man har glömt en mycket viktig sak vid inmatningen av data för dessa beräkningar, nämligen människans förmåga att lösa problem. Detta, säger man, kan övervinna de svårigheter som förutspås i prognoserna.

Det är ett ofrånkomligt faktum att befolkningen ökar enligt en geometrisk serie och födoämnesproduktionen enligt en aritmetisk. Med självklar följd att allt flera människor får allt mindre att äta, vilket många kan vittna om. Också författaren förstod efter besök i ca tjugo afrikanska stater, att vi lever mitt i en hungersnöd som saknar motstycke i historien, något som vi ju i vårt land inte har någon känning av.

Kanske verkligheten ligger mitt emellan Meadows spådom och det som ”industrialister” tänker om framtiden? Vad kunde vi då göra för att åtminstone uppskjuta ”världssystemets sammanbrytning”? Vänd 13

EEC-ordföranden Siceo Mansholt sade i sitt avskedstal: ”Jordbruksproduktionen bör ske som ett slutet kretslopp, kompost bör användas i stället för konstgödsel, biologisk i stället för kemisk skadedjursbekämpning, en förlängning av varors brukstid, sänkning av konsumtionen per capita”.

Till detta har dagens realister mycket att invända: Slutar vi nu att använda konstgödsel kommer skördarna säkert att minska och ännu mera rfmänniskor att hungra, slutar vi att använda kemisk skadedjursbekämpning kommer tse-tse-flugorna och malaria-myggorna att fröjda sig och förlänger vi varors brukstid kommer produktionsvolymens tillväxt att minska med relativt mindre arbete som följd.

Finländska initiativ

Som ett led i sökandet efter en konkret lösning på detta råvaruproblem har även i vårt land gjorts värdefulla undersökningar. En inventering av industrins avfall har för en tid sedan utförts av Finlands Industriförbund, Finska Träförädlingsindustriernas Centralförbund tillsammans med SITRA. Undersökningen (Industrins avfallsinventering; en utredning över avfall som uppstår vid olika industrier i landet och möjligheterna att utnyttja dessa) berörde alla industrier i landet. Hösten 1972 arrangerade INSKO en kurs med rubriken ”Vid kemiska processer uppkomna avfall och deras användning”. Man försökte alltså hitta på möjligheter att använda avfallet från en industri som råvara för en annan, eller möjligen att samma industri kunde utnyttja avfallet själv på något sätt.

Vid dessa undersökningar fann man, att den kemiska industrin bestående av gödsel-, teknokemisk-, pesticid-, sprängämnes-, färg-, glas-, plast-, olje-, gummi- och limindustrierna (vars bruttoproduktion år 1970 var 2,9 miljarder mark) hade en avfallsvolym på 1,6 miljoner ton eller 15 procent av den producerade varumängden. Av dessa 1,6 miljoner ton befanns 1,2 miljoner ton vara ”värdefullt avfall”.

Gipsberget växer

Av denna mängd intar gips en dominerande roll; årligen produceras 600 000 ton gips som inte ännu har uppklassificerats till råvara. Man använder gips bl a som tillsatsämne vid tillverkning av cement. Årligen behövs för detta ändamål ca 100 000 ton naturgips. Till landet importerades år 1970 130 000 ton gips för 4,9 miljoner mark. Det är klart att vår cementindustri är väl medveten om att gips i denna form redan finns i landet som avfall. Orsaken till att denna gips inte kan användas beror på att små föroreningar i form av fosfor och fluor har en icke önskvärd förlängande inverkan på cementens bindningstid, varför denna gips inte utan vidare kan användas. Problemet är således både fosforsyrafabrikens och cementfabrikens.

Vi står alltså här med 15 m höga gipsberg. De kemister som arbetar med fluor-fosfor-problemet tröstas inte nämnvärt av tanken på att detta gipsberg inte mera finns år 2100 eller 2200. För dem gäller det att lösa problemet nu.

Det är inte bara de redan nämnda industrierna som har avfallsproblem. De finns inom träförädlingsindustrin, metall-, textil-, livsmedels- och byggnadsmaterialindustrierna. All industri har ytterligare ”gemensamma” avfall såsom aska, spillvärme, rökgaser och spillolja. Aska beräknas årligen uppkomma ca 350 000 ton, största delen vid förbränning av kol.

Skogens rester

En stor avfallsproducent är som känt cellulosaindustrin. Dr Hakkila har konstaterat att endast 55 procent tas tillvara av det växande trädet i skogen. ”Resten” är bark (6 procent) 1 toppar, rester och klenved (6 procent), grenar (21 procent) och stubbar och rötter (12 procent). I viktmängd representerar det en så betydande mängd som ca 15 miljoner ton per år.

Att vår träförädlingsindustri håller på med att undersöka användningen av dessa 45 procent är onödigt att framhålla; så ansträngd som råvarusituationen är och kommer att bli inom denna industri är det ju naturligt att man gör allt för att bjälpa upp situationen. Men det är inte blott tekniska lösningar som är huvudsaken, lönsamheten och marknaden avgör när och om en ny metod och en ny produkt kan realiseras.

Att denna industrigren dessutom i detta sammanhang börjat intressera sig för syntetisk massa är även en naturlig sak. Varför inte försöka att ur olja eller på andra kemiska vägar göra en fiber som ersätter/kompletterar naturfibern. Författaren var inne på dessa tankegångar vid ett informationstillfälle 1965 som arrangerades av Plastföreningen för vår kemiska industri, men tanken var för tidigt väckt då. Ingen ifrågasätter nu textilindustrins syntetiska fibrer nylon, polyester- eller akrylfibrerna, lika litet som gummiindustrins syntetiska elastomerer. I USA utgjordes år 1970 fiberråmaterialet för tillverkning av papper och kartong till hela 45 procent av avfall, om man nu mera kan kalla ”grenar, toppar, m m” för avfall.

En liten stad med ca 20 000 invånare i Ohio, Franklin, tog 1971 ett avfallsbehandlingssystem i bruk där stadens fasta avfall separeras i en kontinuerlig process så att metallföremål, glas, plast och annat fast avfall bearbetas på olika sätt och den slemartade återstoden renas medan en oanvändbar rest pressas och bränns. Träfibrerna skiljs under processen ut, renas, pressas och sänds sedan till ett pappersbruk som tillverkar takfilt.

Alla råvaror hör inte till den grupp som förnyas genom tillväxt såsom skogen och andra ”naturliga” produkter. Att de någon gång säkert förbrukas slut är väl ett faktum som inte kan bortresoneras och inte behöver klassas som ett pessimistiskt uttalande, utan ett realistiskt. Men innan denna dag gryr har priset på de kvarvarande mängderna med nu rådande ekonomiska lagar nått en sådan nivå, att nya produkter och nya och andra metoder blivit lönsamma och intressanta. Här behövs den skapande förmågan hos människan. Genom forskning kommer problemet väl att klaras på något sätt. Ju mera råvarutillgångarna krymper, desto värdefullare blir biprodukter och avfall, desto intressantare blir de årligen producerade 600 000 tonnen gips och skogens grenar och barr.

”Endast formen växlar”

Trots att vi förbrukar allt mera råvara försvinner ju strängt taget ingenting. Endast formen växlar. Men denna formväxling kan vara nog så ödesdiger, i synnerhet som den nya formen för det mesta representerar ett lägre energiplan.

Ått utnyttja avfall och biprodukter förefaller ibland att avse samma sak. Det blir säkert inom en snar framtid en starkt växande industrigren. Det informationstillfälle som arrangerades om dessa problem var ägnat att systematiskt inventera möjligheterna att åstadkomma ett bättre samarbete mellan olika industrigrenar. :

Man önskar att optimisterna får rätt beträffande den kommande utvecklingen och att ekonlic. P - E Paul (Hbl 6.3.73) inte har rätt när han säger att ”tron på tekniken och på människans obegränsade förmåga, hela det materialistiska betraktelsesättet har medfört att människan förlorat sinnet för proportioner och för sin egen roll i världssystemet”. Det är väl så, att ingen bland oss i detta nu frivilligt kan eller vill inskränka produktion, konsumtion eller levnadsstandard som är en följd av en industrivärlds målmedvetna strävan. En annan sak är sedan om våra barn eller barnbarn är tvungna att göra det. Och kanske de redan är det? IM

Forum 7/1973