Behöver vi en marginalskattereform?

av Mikael Ingberg Forum 1985-10, sida 20-21, 05.06.1985

Taggar: Teman: skatter

Behöver vi en marginalskattereform?

Ett av vårens mest brännande politiska diskussionsämnen har varit frågan om en eventuell marginalskattereform. Skattereformer — och speciellt löften om en sänkning av skatterna — tilldrar sig av naturliga skäl stort intresse, oc jälva begreppet marginalskat kan definieras som den ökning i skatt en person biir tvungen att betala om han ökar sin inkomst med t ex 100 mk. En marginalskatt på 20 procent Innebär alltså, att en ökning av inkomsterna med 100 mk ökar skatten med 20 mk. Och en marginalskatt på 50 procent att skatten ökar med 50 mk

Tabell 1. Den statliga inkomstskatteskalan år 1983:

Inkomstklass Skatt vid Marinkomst- ginalklassens skatt nedre Yu gräns m 12 500— 17 000 10 [] 17 000— 21 000 280 13 21 000— 26 000 800 19 26 000-— 32000 1750 23 32 000-— 42000 3130 28 42 000-— 60000 = 5930 29 60 000 81000 11150 3 81 000—125 000 18080 38 125 000—208 000 34 800 45 208 000-—373 000 72150 50 373 000-— 154 650 51

Begreppet marginalskatt bör hållas i sär från begreppet medelskatt. Med medelskatten avses den andel av den totala inkomsten som en skattebetalare erlägger i skatt. Om en inkomsttagares totalinkomst (efter avdrag) är t ex 1000 mk, och han betalar 100 mk i skatt, är hans rmnedelskatt 10 procent. Han betalar 10 procent av sin inkomst i skatt.

I debatten om marginalskattereformen har också frågan om inkomstskaltens progressivitet tagits fram. Med en progressiv inkomstskatt avses en skatt, vars medelskatteprocent är större för stora inkomster än för små. I ovan nämnd 2 exempel, då en inkomsttagare med en totalinkomst på t ex 2 000 mk, betalar 300 mk i skatt (15 procent) är inkomstskatten progressiv (10 procent för 1 000 mk). En progressiv inkomstskatt karakteriseras också av att marginalskatten alltid är högre en medelskatten.

I vårt Iinkomstskattesystem är den statliga inkomstskatten progressiv, En proportionell inkomstskatt karakteriseras av att medelskatieprocenten är konstant, oberoende av inkomstens storlek. I ovan anförda exempel vore inkomstskatten proportionall, om 2 000 mk-inkomsttagare fick betala 200 mk i skatt, alltså samma 10 procent som för 1000 mk inkomster. | Finland är kommunalskatten, kyrkoskatten och de försäkrades folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter proportionella inkomstskatter. Sammanlagt utgår de på ca 20 procent av inkomsten efter avdrag.

Skattematematik

Efter att ha gått igenom några av de begrepp man bollar med i debatten, är det skäl att titta närmare på vad det handlar om i praktiken. Som illustration har vi valt att i tabell 1 återge den statliga inkomstskatteskalan för år 1983 så som den är återgiven i Finlanäs författningssamling. För att få en uppfattning om den totala marginalskattens nivå bör man addera de proportionella skatterna till skalan i tabell 1.

Ur tabellen framgår, att den högsta marginalskatten | statsskatten är hela 51 procent. Adderar mean till detta de proportionella skatterna, når man över 70 procent. En höginkomsttagare i Finland kan alltså få betala 70 mark i ökad skatt, om hans inkomst ökar med 100 mk.

Ett annat karakteristiskt drag diskussionen om marginalskatten har varit animerad. Vad är det då man diskuterar? Vad avses med marginalskatt? Är den hög och borde sänkas? Och hur har marginalskatten blivit sådan, att en reform känns nödvändig den statliga marginalskatteskalan är, att den stiger mycket brant redan i relativt små inkomstklasser. Sålunda har en person med t ex 15 000 marks beskattningsbar inkomst en marginalskatt på 6 procent (26 procent, om de proportionella skatterna räknas med), 30 000 marks inkomst 23 procent (43 procent) o s v. Redan en årsinkomst (efter avdrag) på över 60 000 mark — i dagens Finland inte någon speciellt hög inkomst — “berättigar” till en total marginalskatt på över 50 procent!

Effektiv inkomstskatt

I den ovan förda diskussionen har jag på ett så enkelt sätt som möjligt försökt åskådligöra de begrepp som har förekommit i diskussionen om marginalskattereformen. När man går igenom grundprinciperna, måste man ofta förenkla verkligheten en aning. Dat har jag också gjort. Den största förenklingen hänger samman med, att jag inte utförligare diskuterat hur avdragen i beskattningen påverkar inkomstskattens progressivitet. Den I tabell 1 illustrerade skatteskalan gäller nämligen enbart för beskattningsbar inkomst, inte för den skattepliktiga. Och avdragssystemets inverkan på skatten har alltså inte tagits | betraktande.

Ett sätt att illustrera avdragssystemets inverkan på inkomstskattens progressivitet är att särskilja mellan de s k lagstadgade skatteskalan och den effektiva skatteskalan.

Med den lagstadgade skatten avses den skatt som skulle uttas, om inga avdrag från de skattepliktiga inkomsterna skulle tillåtas.

Den effektiva skatten är den de facto betalade skatten. | diagram 1 illustreras skillnaden mellan den lagstadgade medelskatteprocente och den effektiva medelskatteprocenten på basen av skattestatistiken för år 1983. Av diagrammen framgår, att den effektiva skatteprocenten (verklig skatt i procent av skattepliktig inkomst) givetvis alltid är lägre än den lagstaogade, vilket berör på avdragssystemet.

Ur diagrammet framgår exempelvis, ati på en årsinkomst på 100 000 mk år 1983 utgick statlig inkomstskatt på ungefär 17 procent, proportionella skatter på ungefär 16 procent och sammanlagt ca 33 procent eller 33 000 mark.

På basen av den effektiva skatten ter sig också marginalskatteproblemet en aning mindre katastrofalt, vilket jag har försökt illustrera i diagram 2. I diagrammets övre del skisseras den totala — effektiva medel- och marginalskatteprocenten för inkomstbeskattningen i Finland år 1983 (statsskatt, kommunalskatt, folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter och kyrkoskatt) för olika stora skattepliktiga inkomster. Av diagrammet framgår, att från en skattepliktig årsinkomst på 100 000 mk utmättes ca 33 procent i skatt, medan marginalskatten vid denna inkomst var ca 46 procent

I diagrammets nedre del skisseras frekvensfördelningen av de totala skattepliktiga inkomsterna och det totala antalet inkomsttagare I Finland år 1983. Av figuren framgår, att enbart ca 5 procent av inkomsttagarna stod inför en effektiv marginalskatt på över 50 procent. Av totalinkomsterna beskattades emellertid en större del -— ca 20 procent — enligt en marginalskatteprocent på över 50 procent. Detta beror givetvis på det faktum att fastän de verkliga höginkomsttagarna är få, är deras sammanlagda inkomster stora.

Av diagrammet framgår emeller 10/1985 FRUN,

Diagram 1. Den lagstadgade och den effektiva skatteskalan i Finland år 1983.

LAGSTADGAD

L 6 50

TV = - T 100000. 200000

SKATTEPLIKTIG INKOMST

B: DE PROPORTIONELLA SKATTERNA 2 10

LAGSTÅDGAD.

EFFEKTIVA

RE of EA AE AE AE JE EE AE WE SE

C. TOTALA INKOMSTSKATTEN. hv 0 100 00 200-000

SKATTEPLIKTIG INKOMS 300 00 —2” KEFFEKTI — Diagram 2.

000 SKATTEPLIKTIG INKOMS 300 000

Den effektiva medel- och marginalskatteskalan i Finland år 1983.

2 it

MARGINALSKATT, 1000 M 100: 75 Sp 1. Inkömsternas frekvänsfördelning 25 0

FÖRUN 10/198 tid, att också den effektiva marginalskatten ökar mycket snabbt redan vid relativt låga inkomster. Och det är väl närmast denna observation som har lett till att allt flera grupper — från FFC och AKAVA till AFC nu senast — har krävt att en ändring måste fås till stånd

Problem och protester

Orsaken till att vi i Finland har en progressiv statlig inkomstskatt är givetvis att man på politiskt håll har ansett, att samhället bör omfördela inkomster från rika till fattiga. Och enigheten om en dylik solidarisk ekonomisk politik är väl i stort sett total. Protesterna mot våra höga marginalskatter är enligt min uppfattning inte betingade av att en dylik samhällssolidaritet skulle vara I avtagande.

Det som man på olika håll har blivit orolig över är vilka negativa effekter de höga marginalskatterna kan tänkas ha på bl a arbetsmotivation, sparande, intresse för utbildning (investeringar i kunskap) o s v. Dessutom är man givetvis speciellt inom skatteadministrationen oroad över en eventuellt tilltagande skattesmitning: för att folk för att undvika skatter i allt högre utsträckning försöker förtjäna ”svart”.

Under den senaste tiden har dessutom de höga marginalskatterna kopplats ihop med vår kroniskt höga inflation. Eftersom marginalskatten redan för relativt låga inkomster är mycket hög, krävs det mycket höga lönepåök för att garantera att nettoinkomsterna stiger. Och när lönerna stiger ökas också trycket på priserna i ekonomin

Min personliga uppfattning är också, att dagens marginalskattediskussion specielt bör ses mot bakgrunden av insikten om kopplingen mellan de höga marginalskatterna och inflationsuivecklingen. På 50- och 60-talet utgick man i inkomstförhandlingarna långt från nominella lönekrav. Under höginflationsåren på 70-alet krävdes lönepåök för att garantera en reallöneökning. På 80-talet — och kanske speciellt inför inkomstuppgörelsen i nästa vår — har man börjat diskutera i termer av nettoreallöneökningar. Utgående från ett dylikt resonemang framstår det som möjligt för landets regering att “köpa” en måttlig inkomstuppgörelse i nästa vår med en marginalskattereform. Och regeringen behöver en måttlig inkomstuppgörelse för att nå sitt rätt ambitiösa inflatlonsmål på 4 procent år 1986.

Vad kan göras?

Redan tidigare konstaterade jag, att krav på en marginalskattereform har framförts från många håll. Ytterst få är emellertid de konkreta förslag på hur marginalskatteskala borde förändras

Det verkar någolunda klart, att en normal inflationsjustering av skatteskalorna — något som vi vant oss vid sedan 1977 — inte är tillräckligt denna gång. Principen för inflations justeringen av skatteskalorna är för övrigt följande: inkomstgränserna för de olika inkomstklasserna i tabell 1 (samt skattebeloppet vid inkomstklassens nedre gräns) justeras med levnadskostnadsindexets procentuella förändring. Samtidigt görs vanligen en justering av de i markbelopp fastställda avdragen. I detta sammanhang kan det också vara skäl att konstatera, att under de första åren efter 1977, då inflationsjusteringarna började göras, gjordes de i regel på basen av levnadskostnadsindexets förverkligade förändring — den verkliga inflalionen. Under de senaste åren har justeringarna gjorts på basen av regeringens — inflationsmålsättning — för ifrågavarande år, vilken ofta har varit överoptimistiskt. Sålunda har här en viss skärpning ägt rum under de senaste åren.

Svenssons ekonomi

Nu bör det emellertid genast konstateras, att en justering av skatteskalorna med förändringen i levnadskostnadsindexet i vanliga fall inte är tillräckligt för att garantera att inkomstbeskattningen inte skärps. Om förtjänstnivån ökar snabbare än levnadskostnaderna — vilket normalt är fallet — innebär en justering enligt levnadskostnadsindexet en skärpning av beskattningen. Anta att Svensson år 1983 förtjänade 41 000 mk. Hans marginalskatt var 28 procent (se tabell 1). Inflationen år 1983 var, låt oss anta, 10 procent Svenssons = förtjänstnivå ökade emellertid med 15 procent och var år 1984 uppe i 47 250 mk. Den övre gränsen för hans inkomstklass i statsbeskattningen justerades emellertid enbart med 10 procent till 46 200 mk. Och hans marginalskatt steg till 29 procent

Utgående från ovan förda resonemang vore det åtminstone nödvändigt att justera inkomstskatteskalan med det s k förtjänstnivåindexet.

Men frågan är, om inte det i dagens läge börjar bli nödvändigt att göra ett större ingrepp i inkomstskatteskalan, att en reell sänkning av marginalskatten kanske speciellt för inkomster på över 50 000 mark i året börjar bli nödvändig. Redan ovan konstaterade jag, att också den effektiva marginalskatten är relativt hög redan vid inkomster runt 50 000 mark. Jag tror också att ett större ingrepp i skatteskalan kunde ha positiva effekter på arbetsmotivation och skattemoral. Den ”statsbärande”, relativt välutbildade medelklassen är nu i behov av en uppmuntran. Mikael Ingberg 21