En vecka i New York på doktorns ordination
av Nicholas Anderson Forum 2012-05, sida 14-15, 24.05.2012
NICHOLAS ANDERSON: New York är en fantastiskt fin stad - men en titt bakom kulisserna visar att det ä många som har det verkligt illa där. Det är skäl att tänka efter innan man säge ”mindre skatt är bättre”.
De senaste månaderna krävde sin tribut med jobbuppdrag i Ryssland, Thailand och Ukraina. Min fru har flyttat från Stockholm till Helsingfors för att leda en svensk banks kontor i Finland, medan jag själv fortsat teiStockholm. Det har varit en hel del resande och förlorade veckoslut. Så vi beslöt att tillbringa en arbetsfri veckai New York, och vandra omkring som landsortskusiner! Det var mycket vi såg och diskuterade som är värt att återge i den här kolumnen. En del var bra, annat illa, verkligt illa. Men efteråt var vi glada att komma hem.
Det starkaste intrycket är att stadens skyline och den allmänna stadsbilden är imponerande. Byggnader, parker, broar är i grandios skala. Staden pulserar. Där finns högaktivitet och stilla hörn, nytt och gammalt. Och medan man vandrar upp och nedför avenyerna och kryssar genom tvärgatorna börjar man lägga märke till människor och deras levnadsförhållanden. Det var vid det laget våra diskussioner började bli intressanta.
De rika, både unga och gamla, är förskansade bakom dörrvakter, chaufförer och säkerhetsfolk, stora svarta bilar och dyra restauranger, butiker och spaanläggningar. De har folk som motionerar deras hundar iparken, och som äldre assisteras de av sköterskor som bjuder en stödande arm eller kör dem i rullstol på gatan. De är välklädda och kräver att få sitta i bussen. De har genomgått plastikoperationer, fått botoxbehandlingar och har implantat. Några har läppar med ett kirurgiskt skapat evigt leende.
En vecka i New York — på doktorns ordination
Medelklasspensionärers liv är annorlunda. De har det tuffare och bär själv shoppingväskan. Deras kläder är opressade och de verkar fysiskt fragila och ganska borttappade i denna värld. Den yngre medelklassen, studenter, folk i servicebranschen, bankanställda och entreprenörer springer på gym, äter ute och går omkring med en Iphone. Många har två jobb och ändå svårt att få det att gå ihop om de inte bor hos sina föräldrar.
De flesta av de tjugo restauranger vi besökte hade massor av anställda, de flesta unga. De var inte där för matens eller för upplevelsens skull - utan enbart för att ta emot dricks… Det blev lite tradigt att träffa Adam eller Jenny som hälsade oss med ”Jag är er servitör ikväll” De utmärkte sig inte precis med att förbättra servicen eller vår ”ätupplevelse! Mesta tiden hängde de framför baren tillsammans och pratade.
Det finns två andra grupper som verkar dela samma öde: den arbetande medelklassen och de som utför de tuffa jobben, som busschaufförer, säkerhetsfolk, köksanställda och städare. Dessa kategorier har svårt att skaffa tillräckliga inkomster för att klara sina fortlöpande utgifter. Och hur skulle de klara det, då boendekostnaderna är dubbelt eller tredubbelt högre än hos oss? Barnens utbildning och normal hälsovård är svindyr. Sjukförsäkringen kan täcka svåra sjukdomar — men bara om man slåss med försäkringsbolaget. Det är riskabelt att bli sjuk.
Men de betalar ju bara 30 procent i skatt — hurra! När man räknar ihop familjens alla andra kostnader, försvinner de återstående 70 procenten snabbt bara till nödvändiga utgifter. Och dessa kalkyler inkluderar inte pensionsavgifter. Vi hörde av många att denna medelklassgrupp inte kan gå i pension eftersom de inte har råd! Jag träffade en 72-årig man som utan att knota skötte tre deltidsjobb på muséer. Kanske var han lycklig, men jag har mina dubier. Vad han skulle ha behövt var sjukförsäkring och pengar.
De lågavlönade arbetarna har det verkligt svårt. D jobbarlånga dagar, har fysiskt hårt arbete med få förmåner, ingen arbetslöshetsförsäkring och väldigt låga löner. Ett annat problem är obefintliga utbildningsmöjligheter och ett enormt utbud av skräpmat. De fattiga tvingas bo i nerkörda förorter med butiker fyllda av skräpmat och apotek som säljer vitaminpreparat och bantningspiller! Tv-reklam och affischer skriker ut fördelarna med dessa livsmedel och produkter.
Om man inte har tillgång till relevant information har man inte en chans. Bara de som har tur lyckas fly — med den amerikanska drömmen - från detta fängelse.
Vi hade en bra vecka med promenader längs High Line, runt Battery Park och genom Central Parks gröna oas. Men det var en massiv lättnad att komma tillbaka och slippa se den växande klyftan mellan de hyperrika och utfattiga. Vilken lättnad att ha välfungerande kollektivtrafik och vara bland välutbildade människor som verkligen förstår att kultur och hållbar och ansvarsfull samhällspolitik kan räcka varandra handen, ovanför all kommersiell exploatering.
Vibesökte också Guggenheim. Enitaliensk professor och konstkritiker viträffade delade vår åsikt: det var inte värt 18 dollar i inträde. Det var verkligen ingenting enastående, inte jämfört med Met (Metropolitan Museum of Art) eller andra offentliga kulturställen.
Efter en vecka drog vi slutsatsen att det var skönt att flyga hem. Tänk två gånger innan du säger ”mindre skatter är bättre”. Tänk grundligt över om påståendet”mindre statlig inblandning är bättre” verkligen håller streck. Tänk efter förrän du säger ”inkomstskillnaderna borde vara större”
Vi blir alla gamla och man kan bara använda en begränsad mängd pengar under sin livstid. För mig räcker det att ha tillräckligt och vara välinformerad. En vecka i New York är en utmärkt medicin mot olika slags förvillelser.
Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Stockholm och chef för SEK:s rådgivningsenhet.