Den offentliga arbetsgivaren
Forum 1984-08, sida 05, 03.05.1984Den offentliga arbetsgivaren
TROTS SMÅ TECKEN på en uppmjukning mellan parterna fortsätter Akavagruppernas strejk inom den offentliga sektorn. Läget liknar i mycket situationen under fjolårets sjukskötarstrejk: de strejkande vinner stöd av allmänheten, som kanske inte helt understöder alla deras krav men som klart tycker att läget gått för långt, samtidigt som arbetsgivarparten misskrediteras och ledena där börjar splittras. Då de politiska partierna av naturliga skäl dessutom har mer omsorg om sitt väljarunderstöd än sin roll som arbetsgivare börjar det se ut som om arbetsfreden kommer att få köpas för ett mycket högt pris.
Frågan om strejkernas berättigande och rimligheten i de strejkandes krav har diskuterats flitigt i ledarspalterna, men några klara ställningstaganden är det svårt att komma fram till. Å ena sidan är det klart att vissa av de strejkande grupperna är klart underbetalda och att ansvarsfyllt arbete och lång utbildningstid bör premieras i lönekuvertet. Å andra sidan måste man fråga om de gamla lönerelationerna från en tid då akademiker var en liten och eftersökt grupp längre är relevanta då förhållandena förändrats? Priserna brukar sjunka då utbudet ökar.
Det är självklart att allmänheten börjar finna situationen ohållbar och kräver ett snabbt slut på konflikten, vilket i praktiken, som det framgått i Forums senaste nummer på Diskussionforum, betyder att arbetsgivaren gör långt gående eftergifter. Frågan är om allmänheten har tänkt på att det är den som skall betala fiolerna skatievägen.
Och fiolerna är dyra. Enligt Kommu nala avtalsdelegationens beräkningar skulle accepterande av de strejkandes alla krav betyda en ökning av arbetskraftskostnaderna, direkta och indirekta, på drygt en miljard mark, dvs tusen miljoner för en relativt liten grupp. Som jämförelse är det skäl att nämna att kostnaderna för Pekkanen-avtalets ca 3,5 procent under detta år, alltså april till december, inom industrin beräknas uppgå till grovt räknat 1,1 mrd mk! Då men beaktar glidningar och lönearvet från tidigare ökar summan för arbetskraftskostnadsökningen, jämförd med föregående år, visserligen mer, till ca 3,5 mrd mk, men relationerna är ändå slående.
Även om kommunerna och kommunförbunden är de direkta arbetsgivarna är det inte dessa som ytterst står för kostnaderna utan staten, eftersom statsbidragens betydelse är speciellt stor inom social- och hälsovården och undervisningssektorn. Perspektiv på kravens storlek får man därmed också genom att betänka hur svårt det visat sig att krympa statens lånebehov från tidigare års nivå på ca 11,7 mrd mk till de nu beviljade ramarna på 10,7 mrd mk. Redan nu är statsutgifternas tillväxttakt högre än beräknat, och regeringen har en svår sits då den i samband med tilläggsbudgeten försöker genomföra inbesparingar på 500 Mmk,
Någon total kapitulation inför de strejkandes krav behöver man knappast räkna med, men en dyr lösning torde det bli. Det har arbetsgivarpartens vacklande uppträdande, där speciellt huvudstadens beslutsfattares fåniga beslut i lock-outfrågan sticker ögonen, bäddat för. Lock-out är ett lika berättigat vapen som strejker på arbetsmarknaden, även om det verkar fult, och tyvärr ett nödvändigt sådant i samband med selektiva nyckelgruppstrejker.
Och sådana strejker kommer uppenbarligen att bli vanligare under åttiotalet både inom den privata sektorn men framförallt inom den offentliga. Denna gång ledde bara en del av trycket bland grupper som är missnöjda med sin absoluta eller relativa löneutveckling till strejk, men avtalsrörelsen gav klara tecken på att mer är på kommande.
Det är därför en ytterst angelägen uppgift för den offentliga sektorn att granska sin roll som arbetsgivare och det maskineri den har till sitt förfogande för att hantera uppgifterna. Konflikter undviks bäst genom att man med en vettig lönepolitik förhindrar att alltför stora tryck uppstår på arbetstagarfältet så att inte miljardsmällar av den nu aktuella typen ackumuleras. Men då konflikter uppstår måste de kunna hanteras bättre än vad sam nu skett inom KAD. Delegationens byrå och dess chef har visserligen inte skött strejkfrågorna särskilt väl, men har nog också utan egen förskyllan fått schavottera för bristerna i ett system, där oeniga politiska beslutsfattare representerande ett splittrat fält med statsmakten sneglande över axeln skall försöka komma överens med en beslutsam och motiverad motpart som har allmänhetens stöd.