Efter modernismen

av Ragnhild Artimo Forum 1986-07, sida 20-22, 24.04.1986

Taggar: Personer: Bosse Österberg Teman: arkitektur

Efter

MOCAMISMEen

Arkitektur är byggnadskonst. Tonvikten ska gärna ligga på ”konst”, anser Bosse Österberg. — Den främsta målsättningen för arkitekter och stadsplanerare måste vara att skapa miljöer där människan kan känna sig välkommen, inte bar uppleva sig vara objekt a äs damtidningar! uppmanar arkitekt | » Österberg, sektionschef vid

Helsingfors stadsplaneringskontor, något oväntat. Och han preciserar — Damtidningarna avspeglar de tidiga signalerna om vad som sker i människans miljö, I de mest självklara förlängningarna av människan — kläder, prylar, inredning, hem. Hur dessa utformas berättar allt om attityder och behov. Det är i denna närmiljö förändringarna börjar, för att sedan påverka arkitekturen och planeringen av större miljöhelheter.

Därför är den understrukna frigörelsen från ”hur man ska klä sig” och från ”vedertagen god smak” mycket signifikativ, då den först revolutionerat dammodet och nu gör rent hus i herrgarderoberna. Bildstoderna är i blåsväder.

Arkitekturen påverkas av samma förändringsimpulser, men långsammare — av planerings-, kostnads- och produktionstekniska skäl.

Vart går den finländska arkitekturen? För att förstå det måste vi gå tillbaka till där den började.

— Som nation har vi nått en sådan levnadsstandard att det omedelbara behovet av ta underordnad betydelse. Engel City

Det ser ut som en tanke att Bosse Österbergs arbetsrum ligger mitt i det första, bästa och vackraste Helsingfors — i hjärtat av ”Engel City”, på Alexandersgatan vid Senatstorget. — Det klassiska empirecentrum Carl Ludvig Engel på tsarens befallning planerade för Helsingfors, och som var helt överdimensionerat för den tidens verkliga behov, framstår fortfarande som en både anslående och harmonisk helhet och är ett skolexempel, om man så vill, på God Arkitektur. Det är en fungerande helhet, där delarnas inbördes förhållande dikterades både av funktionella och visuella kriterier. Att ”arkitekturen” var lånegods, och dekorationerna metervara, gör inte slutresultatet sämre. — Nästa skede då arkitekturen fick stor betydelse i Finland var vid tiden för det nationella uppvaknandet, som tidsmässigt sammanföll med den stilriktning som på kontinenten kallades Art Nouveau och Jugend, och här — i efterhand — fick namnet nationalromantik. Det var en lycklig tid för den nationella finländska arkitekturen, som fick sin identitet genom gestalter som Saarinen, Jung och Sonck. Lyskraften i mo ke, inga onödiga detaljer och utsmyckningar, konstruktivitet och rationalitet, som ounaävikligen ledde till tråkighet. Funktionalismen var ändamålsenlighetens arkitektur, de praktiska funktionernas byggande — men inte längre byggnadskonst eller Evig Skönhet.

I funktionalismens namn producerades erforderliga utrymmen för boende, arbete, tjänster och samhällsfunktioner, men den berövade ögat och sinnet den näring konsten ger.

-— Funktionalismen hade avsiktligt glömt bort konstens väsen, säger Bosse Österberg. — Ingen konst är i grunden enkel. Konsten är sammansatt av kontraster — mellan det stora och det lilla, mellan det släta och det grova, mellan det ljusa och det mörka, mellan det osmyckade och det dekorerade. Så skapas Evig Skönhet.

Hur arkitekten väljer och kombinerar dessa element bildar det formspråk som talar till betraktaren. Detta budskap kan vara kargt och torftigt, eller rikt och engagerande, Det som däremot är speciellt iögonenfallande hos funktionalismen är dess totala renons på humor.

Lådor att leva i

Funktionalismen hade i likhet med nationalromantiken en mellaneuropeisk förebild: den tyska Bauhaus-skolan. ”Ritbordsarkitektur” har riktningen även kallats. Bosse Österberg definierar den som ”Ingenjörsarkitektur” i motsats till ”arkitektarkitektur”. Ett av utmärkande dragen var, att husens tak som arkitektoniskt uttrycksmedel ”försvann”: husen blev lådor. Men funktionalismen låter sig inte klassificeras genom summariska detaljkarakteristika -— just genom att riktningen inte kännetecknas av detaljer. — Funktionalismen är inte heller utpräglat en tidsförankrad riktning, utan ett strikt regelbaserat tankesystem. Det bör påpekas, att funktionalismen som grundbehovens analysinstrument har kommit för att stanna. Dess principer vidareutvecklades och tillämpades sedan i modernismen, vilken som trend inte heller låter sig bindas till vissa decennier. Generellt kan man säga att

Europa, vars månghundraåriga byggnadsarv dignade under dekorerade friser och pelare. Klara enkla linjer kontrasterade där på ett befriande sätt. Funktionalismens förbannelse framstår då när det gamla inte längre finns som jämförelse, utan knastertorr saktighet dominerar. Så ser det ut i förstäder i hela världen.

Arkitektur för människor

Människor, även arkitekter, har i alla tider fått lära sig att göra en dygd av nödvändigheten. Detta är enda ursäkten för det fula, själlösa massbostadsbyggande som av förklarliga skäl dominerade under efterkrigsåren — börjande från 50-talet, men (mindre försvarligt) ännu på 60—70-talet.

I slutet av 70-talet dämpades byggnadstakten. Kanske gav detta tid till ny eftertanke. Kanske den överlag höjda levnadsstandarden aktiverade nya, länge glömda behov och önskemål.

70-talet innebar upptakten till förändringar. Rationaliteten gläntade på dörren för irrationaliteten: för det strängt taget ”onödiga" — men trevliga, tilltalande, mänskliga.

Detta nya fick ett namn: postmodernismen. ”Det som kommer efter modernismen".

— Med 80O-talet börjar en ny arkitektur med idé ta form. Den nya arkitekturen ger uttryck för arkitektens personliga visioner och smak för detaljer. Erkrar, prång och de sk onödiga utrymmena är tillbaka. Taken får form och variation. Fasaderna är inte längre släta vägger eller jättefönster. ”Natiurbetong” ersätts av färg på ytterväggarna.

Att förföra betraktarens öga är åter tillåtet. Likaså att lekfullt blanda olika stilar — inte av okunskap, utan som ett medvetet val.

Surpuppornas sorti?

Postmodernismen innebär en brytning med funktionalismens puritanism och modernismens återvändsgränd — under insikt om att dessas formspråk inte längre har något att ge. Ändlösa valmöjligheter och en återfunnen form- och färgglädje ersätter moder Engel City — det empirecentrum som Engel planerade på tsarens befallning. A

Helsingfors järnvägsstation. Eliel Saarinen. 1906—14. 2 ra

Alvar Aaltos egen byrå i Munksnäs. 1936. A

Postmodernism? Tammerfors nästan färdiga bibliotek fotograferat i mars, Reima Pietilä )»I Finland, där postmodernismen fick fotfäste långt senare än i USA och på kontinenten, har riktningen inte ännu frambringat portalfigurer eller vallfärdsmål. Pietiläs färska bibliotek i Tammerfors kanske går till arkitekturhistorien som ett sådant. Men den finländska postmodernismen kom för sent, för att riktigt hinna med — annat än på inrednings- och prylsektorn. Det dämpade bvanandet har inte medaett så stora maral Uleåborgska skolan: Oulunsalo kommunhus. Kari och Reijo Niskasaari, Kaarlo Viljanen, IIpo Välsänen, Jorma Öhman. 1983. A