Eldprovet för euron
av Tom Berglund Forum 2011-04, sida 24-26, 28.04.2011
EI FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 4 2011
Eldprovet för euron
I Finans, Finanskrisen satte punkt för eurons framgångsrika inledningsperiod. Unionen står nu inför de största utmaningarna i eurons historia. Realistiskt sett finns inga entydigt goda alternativ för hantering av krisfallen Grekland, Irland och Portugal, följda av Spanien.
TOM BERGLUND TEXT
X Finanskrisen som skakade världsekonomin under 2007-2009 bröt dramatiskt den närmare tio år långa framgångsrika inledningsperioden för den gemensamma eurovalutan. Med en gång ställdes euron inför de problem som skeptikerna en längre tid varnat för.
Först tvingandes Grekland på knä, när vinnarnai Greklands parlamentsval 2009 med GEORG PAPANDREOU i spetsen insåg att det var bäst att rada korten på bordet så länge man trovärdigt kunde lägga skulden på föregångarna. Vad som framgick var att Greklands offentliga finanser var i ett avsevärt sämre skick än vad man tidigare rapporterat och att landet lyckats fuska sig in i den monetära unionen. Ur eurons synvinkel förvärrades problemet ytterligare av att också andra euroländer visade sig vara i sämre skick än man allmänt trott.
I Portugal hade oförmågan att få den ekonomiska tillväxten igång lett till en statsskuld som började närma sig en ohanterlig nivå. Irland, som tvärtom hade upplevt en snabb ekonomisk tillväxt med en därmed sammanhängande ökning i efterfrågan på fastigheter var också i trångmål. En dåligt skött fastighetsmarknad hade skapat en fastighetsprisbubbla. När bubblan sprack och fastigheterna, som bankerna tagit som sä > LÅNEGARANTIERN = Dels Grek land, Irland oc och EU handla omlånegarantie antierna inte.
kerhet för lånen, drastiskt föll i värde klappade de irländska bankerna ihop. Därmed föll hela problemet i famnen på skattebetalarna och enligt färska uppgifter skattas de totala kostnaderna för den irländska bankkrisen till cirka 70 miljarder euro.
Verkligt bekymmersam för euron blev utvecklingen när Spanien, som i motsats till de redan nämnda länderna är ett stort land i den monetära unionen, uppvisade en synnerligen snabb försämring i landets offentliga ekonomiska balans. Liksom i fallet Irland var orsaken här en fastighetsbubbla, som fått växa obehindrat över en längre tid, och som sedan spräcktes av finanskrisen när efterfrågan på fastigheter plötsligt slutade växa och byggbolagen blev sittande med osålda hus.
Rädda syndarna eller inte? Maastrichtfördraget, som ligger som grund för eurons tillkomst, innehåller en klausul som förbjuder de övriga länderna att träda in och finansiellt rädda statsmakten i ett land där skuldsättningsgraden vuxit sig så hög att landet inte mera kan sköta sina betalningsförpliktelser. Drar man en parallell till företagsvärlden, handlar klausulen om att det inte är tillåtet för andra länder att stiga in för att förhindra statmaktens de facto kon MYPHOTOS/ IMAGO STOCK & PEOPL kurs i något av de andra länderna.
Orsaken till att en sådan klausul togs med i Maastrichtfördraget är att man ville förhindra enskilda länder att satsa på alltför expansivt låntagande i hopp om att kostnaden för expansionen skulle falla också på de övriga EMU-länderna om statens skatteintäkter inte ökade som önskat. Man ville med andra ord förebygga ett beteende som samhällsekonomer klassar som moral hazard.
Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att klausulen sattes in för att få marknaderna att kräva en klart högre ränta av länder som inte sköter sina statsfinanser med tillräcklig noggrannhet. Den högre räntan skulle i tid avskräcka landets regering från fortsatt skuldackumulering, hoppades man.
Den situation beslutsfattarna inom den monetära unionen nu står inför var just den man ville undvika.
Situationen innehåller bara mindre trevliga alternativ. Om vi utesluter den möjligheten att den Europeiska centralbanken ECB, mot sitt uttryckliga mandat, skulle gå in för att öka penningmängden så snabbt att inflationen i euroområdet skulle ta fart och därmed reducera realvärdet på de lån som krisländerna lyft, så finns i huvudsak tre olika möjligheter. Nedan diskuteras de var för sig.
Tillväxtalternativet. Den första möjligheten är att få till stånd en så pass snabb reell BNP-tillväxt i krisländerna att den reella inkomstökningen med tiden leder till att skuldernas andel av nationalförmögenheten börjar minska, och därmed också räntekostnadernas andel av nationalinkomsten. Tillväxtalternativet kunde man kalla den utvägen. Problemet med det här alternativet är att ingen vet hur tillväxten
VARNANDE EXEMPEL.
Om den spanska ekonomin kollapsar är följderna sannolikt katastrofala för euron. Spanien skär nuner på utgifterna radikalt för att undvika Portugals öde.
ska genereras. Stimulering av tillväxten har diskuterats så länge som den Europeiska unionen funnits. I den så kallade Lissabonagendan från år 2000 satte unionen som sin målsättning att göra Europa till det mest konkurrenskraftiga området fram till 2010. Det faktiska resultatet nådde inte upp till det målet. Med goda skäl kan man hävda att Europas konkurrensposition tvärtom försämrats under perioden.
Experter på hur ett tillväxtryck kunde fås till stånd - ett tillväxtryck som skulle dra de drabbade länderna ut ur bryderiet — verkar i varje fall inte ha funnits inom EU. Att de krisdrabbade länderna dessutom måste gå in för att strama åt sin offentliga sektor, så att utgifterna inte överstiger skatteinkomsterna och därmed ökar skuldbördan, gör alternativet att de samtidigt skulle kunna växa sig ur krisen ännu mindre sannolikt.
Hjälp från bättre lottade länder. Den andra mindre trevliga möjligheten är att de övriga länderna, det ursprungliga Maastrichtfördraget till trots, går in för att backa upp krisländerna. Bailoutalternativet kallar jag det, i avsaknad av motsvarande korta benämning i svenskan. Såsom den finländska reaktionen visar, där det sannfinländska partiet ridit högt på att motsätta sig allting iden vägen, är det här inte en lätt väg att ta ur politisk synvinkel. Med rätta finns det en djup bitterhet över att länder som i tid förstått att ”bita i det sura äpplet” och sätta sina finanser i skick, måste stöda länder där man bara inte gjort det utan - såsom Grekland - försökt fuska sig fram ett år i taget.
Ur ett rent ekonomiskt perspektiv är nackdelen med bailoutalternativet att det skapar incitament för odisciplinerad statshushållning inom den monetära unionen. Om unionen, alla
EB FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 4 2011
EH högtidligautfästelser till trots, rädda de som misskött sig blir det i ett längre perspektiv ännu svårare än förr att övertyga länder som har en tendens att överspendera att övergå till att idka avhållsamhet i stället.
Frisering av lånen. Det tredje alternativet är att ställa krisstaterna inför faktum och låta dem deklarera att de inte klarar av att sköta sina lån. Vad som då följer är att långivarna till den aktuella staten måste acceptera att de inte får tillbaka allt som de lånat ut. Långivarna får lov att acceptera att lånet ”friseras; som det brukar uttryckas. Låt oss därför kalla det här för friseringsalternativet.
I en rätt färsk forskningsrapport här ADRIAN BLUNDELL-WIGNALL OCh PATRICK SLOVIK från OECD jämfört med tidigare fall av suveräna stater som tvingats annonsera att de inte förmår sköta sina finansiella förpliktelser. I de fallen har långivarna fått nöja sig med att få tillbaka 50-70 procent av lånets värde som ett resultat av friseringen.
Orsaken till att friseringsalternativet är så svårt att ta till i dagens Europaligger iden svårbesvarade frågan om vem som skulle bli lidande av friseringen. Vem får står för förlusten på 30-50 procent? Är dina affärspartners med bland dem som tvingas ta smällen? Blir de i sin tur möjligen tvungna att inställa sina betalningar?
Bland de största långivarna till krisstaterna finns centraleuropeiska, speciellt tyska, banker. Risken finns att de här bankerna inte skulle överleva en frisering av den storleksklass som skulle behövas för att garantera att krisländerna verkligen kan sköta den lånestock som de blir sittande med.
En av de mest dramatiska lärdomarna som finanskrisen förde med sig var den som kom från den amerikanskainvesteringsbanken LEHMAN BROTHERS konkurs 2008. Vad den konkursen visade var att när en större aktör på finansmarknaderna inställer sina betalningar sprider sig konsekven ”Vad Lehman Brothers konkurs visade var att när en större aktör på finansmarknaden inställer sina betalningar sprider sig konsekvenserna som en löpeld 1. Den irlän serna som en löpeld. En helt ny situation uppkommer där de flesta inte vet hur deras affärspartners möjligen kommer att drabbas när alla kreditförluster som indirekt förorsakats av deinställda betalningarna realiserats. Banker med akut behov av pengar får i densituationen på sig stämpeln av att vara problemfall som man i varje fall inte ska låna till. ”Varför skulle banken annars önska låna pengar när den vet att ingen vågar låna ut på normala villkor?”
Att ta till friseringsalternativet är därför långt ifrån riskfritt. Få politiker har den integritet som behövs för att våga förespråka det alternativet och ta risken för att bli utpekade som den som var orsaken till att snöbollen komirullning.
Tyskland i nyckelposition, Eftersom de största bankfordringarna på de krisdrabbade staterna verkar finnas i Tyskland är det förståeligt att de tyska politikerna har en speciellt delikat balansgång framför sig. Å ena sidan är det politiskt diskutabelt att stötta upp stater som misskött sina finanser och banker som idkat omdömeslös långivning. Men å andra sidan är det förmodligen Tyskland som skulle ta den största smällen om samtliga krisländers lån skulle utsättas för en tillräckligt drastisk frisering för att ge de här länderna en realistisk chans att hantera det som finns kvar av lånen, och alla långivare därmed tving as justera sina balansräkningar för de förluster som uppstår.
För de övriga länderna i den monetära unionen är situationen inte stort bättre. Tvingas Tyskland ini en djup ekonomisk kris kommer det garanterat att påverka tillväxten inom hela euroområdet och därmed förorsaka förluster som är avsevärt större än de bidrag länderna får betala till den nya stabilitetsfonden och till att på eventuella andra sätt stötta upp de krisdrabbade medlemsländerna iden monetära unionen.
Slutsatserna. Vilka är då slutsatserna av resonemanget? Några drastiska vändningar är knappast att vänta. Vad som förefaller mest sannolikt är att krisländerna i praktiken hjälps ut ur krisen, det vill säga att man i praktiken, fastän inte officiellt, går in för bailoutalternativet.
För att få det alternativet sålt till skattebetalarna kommer alternativet att kryddas med en hel del retorik, men förhoppningsvis också med faktiska konkreta åtgärder som minskar sannolikheten för att en liknande kris uppkommer någon gång i framtiden när räkningen för den här krisen fått en acceptabeluppdelning och största delen av betalningarna redan förvandlats till ekonomisk historia.
Skribenten Tom Berglund är professor vid nationalekonomiska institutionen på Hanken.