EU-möteskulturen: Tuffa tag trumf
av Emily von Sydow Forum 1994-11, sida 25, 15.09.1994
EU-möteskulturen: TUFFA TAG TRUMF
BRYSSEL. Det blir kärvt när den nordiska samförståndspolitiken skall drabba samman med EU:s konfrontationspolitik. När man i Norden söker lirka sig fram till en kompromiss mellan motstridiga parter, pucklar EU:s medlemsländer på varandra av hjärtans lust — och starkaste argument vinner.
en sammanträdeskultur som råder 1 Bryssel är närmast chockerande för många nordbor, som nu för första gången konfronteras med detta system, särskilt i samband med de förberedande mötena i Coreper (de permanenta representanternas kommitté, d.v.s. ambassadörerna) och dess expertgrupper. Baksrunden till den tuffa, hart när råa, diskussionstonen mellan EU:s medlemsländer är knepig att utröna. Somliga säger att det beror på att samarbetet bygger på en ren juridisk grund. Alla beslut måste kunna tåla en närgången juridisk granskning — men det gäller ju också för beslut inom ett land.
Syltburksbeslut
Däremot är motsätlningarna enorma och intressena så viltförgrenade att det är ett under att beslut över huvud taget fattas. Det är dessa stora motsättningar, som också paradoxalt nog har tvingat fram den så kritiserade detaljregleringen. Alla länder vill värna om sina intressen och sina producenters bästa.
Det är därför och inte av arbetsbrist som EU-kommissionen tvingas på ett medlemslands uppdrag att göra ett förslag om andelen frukt 1 syltburken, för att det skall godkännas som sylt…
Välfärd och miljö, om igen
Stridande intressen finns på samtliga områden och det är en grov förenkling att tro att de skandinaviska länderna
Emily von Sydo skall visa enad front på många områden. Välfärdspolitik och miljöfrågor brukar med en dåres envishet framföras som självklara samarbetsområden för Finland, Norge, Sverige och Danmark.
Men Finland och Sverige gör ju sitt bästa för att byta kurs i välfärdspolitiken och ser sig om efter andra lösningar, som är mindre belastande för statskassan.
Miljöhänsynen är visserligen stora, men i många frågor skiljer sig politiken. Finland och Svenge är kärnkraftsproducenter. Danmark skyr kärnkraft. Norge har vattenkraft och Nordsjöfälten och Danmark har vindkraft och mindre olje- och gasintressen. Samtidigt väntar vi med spänning på beslut i frågan om det nordiska naturgasnätet. Norrmännen står och stampar, och kan frestas sälja till britter och Nordeuropa, vilket Neste Gas marknadsdirektör påpekade i Forum nr 3/94.
Andra allianser kan locka
Väl inne i EU, finns det troligen en rad andra allianser att söka för de nordiska länderna. Finländarna finner kanske en broder i tyskarna, för att tillvarata central- och östeuropas intressen. Norrmännen lierar sig säkert med britterna när det gäller att stoppa den spanska fiskearmadans framfart norröver, trots att den nuvarande norska regeringen omhuldar den sociala stadgan, som britterna har hoppat av. Svenskarna kan frestas all lera sig med fransmännen och italienarna, | kampen för att begränsa importen av sydostasiatiska bilar till EU.
Möjligheter eller problem?
Finland och Sverige har valt helt olika taktik för att närma sig Coreper och eslutsorganen, som aktiva observatörer. Medan Sverige betonar “aktiv” och statsmininster Carl Bildt med pojkaktig förtjusning, som inför en mekanolåda, konstaterade att “här an man göra mycket” efter sitt första EU-toppmöte i Korfu. förklarade en dyster utrikesminister Heikki Haavisto att “vi har mycket att lära”. Mycket av detta är troligen uttryck för herrarnas respektive personligheer, men också ett uttryck för länder nas förhållningssätt. När 1.ex. EU:s inställning till ÖOECD-överenskommelsen om det statliga varvsstödet, skulle diskuteras, fick Finlands delegat vid mötet pressas till att säga något. Den svenske diplomaten konstaterade att det kändes märkligt för honom som svensk alt kommentera det, eftersom varvsindustrin är en så mycket viktigare fråga för Finland.
Finland och folkets röst
Finland tassar försiktigt på i filltofflorna i väntan på att EU-medlemskapet har avgjorts av folkomröstningen, Innan dess anser den finländska regeringen inte att det är passande att ge sig in I debatten,
Ett annat område, där den nordisk enigheten har beskrivits med värme, gäller öppenheten. Här står det klart att Finland hamnar i ett helt annat gäng än sina nordiska bröder — trots gemensamma deklarationer iförhandlingstexten. Finland kommer inte att agera med någon särskild styrka, även om det blir ”ja” från folket. Finland har undvikit att uttala sig och i stället moltigil vid en rad tillfällen att pressa på för ökad öppenhet i EU. Finland är helt enkelt inte intresserat av ökad öppenhet i EU. Förklaring är ika enkel som slug: en liten nykomling som Finland har inte råd att se hur besluten förs ut från de gemensamma örhandlingsborden, där diskussionerna kan ske diskret och utan offentighet, till de hemliga korridorerna, dit Finland inte har tillträde. Den finländska regeringen fruktar — troligen med visst fog — att påtvingad öppenhet kommer att leda till en skenbar offentlighet, där det som skall hamna under allmänhetens lupp blir urvattnat, och de verkliga diskussionerna och förhandsarbetena äger rum i kotterier, där man inte blir inbjuden utan vidare, särskilt inte som ung “lärling” i EU klubben.
Svenska råd är goda råd
För den svenska regeringen, vars goda självkänsla på utrikesplanet inte är att missta sig på, är det däremot en självklarhet alt svenska ministrar skall rådfrågas i allt, eftersom de har så goda råd att ge.
Men även norrmännen har vari morska i frågan om öppenheten. anslutningsfördraget står deras hål ning till öppenhet under samma, ti intet förpliktande, passus som Finland, men därefter har deras ton skärpts.
Det blir följaktligen intressant att se hur den nordiska enigheten kommer att slå igenom i EU. Det har ju inte varit så mycket bevänt med grannarnas kärlek under sommaren, när norrmän och isländare (som dock inte har sökt medlemskap i EU ännu) skjuter skarpt på varandra i ännu ett torskkrig och finländare och svenskar bråkar om laxfisket i Östersjön. €
ET- 25