Bristen på råvara - avfallet

av J Larinkari - P Lehtiö Forum 1973-18, sida 15-16, 16.11.1973

Taggar: Teman: kemisk industri

Pekema Oy:s petrokemiska anläggning i Svartbäck, Borgå landskommun.

Kemiska industrins problem:

Bristen på råvara — avfalle 9 Praktiskt taget alla industriprodukter innehåller i dag kemiska produkte Ö Den kemiska industrin borde breddas 9 Branschen växer snabbare än industrin i genomsnitt € Den är kraftigt exportinriktad — en förutsättning fö tillväxt 9 SEV-avtalet

Det finns ungefär tvåhundra företag som man kan kalla kemiska industrier i vårt land. Största delen är små inrättningar som inte alls bedriver syntetisk produktion. Industriellt bedriven kemisk industri är något ganska nytt i vårt land. I själva verket är de centrala kemiska industriföretagen inte fler än trettio. Vissa av dem — Neste Oy och Kemira Oy — är verkliga storindustrier för finländska förhållanden.

Forum 18/197 blir också tekniskt betydelsefullt

Det sammanlagda värdet av hela vår kemiska industris produktion var i fjol litet över 4 miljarder mark. Det innebär drygt tio procent av Finlands hela industriproduktion.

Oljeraffineringen väger tungt. Enligt FNs nya industristatistik räknas nämligen den nu också till den kemiska industrin. Det betyder att den i vårt land svarar för cirka 45 procent a branschens hela produktionsvärde. Vänd 15

Den teknokemiska industrin svarar för ca 8 procent, läkemedelsindustrin för ca 6 procent, färgindustrin för ca 4 procent och andra kemiska produkter (gödselämnen, färgråvaror och plastråvaror) för 37 procent. Jämfört med året förut växte produktionsvolymen inom den kemiska industrin år 1972 med 14.8 procent. Samma år var Finlands hela industriella volymtillväxt 11.9 procent.

1960-talet kännetecknas av en kraftig ökning av produktionskapaciteten inom den kemiska industrin. Det gällde såväl oljeförädling som produktion av oorganiska grundkemikalier och cellulosabaserade konstfibrer. Typiska för industrigrenen är produktionsinrättningar som är lagda på relativt smal bas. Kapacitetshöjningen berodde därför främst på en ökad inhemsk efterfrågan.

Endast några få produkter som baserar sig på inhemska råvarukällor är huvudsakligen exportvaror. Hit hör titandioxid, fibrer och plastfilm, vanadinföreningar, tallolja (biprodukt av cellulosaindustrin) och dess olika avledningar. Dehär produkterna är fortfarande den starka stommen i vår kemiska export. Att öka produktionen här är att öka försäljningen till de utländska marknaderna.

Typiskt för den kemiska industrin i dag är att produktionen utsträcks till nya områden och att marknadsföringen är kraftigt inriktad på export.

I alla länder är den kemiska industrin i dag viktig — därför haltar Finlands industri trots utveckling mot större mångsidighet om inte också den kemiska sidan får en bredare bas, som innefattar alla den kemiska industrins viktigaste områden. Det är enda sättet att garantera forsknings- och produktutvecklingsarbete i framtiden. Den petrokemiska produktionen som är en naturlig utvidgning av vår oljeförädlingsindustri, har inneburit ett stort steg framåt. Framför allt plastindustrin är stadd i kraftig utveckling.

Ått starta en petrokemisk grundindustri är en åtgärd som kräver stora investeringar. Produktionsenheterna måste, för att vara lönsamma, vara såpass stora att de inte bara siktar på att tillfredsställa den inhemska efterfrågan. Den petrokemiska industrin är alltså i allmänhet inte bara importersättande, den är också exportinriktad. Landvinningarna på forsknings- och produktutvecklingsområdet har kompletterats med betydande förbättringar i handelsbalansen.

e Produktion av protein den senaste nyheten

Förutom den petrokemiska industrin — den mest betydande av den nya kemiska produktion som kommit i gång — har både den organiska och oorganiska produktionen under sjuttiotalets början utvecklats betydligt. Den senaste nyheten är proteinproduktionen, ännu i sitt utvecklingsskede. Två foderjästfabriker är under byggnad — ett resultat av den överallt kännbara bristen på äggviteämnen.

Utifrån är det kanske svårt att upptäcka innovationerna och produktutvecklingen inom den kemiska industrin. Branschen är i hög grad underleverantör åt andra produktionsgrenar. Praktiskt taget alla industriprodukter innehåller i dag kemiska produkter, från babyblöjor till likkistor.

En analys av den kemiska industrins export är en analys av i hur hög grad dess produkter ingår i andra exportprodukter som går under egna namn i exportstatistiken. På samma sätt går största delen av den kemiska importen till de mest skilda ”icke-kemiska” produktionsändamål.

Ått nå en positiv handelsbalans för den kemiska branschens del är inte lätt, men lösningen ligger i stora konkurrenskraftiga produktionsenheter. Den utomordentliga vitamininjektion som petrokemins nyproduktion gav åt vår export år 1972 kan tas som ett gott exempel. Då märktes första gången den inverkan som exporten av polyetylen hade, i och med att den kemiska exporten steg drygt 31 procent jämfört med året innan. Värdet av totalexporten steg samma år 22 procent.

16

Exportutvecklingen under första hälften av detta år ger orsak att anta att tillväxten ännu ökar. Produktionsstörningarna inom den petrokemiska industrin i början av sommaren smälte emellertid ned exportsiffrorna snabbt och kraftigt.

Den kemiska exportens sammanlagda värde under år 1972 var 560 miljoner mark, ungefär 4.6 procent av Finlands hela export. Under de fyra senaste åren har den mer än tredubblats. Exportens andel av branschens hela produktion är för närvarande ungefär 17 procent. Av den kemiska exporten gick i fjol över hälften (53 procent) till EFTA-området (då inkluderande England och Danmark), 17 procent gick till socialistländerna, 16 procent till andra länder som tex USA och Japan och 14 procent till EEC-länderna. Västeuropas andel var alltså närmare 70 procent. De möjligheter som socialistländerna erbjuder har inte i något skede lämnats obeaktade. Huvuddelen av de råvaror som den kemiska produktionen behöver (över 60 procent av det beräknade värdet) kommer från Östeuropa.

9 Import av råvaror för 145 milj mark

Eftersom Finland har brist på egna råvarukällor baserar sig största delen av den kemiska produktionen på importerade råvaror, senaste år till ett värde av cirka 145 miljoner mark. Råolja importerades för över 800 miljoner mark, största delen naturligtvis för att täcka vårt energibehov, men också för den kemiska industrin. Men delvis importeras också sådana slutprodukter som vår egen industri tillverkar och där den kunde konkurrera med importen. Byteshandel hör emellertid till frihandelsidéns karaktär och om det kanske ibland svider i skinnet att den inhemska produktionen förlorar på hemmamarknaden, kan man ju alltid rekommendera en energisk effektivering av exporten i stället.

e Frihandelsavtalet skapar bättre exportmöjligheter

Utrikeshandeln öppnar stora möjligheter och man tror att exportmöjligheterna förbättras då Finland har förverkligat sin egen handelspolitiska lösning. Fribhandelsavtalet med de europeiska gemenskaperna kommer att ge vår kemiska industri betydligt bättre möjligheter än förut att konkurrera i Europa. Erfarenheterna av EFTA bekräftar att tullfri handel har gynnsamma verkningar för vår kemiska export. Då tullarna stegvis avskaffas till de europeiska gemenskaperna kommer detta att inverka minst lika mycket eftersom tullmuren där varit relativt hög och stått som ett hinder för exportansträngningarna. Vår kemiska industri befinner sig i det avseendet i en trevlig situation att det nya frihandelsavtalet knappast förändrar äget på hemmamarknaden. Våra tulltariffer är så uppbyggda att den kemiska importen till vårt land redan nu är till största delen tullfri. För den del av importen som nu är öremål för tull har man dessutom i de flesta fall gått in för en fördröjd övergångstid när det gäller att avskaffa tullarna. Österut har den kemiska industrin redan någon tid varit aktiv. Utom rent merkantila förbindelser med socialistländernas kemiska industri är kontakten också utvecklande för det tekniska samarbetet. Finlands SEV-avtal ger utmärkta möjligheter att följa upp och fördjupa dessa förbindelser. Inom de närmaste tio åren torde branschens produktion fortfarande växa snabbare än industrin i genomsnitt. Exporten torde öka snabbare än importen. Våra bristfälliga råvaruresurser kommer fortfarande att fordra komplettering och någon balans mellan export och import är därför inte ännu i sikte. De svåraste problemen i dag, den allmänna bristen på råvara och avfallsproblemet, är utan tvekan något som också morgondagens kemiska industri hårt kommer att få kämpa mot. JLarinkari—P Lehtiö

Forum 18/1973