Faror lurar fortfarande
av Lars-Erik Öller Forum 2009-09, sida 31, 24.09.2009
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 9 2082
Lars-Erik Öller är professor emeritus vid Stockholms universitet.
Faror lurar fortfarande
Ibland har man rätt och ibland har man fel, I det längsta vil le jag inte tro att vi skulle få någon allvarlig recession, Först när svenska Konjunkturinstitutets vändpunktsindikator slagit om till rött i oktober i fjol kunde jag vara säker på att vi gått inien allvarlig recession och skrev så i min spalt i Forum.
Jag ville inte ge nödsignalen innan jag var säker på min sak. Detta var strax efter Lehman Brothers konkurs, Samtidigt skrev jag att realekonomin nu stod i turen med konkurser som statsmakterna knappast kunde hindra. Det är där vi varit sedan förra vintern.
När regeringarna inte vågar hålla emot börjar de pumpain pengar i företag för att hålla dem flytande, Samtidigt måste de ju för sina stora satsningar få bestämmanderätt. Men är det sannolikt att politiker och statliga byråkrater kan sköta företag bättre än de som skaffat sig expertis på området? Hatten av för Sveriges regering som blankt vägrar gå in i Saab!
Nu menar de flesta att botten är nådd. Den något osäkrare framåtblickande indikatorn säger att vändpunkten (i industriproduktionen) kommer under andra halvåret. Men är vändningen bara tillfällig, som 1991, då man trodde det värsta var över? Mycket tyder på att det inte mer skulle bli sämre. I slutet av oktober kommer den säkrare vändpunktsindikatorn, så då vet vi bättre,
På plussidan står den star Kina i spetsen. Men ta den kinesiska statistiken med e alltseda nypa salt! Kommunistregimer, me d elti d en trollats bort med hjälp avinflation. ter skulle en rejäl tillväxt ändå Spararna och skattebetalarna brukar få betala.
inte minst den kinesiska, är kända för att massera sin statistik. Fastän man skulle plocka bort ett par procentenhe kvarstå och den vore då ungefär lika stor som takten i Sydkorea och Taiwan. Även an Stor statlig katillväxten i Sydostasien, med skul db ör d. a h. a dra framåtblickande indikatorer har blivit mer optimistiska.
Men faror ligger fortfarande och lurar. Vad händer när man lättar på de statliga stödåtgärderna? Då kanske de västliga ekonomierna igen sackar ihop. Håller man kvar stödåtgärderna för länge hotar, förutom katastrof i statsfinanserna, starkt ökat inflationstryck. Många tycker kanske att jag låter som Cassandra när jag talar om inflation i en tid då priserna sjunker på många håll. Men historien förskräcker. Stor statlig skuldbörda har alltsedan medeltiden trollats bort med hjälp av inflation. Spararna och skattebetalarna brukar få betala. Det är så mycket lättare att strö ut pengar än att spara.
Men låt oss anta att vi nu nått botten. Vad väntar då framöver? Det är sannolikt att tillväxttrenden i västländerna inte kommer upp i samma rasande takt som före krisen. Här kan man stödja sig på demografin, vars förändringar kan förutses bättre än ekonomins. På 2010-talet kommer de stora efterkrigskullarna att i snabb takt gå i pension, De generationer som träder i deras ställe är betydligt mindre och avtagande, Krympande befolkningsgrupper ska alltså försörja svällande. Ska de som jobbar kunna konsumera som förut måste de dels arbeta mer, dels blir utrymmet för att spara till egen pension trängre.
Allt detta kan leda till att pensionsfondernas efterfrågan på placeringar ökar långsammare. Men då stiger inte kurserna på värdepapper heller lika snabbt som förut och inte heller investeringar och tillväxt. Den trenden kan i sin tur motverkas av större efterfrågan på aktier från de snabbt växande ekonomierna (Kina, Taiwan, Indien och Brasilien), som då samtidigt övertar en större andel av det globala kapitalet.
Men allt detta är spekulationer som lätt kan omkullkastas av de oförutsedda händelser som skapar vår framtid, tillsammans med våra egna handlingar. En sak är dock säker: arbetslösheten har ännu långt kvar till vändpunkten. a