Dyra lösningar ger dyra bostäder
av Ragnhild Artimo Forum 1989-06, sida 09, 13.04.1989
Dyra lösningar ger avra bostäder
Mindre hus, variation I arkitekturen, individuella lösningar och hög utrustningsnivå är tilltalande men kostsamt, Kostsamt är det också att bygga med ineffektivt teknikutnyttjande. Om behovet av bostäder skall kunna tillgodoses till rimliga kostnader inom en rimlig framtid är det nödvändigt att välja mellan vad som är bäst och vad som är priseffektivast. säger Bostadsstyrelsens generaldirektör Olavi Syrjänen.
Finland ökade markant under börja av 80-talet — denna ökning var då snabbast i Norden. Men då liksom idag låg och ligger vi alltjämt efter Sverige i byggnadsproduktivitet, och ökningen av den har de facto stoppat upp. Antalet arbetstimmar per byggnadskubikmeter är åter i stigande.
Vad är orsaken till denna stagnation i utvecklinger — Man kan tala om ett helt komplex orsaker, säger generaldirektör Olavi Syrjänen vid Bostadsstyrelsen. — En central orsak är att man inte utnyttjat ny teknik och produktionsmetoder lika effektivt som tidigare utan på sätt och vis vridit klockan tillbaka. Man har på bred front i kvalitetshöjandets namn övergått till individuellt byggande också inom den konsumtionsförnödenhetsproduktion som byggandet av vanliga bostäder måste ses som. Man har underlåtit att tilllämpa serieproduktion och dra nytta av upprepning som ger lägre kostnader i byggandet.
Saknar alltså generaldirektör Syrjänen G60-+talets monotona massbyggande — Naturligtvis avser jag inte att man borde återgå till det fulaste och tristaste elementbyggandet och dåtida områdesbyggande, men det finns en vid skala lösningar på bostadsbyggandet mellan å ena sidan individuella egnahemshus som är unika arkitektskapelser — prototyper — och å andra sidan bostadshöghus i serieproduktion. Boende och bostäder bör enligt min mening ses som konsumtionsnyttigheter på samma sätt som t ex bilar. I vulgärdebatten blandas begreppen lätt och man ställer på samma mållinje å ena sidan unika, påkos Pina saa i byggnadsbranschen i
Olavi Syrjäne tade individuella boendelösningar förbehållna höginkomsttagare, å andra sidan bostäder för mindre bemedlade som på grund av det knappa utbudet hyresbostäder ser sig tvungna att köpa sig bostad. För att kunna producera tillräckligt med prisbilliga bostäder åt behövande låginkomsttagare är det nödvändigt att välja en annan utrutstningsnivå och andra lösningar än | påkostat individuellt byggande.
Syrjänen påpekar att utbudet byggnadsdelar och -element idag ger ypperliga möjligheter att bygga kostnadseffektivt och ändå åstadkomma variation och intressanta helheter. Han hänvisar till den elementbrist som nu försvårat byggandet och i många fall föranlett att man tillgripit platsgjute, och understryker nödvändigheten av att säkra ett tillräckligt utbud på dessa nyckelförnödenheter.
Byggnadsstorleken har enligt Syrjänen varit en annan kostnadssaboterande faktor.
— Det har blivit allt vanligare att inte bara de enskilda husen utan också totalproJekten varit påfallande små vilket lett till onödigt höga enhetspriser. Redan denna småskalighet är å sin sida en klart kvalltetshöjande faktor som i kostnadshänseende inte ”tål” ytterligare belastning inom samma projekt i form av kvalitetshöjning också beträffande andra faktorer som material och utrustningsnivå. Om man till yttermera visso försett byggnaden med erkrar, burspråk och andra kostsamma arkitektoniska detaljer som inte är oundgängliga för en tillfredsställande boendenivå, är det naturligt att kostnaderna rusat i höjden.
Vilka är bovarna i dramat — är det arkitekterna, planerarna — Att ta fram syndabockar är knappast konstruktivt. Det är framför allt fråga om en berättigad och bred motreaktion mot misslyckat områdesbyggande genom vilket i tiden uppstod de ledsamma sovstäderna. Motreaktionen ledde till tendensen att söka nya lösningar längst ut på skalans andra ända, och eftersträva en mera levande, variationsrik och småskalig byggnadskultur. Tvivelsutan var denna strävan riktig, men kostnadskonsekvenserna visar att man gått för långt. Nu borde man målmedvetet och konsekvent utnyttiande av det byggnadskunnande och den material- och övriga teknik som står till buds utveckla ett bostadsbyggande som håller sig på en prismässigt realistisk nivå.
Generaldirektör Syrjänen konstaterar att
RBU RS KO ONE VED OR
Text: Ragnhild Artim en förutsättning är att man utgår från själva stadsplanen — och fördomstritt också omvärderar hela projektplaneringen och förverkligandet.
— I den offentliga debatten har man talat om nya områdesbyggnadsavtal och -områden. Det vore psykologiskt lyckligare att inte gräva upp den termen pånytt utan hellre tala om långsiktiga flerårsprojekt. Ett skäl till att områdesbyggandet misslyckades var att dessa projekt spjälktes upp i ettårsprojekt som rimmar illa med byggande som till sin natur är flerårig verksamhet. På det sättet gjorde man våld på kontinuiteten och skapade dessutom ett ökat ekonomiskt tryck på projekten. Det är lyckligast för slutresultatet då man t ex bygger helt nya kvarter att de planeras och förverkligas som flerårsprojekt, så att helheten först planeras och byggandet sedan sker i den takt behovet kräver och ekonomin medcqer. På det sättet skapas harmoniska fungerande helheter. Förutom utvärdering och planering kräver det medverkan av kommunen med sikte på att sociala målsättningar och strävanden beaktas och för att man ska kunna undvika de problem “föregående generations” områdesbyggande skapade.
Syrjänen säger att de galopperande bostadspriserna utgjort ett speciellt problemkomplex under den senaste boomen — priserna har distinkt ökat långt brantare än de faktiska byggnadskostnaderna.
— I huvudstadsregionen har prisuppgången sin upprinnelse i utbuds- och efterfrågesituationen och inflyttningen, men också i den friare penningmarknaden. Alla dessa faktorer har trissat upp efterfrågan och därmed priserna och folk har klart betalat överpriser för sina bostäder. Då utbudet inte dramatiskt kan ökas — vilket dessutom skulle vara oförnuftigt — är enda medicinen att dämpa efterfrågan, som faktiskt redan visar tecken på avmattning. Jag befarar att tusentals bostäder redan nästa år står osålda av de runt 60 000 som nu är under byggnad. För de verkliga bostadsbehövarna är det beklagligt att nuläget uppstått dels tack vare bostadsplacerare som bara varit ute efter snabba vinster.
Olavi Syrjänen framhåller att bostadsmarknaden och -situationen genom yttre orsaker kan växla mycket dramatiskt, och nämner som exempel Sverige där 40 000 bostäder blev stående tomma tack vare strukturomvandlingen: skeppsbyggnadskatastrofen gallrade tusentals jobb i Göteborg och Malmö. Byggnadsproduktionen bromsade upp nya projekt och en saneringsvåg gallrade temporärt 30 000 bostäder från marknaden, vilket åter vände upp och ned på efterfrågan och kreerade överhettning i de största städerna. Nu har man i Sverige tillgripit radikala åtgärder för att normalisera marknaden — begränsningar gällande övriga än bostadsbyggnadsprojekt, och tillståndsförfarande för att begränsa den totala byggnadsvolymen. LJ