Behöver vi partier
av ThF Forum 1980-14, sida 07, 24.09.1980
ledaren
Behöver vi partier?
EN MYCKET VIKTIG DISKUSSIO om de politiska partiernas roll och funk"tion i dagens och morgondagens samhäle har nyligen begynt på finlandssvenskt häll. .
Kritiken av partierna har varit rätt enstämmig, även om de enskilda debattörerna har skjutit in sig på olika fenomen i partiernas verksamhet eller underåtenhet att handla. Problemet har inte varit att hitta fel i partiväsendet, utan problemet har varit att hitta realistiska ösningar och alternativ. Förutom naturligtvis en inre förnyelse av partiernas verksamhet har man framfört som. tänkbara alternativ och komplement bla ensaksrörelser, utomparlamentariska åsikts- och påtryckargrupper samt folkomröstningar.
Frågan om partiväsendet är mycket komplicerad genom att den är så mångbottnad. Inte bara vår vallagstifti utan också den politiska och samhö ga maktfördelningen förutsätter förekomsten av partier eller med dem jämförbara grupperingar. Redan i detta faktum finner man en källa till kritik. Partierna har mer eller mindre monopol på uppställandet av kandidater för inval i riksdagen. Det är mycket svårt för andra än partier att ställa upp kandidater, och genom den starka byråkratiseringen av partiernas organisationer är det också svårt att ställa upp andra kandidater än partiledningen godkänner. ”Juntningen” och manipulationen är så effektiv, att mindre konformistiska kandidater eller individualister har svårt att bli nominerade.
Men partierna har självfallet inte nöjt sig med att bara agera som en politisk och lagstiftande maktfaktor inom vårt parlamentariska system. Genom den ökade politisering av den offentliga förvaltningen på alla nivåer har de facto stora delar av den exekutiva makten Nyttats till partierna, eller, något elakt: till partikanslierna. Detta har givetvis lett till att partierna ökat sin makt, och det är mycket svårt att komma åt dem. Å andra sidan kräver dagens utbyggda och
FORUM 14/8 vittförgrenade samhälle och offentliga administration styrsystem som bygger på Organisationer som har kontinuitet och en viss konsekvens i sin verksamhet. Detta saknar ensaksrörelserna och olika andra temporära organisationer i regel, och en överflyttning av den verkställande makten tili dem ter sig sålunda besvärlig. Men just denna politisering och att partiernas makt så ofta undandrar sig kontroll och påverkan är säkerligen en källa till missnöje hos stora delar av väljarkåren, som ser sig maktlösa mot denna byråkratisering och maktkoncentration. Därtill har partiernas trovärdighet med säkerhet också påverkats negativt genom att partier och enskilda medlemmar figurerat i tvivelaktiga sammanhang som fätt en stor offentlighet.
Genom den byråkralisering, och genom den självgodhet en anhopning av makt ofta leder till, har partierna blivit bäde trögrörliga, förmyndaraktiga och döva. Man saknar ofta känsla för vad som rör tiden, och lämnar sålunda plats för protest- och ensaksrörelser eller andra utomparlamentariska intressegrupper. Att man därtill ofta bygger sin verksamhet på otidsenliga stelbenta ideologier gör inte partierna flexiblare. Att ideologiernas tid därmed vore över är dock ingalunda självklart. Snarare borde såsom också ofta i praktiken sker i olika partipolitiska del- eller sakprogram ideologin struktureras så, att den uttrycker en intresse- och värdegemenskap som kan omfattas av betydande befolkningsgrupper. Även om, som professor Krister Ståhlberg mycket riktigt anmä ker. våra primära behov i stor utsträckning är tillfredsställda, finns det sociala behov, värden, olika intressen och sakfrågor — inte minst ekonomiska — som förenar stora och ofta rätt enhetliga grupper, och därför borde partierna kunna ge dessa ”sekundära fenomen” en ideologisk utformning. Kanske den stora klasskampens tid är förbi. men det finns alltjämt betydande intressekonflikter som bäst kan skötas på politisk väg.
Dylika betydande intressekonflikte är de klassiska avtalsförhandlingarna mellan arbetsgivare och arbetstagare, medelklassens och tjänstemännens ställning, samt olika samhälleliga frågor som energi- och trafikproblem i vilka det förefaller som om man ofta handlat först, och tänkt sedan — när olika rörelser uppstått. I sin iver att politisera den offentliga förvaltningen för att lägga beslag på ett viktigt samhälleligt styrinstrument har partierna låtit en stor maktkoncentration uppstå utanför den parlamentariska: nämligen arbetsmarknaden. Partierna borde vara bekymrade i hög grad över att beslut som genomgripande påverkar den samhälleliga resursallokeringen och därigenom politiken i vårt land ligger utanför deras direkta påverkningssfär. En integration i denna riktning och en anpassning av partiernas målsättningarna till de intressen olika grupper representerar skulle göra partiprogrammen mera tidsenliga och verklighetsbetonade. En större lyhördhet och förmåga att suga upp opinioner och aktuella problem och kanalisera dem i praktisk verksamhet är nog nödvändigt, om partierna på sikt skall överleva. Redan nu ser man tydliga tecken inom den offentliga förvaltningen på att utomparlamentariska grupper som representerar reell eller potentiell makt har möjlighet att påverka utredande och beslutande processer. Detta är realiteter som framför allt partierna bör anpassa sig till, både ideologiskt och praktiskt. om de önskar styra utvecklingen också i framtiden. Men förutom partierna behöver vi säkerligen som motvikt olika opinionsrörelser och påtryckargrupper som kan bidrå till att säkra de demokratiska processerna. Folkomröstningen — en tanke som framförts av chefredaktör Jan-Magnus Jansson — borde kanske prövas. Intressant vore även införandet av imperativt mandat för ati effektivare kontrollera att politikerna handlar i enlighet med väljarkårens önskemål. Dylika kompletterande former skulle ge bättre möjligheter till deltagande i politiken också utom valtider.
TA F