Den skrämmande tekniken

Taggar: Personer: Ilmari Hustich Teman: maskiner

Den skrämmande teknike — Är det i samhällets intresse att maskinerna blir så stor och komplicerade och kontrollerande, att de och ick människan själv till slut bestämmer utvecklingens riktning — Leder den av människan själv skapade teknike människoarten in i en biologisk eller åtminstone ekologis återvändsgränd, såsom det gick med jätteödlorna oc sabeltigrarna?

De här frågorna ställde professor Ilmari Hustich i et föredrag som han senaste vecka höll inför Tekniska

Föreningen och som återges i referat här nedan. Ett till sist plats fyllt auditorium lockades till livlig debatt om dagen antiteknologiska strömningar, om specialisterna begränsning, om teknikens ideologi, om definitionen p ”mänskligheten” och om teknikernas egen rädsla fö tekniken.

Varför har fronterna hårdnat? Varför ställs samhällets krav i dag i motsats till tekniken? Vi ser nya attityder växa fram som kommer att sätta spår i samhället, en insikt om att tekniken inte har en monopolställning, att den bara är en del av samhället. Tekniken är neutral — på gott och ont. Dess inriktning är en följd av samhällets attityder.

Romantik och rationalism står, och har alltid stått mot varandra. Det visar kampen mot järnvägen i tiden, och mot ångmaskinen. Är det nu samma sak vi upplever i kampen mot kärnkraften? Det är det inte, och att påstå det, är ett billigt sätt att argumentera. Vi kan inte lösa morgondagens problem med dagens metoder, lika lite som vi kan lösa dagens problem med gårdagens metoder. Människorna var så mycket färre då, samhället så annorlunda, datorn obekant, massmobiliteten okänd, den sociala och

Forum 20/7 tekniska miljön en annan, de politiska motsättningarna helt annorlunda.

Gör tekniken oss till jätteödlor 50- och 60-talen präglades av utvecklingsoptimism efter det andra världskrigets fasor. Många litet naiva böcker skrevs om överflödssamhället på kommande, om vilka fritidsproblem det skulle föra med sig. Man trodde fullt och fast att de tekniska landvinningarna småningom och automatiskt skulle spridas till fattigare länder. Så sker kanske, men på ett annat sätt än vi trodde — jag tänker på arabernas nyvunna rikedom.

För några år sedan såg futurologerna framtiden i ett förklarat ljus, och hade en stark framstegstro.

I dag upplever vi en mörk pessimism, en rädsla för framtidens värld. Överbefolkning och revolution svävar i luften.

Teknikens trlumftåg tog slut på 60-talet

Fram till 60-talet hade teknikens frammarsch varit nästan ett triumftåg. I dag har de mörka visionärerna ordet. Det är antiteknologernas tid. Samtidigt som människorna landade på månen skedde studentupproret i Paris. Det är händelser som är karakteristiska för vår tid. Men av dessa två händelser är den senare en ojämförligt mycket viktigare etapp i historien på det politiskt-mänskliga planet.

Ordet teknik inrymmer så många saker: allt från konkret byggande av maskiner till organisationsteknik, social teknik, Vänd bioteknik. Vi drar inga skarpa gränser mellan dem när vi talar om teknik. Tekniken får ansvaret för mycket, ökad byråkratisering, reducerat människovärde. ”Teknokrat” har blivit inkarnationen av allt ont.

Men det är fel att definiera teknik som något destruktivt. Listan på teknikens välsignelser är betydligt längre än på dess förbannelser (fast man vet ju inte riktigt vad som finns i laboratorierna …). Tekniken är kulturens könkreta utlöpare. Utan teknik ingen kultur, utan teknik kan tekniken inte bekämpas.

Vi närmar oss den andra tekniska revolutionen

Vi håller på att åka in mot en andra teknisk revolution.

Den engelska fysikern, författaren och politikern C P Sn ow talade om de två kulturerna, och detta gav upphov till en livlig diskussion. Biologen skulle lära sig ekonomi, teknikern skulle bli mera kulturell. Tvärvetenskap blev ett modeord som skulle göra allt bra igen. Men det räcker inte. Tekniken fordrar så mycket av sin man att hans orientering i samhällsfrågorna helt enkelt måste bli lidande. De yrkesgrupper som vanligen formar beslutsfattarkåren (jurister, ekonomer, samhällsvetare) vet å andra sidan alltför litet om tekniska frågor, frågor som är mycket stora och vilkas följdverkningar vi knappast kan ana.

Vi känner inte till hur den tredje di " mensionen — den ekologiska — ä konstruerad, och inte heller vet vi vad människan som biologisk art egentligen står ut med.

Det sägs att krig är för farliga saker att överlämnas åt generaler att sköta. På samma sätt är antagligen kraftverk för farliga för att helt överlämnas åt experter på kraftverk. Lika tvärsäkert som icke-experter i dag yttrar sig om specialisters specialiteter, lika tvärsäkert — och okunnigt — talar specialister på teknik om ekologiska följder.

Teknologin har undan för undan ändrat vår miljö. De tekniska underverken har blivit trivialiteter. Vi äldre kan ännu känna beundran inför dem, men de unga tar de nya landvinningarna som någonting naturligt och självklart, Paradoxalt nog är det dock den unga generationen som går i spetsen för den antiteknologiska driven, och deras protest måste tas allvarligt.

Bara i-länder är trötta på tekniken

Det är i i-länderna man i dag är trött på tekniken. Vi identifierar teknike 1 som något identiskt med kylans och förnuftets värld. Det är hälsosamt att minnas att den hårda debatten om teknikens förbannelse förs endast mellan elitgrupper i de utvecklade länderna. Där ses de negativa följdverkningarna klarast, välsignelserna mindre klart. I u-länderna ser man tex god miljö som en sekundär fråga. Det är det dagliga brödet man kämpar för, och det ska tekniken hjälpa en att få.

Allt oftare blir människan den enda ”felkällan” i de stora tekniska sammanhangen. Hon är dessutom så svår att eliminera. Människan är i vägen för människorna. Vi borde lyssna på vad de stora författarna säger. De är ofta visionärer, och ser framtiden klarare än de av statistik drypande futurologerna.

Teknikens ideologi har alltid varit att eliminera den kroppsliga arbetskraften. Ingen ska behöva slita i sitt anletes svett, maskinerna ska göra arbetet. Det är bara så svårt att överblicka effekterna av denna teknik, som man besjunger — ofta med rätta.

Överdimensionerad teknik

Ett konkret exempel på felslagen teknik är vår skogsvård. På S0-talet gled vi, utan att vi egentligen visste hur, in i kalhuggningens filosofi. Våra skogar bär djupa spår av besinningslös teknik, av maskinernas övervåld på redan existerande återväxt. Vi betalade troligen ett nationalekonomiskt alltför högt pris för företagsekonomiska vinster, som så ofta tidigare. Avfolkning av randområden, emigration med total befolkningsminskning blev följden, Detta är ett inhemskt exempel på vad jag menar med överdimensionerad teknik.

Vi har exempel i större skala på många andra fronter. Bilen var länge en statussymbol — i dag är den ett dödsredskap för mer än 50000 människor per år i USA (mera än Koreakrigets offer).

I dag har teknikerna själva blivit rädda för tekniken. Samtidigt upplever vi demokratins svaghetsperiod. I den skenbara motsättningen mellan teknik och samhälle blandas många element med eller utan samband med varandrå. Man känner oro för vad man anser vara den nuvarande teknikens slöseri med råvaror. Energikrisen för ett år sedan demonstrerade effektivt vart vi var på väg. Många jättetankers kommer ännu att läggas upp som monument över en misslyckad teknologi.

Kan vi rucka det ”teknologiska imperativet”?

Nymalthusianerna skyller allt på befolkningsexplosionen. De säger att den beror på för mycket teknik i i-länderna och för litet i u-länderna. Har vi för mycket teknik? Vi kan fråga oss om det är nödvändigt att producera allt som det är möjligt att producera, tex vapen och kosmetik. Går det ”teknologiska imperativet” inte att rucka? Räcker människans resurser till att upprätthålla denna produktion? Leder det inte till en återvändsgränd? Skall skräcken för tekniken leda till en ökad oro i samhället, till nya lemmeltåg, och revolutioner? Vad är det bästa för mänskligheten?

Vi gör felet att vi talar om ”människa” som något entydigt begrepp. En hungrig etiopier, en verkställande direktör, en skapande konstnär, en utarbetad mor i ett slumkvarter, hur olika är de inte! Definitionen på ”människa” är omöjlig att ge. ”Mänsklighetens behov” är en abstraktion.

Vart går morgondagens skarpaste begåvningar?

Vietnamkriget bevisar teknikens fruktansvärda dominans och slutliga fiasko. Det representerar den moderna teknikens undergång.

Det slingrar sig någonstans mellan Hiroshima, Parisupproret, månlandningen och Vietnamkriget en historisk vattendelare mellan övertro på tekniken och utvecklingsoptimism å ena sidan och en mera kritisk syn på tekniken om den får fortgå, oberoende av all samhällsstyrning, å den andra. Vi har haft en urvalsprocess bland de mänskliga begåvningarna, de bästa hjärnorna har dragits till ämnen som fysik och kemi. I morgon kommer de viktigaste ämnena att vara ekologi och biologi — om de inte redan är det.

År 2000 står framför oss.

Futurologin har dragit ut enkla trender ur dagens utveckling ett par decennier framåt i tiden, och kommit till ibland överförenklade, resultat. Kahns prognos hade sett annorlunda ut om han gjort den efter energikrisen. Den futurologiska problematiken blir sist och slutligen sekundär, dagens teknik betjänar bara en del av mänskligheten.

35—40 procent av världens energiförbrukning faller på USA, likaså ungefär lika mycket av många viktiga råvaror. Två tredjedelar av världens befolkning lever alltjämnt på en helt annan nivå.

Vi vet bara att det nationalistiska tänkandet småningom måste glida undan inför världsnödens hårda verklighet. OJ

Forum 20/74