Fem förbryllande fenomen

av Kai Finell Forum 1971-01, sida 14-15, 20.01.1971

e Varför trivs många växter förträffligt i måndamm?

Varför dödar månmateria vissa bakterier e Varför magrar astronauter under rymdfärder e Varför flimrar det ibland i månfararnas ögon e Varför är ett av de hundratals månproven så mycket äldre än alla andra?

Rapporterna om de första månprovsanalyserna sade den stora allmänheten mycket litet. Knappt mer än att resultaten i en del stycken förvånade expertisen. Nu har emellertid några förbryllande fakta avslöjats om biologiska långtidsprov med månstoft och några fysiologiska fenomen hos rymdresenärerna under längre färder. Dipling. Kai Fine ll refererar här dessa egendomligheter, som först i höstas frigavs av NASA.

Fem förbryllande fenomen

Alla vet vi hur minutiöst de första månproven granskades av vetenskapsmän i hela världen. Stenarna skars i skivor, maldes, analyserades och dissekerades med varje tänkbar typ av tillbudsstående avancerade instrument. Också vårt land fick vara med på ett hörn i detta unika försök att sprida lius över universums många märkliga gåtor.

För alla, utom rena fackmän, blev emellertid de i början av senaste år med spänning emotsedda forskningsresultaten något av en antiklimax i världshistoriens mest fascinerande äventyr. Enbart kemiska analysresultat kan i sådana sammanhang vara intressedödande torra för alla andra än geologer och kosmologer.

Litet mer fängslande var att få veta provbitarnas fysikaliska ålder, som i stort sett låg någonstans mellan 3,3 och 3,5 miljarder år. Senaste sommar upptäcktes att en liten obetydlig stenbit hämtad till jorden av Apollo 12 faktiskt var hela 4,5 miljarder år gammal. Åldersbestämningen gjordes av dr Gerald J. Wasserburg, professor i geologi och geofysik vid den berömda nobelpristagarleverantören . California Institute of Technology och baserade sig på sönderfall av rubidiumisotopen med atomvikten 87 till strontium 87. En metod som vid åldersbestämningar av denna storleksordning anses vara ytterst tillförlitlig.

Det lilla månstycket härstammade således — det vill säga utkristalliserades av svalnande gas — ungefär vid den tidpunkt man beräknar vårt solsystem fick sin utformning stabiliserad till planeter kretsande kring en gemensam central stjärna. Så gammal urgranit har aldrig hittats på jorden och kommer sannolikt inte heller någonsin att påträffas. Den saken har iordens, i kemiskt och fysikaliskt hänseende, så våldsamt aktiva förflutna nogsamt skött om.

Visserligen är de flesta meteoriter just 4,6—4,7 miljarder år gamla, men det stora felet med dem är att vi inte vet vare sig var de fötts eller ens varifrån de närmast anträtt sin hisnande störtning in mot vår planet.

14

Det vet vi däremot med all önskvärd noggrannhet om månstycket »nr 12013» som plockades upp på månen i Stormarnas hav i omedelbar närhet av stenar och grus som var en hel miljard år yngre. Detta mindre än 100 gram vägande, svart-, vitoch gråfläckiga granitstycke kan inte gärna ha varit en ren lyckträff. Så tursamt kan inte fru Fortuna ha lett mot de första månbesökarna. På månen finns måhända större arealer som har samma vördnadsfulla ålder om 4,6 miljarder år, medan de omgivande lavafälten bara är ett tunt 3,5 miljarder år gammalt skikt över det egentliga månklotet.

Betydelsefullt i detta sammanhang är dessutom att den aktuella, några centimeter långa månstenen, innehåller 20 gånger mer uran, torium och kalium än något annat hittills undersökt månprov.

Även om fyra män har skrapat, grävt och borrat i månytan så har vi än så länge bara krafsat litet på ytan av månskorpan varför fortsatta experiment är ofantligt mycket viktigare än folk i allmänhet anar. De ryska robotundersökningarna är självfallet värdefulla bidrag till upplysningen — i den mån de kommer den utomsovjetiska vetenskapen till del — men de kan trots allt inte jämföras med manuella provtagningar. Slumpmässiga sonderingar går inte upp mot omsorgsfullt utvald och sakkunnigt selekterad kvantitet. Apollo 14, i slutet av denna månad, är därför det rymdevenemang som just nu — oberoende av all rysk rymdaktivitet — kan påräkna den samlade vetenskapens största intresse.

Prima växtnäring …

De första biologiska experimenten med månmateria gick ut på att övertyga sakkunskapen om måndammets indifferens eller åtminstone ofarlighet för människor, växter och djur — vilket till en början också syntes vara fallet.

Med yttersta häpnad konstaterades därför senare att långtidsexperimenten klart visade att vissa fröarter grodde avgjort bättre i sterilt måndamm än i den mest välgödslade jordiska

Forum 1/7 mylla. Plantorna blev både resligare och grönare. De individuella växtcellerna var större och plantorna verkade fräschare än deras gelikar uppfödda med den näringsrikaste jordmån man kunde åstadkomma.

Experiment gjordes både med ogrodda frön och spirande plantor, där en viss skiljaktighet i verkan kunde iakttas. Kål, peppar, morötter, huvudsallad, tobak, persilja, spenat och rädisa visade vid groproven en tydligt förkovrad grobarhet och tillväxthastighet i måndamm, jämfört med konventionell mylla.

Redan utgrodda plantor som mest påverkades av den främmande näringen var levermossa (Hepatica), två slags mattlummer (Lycopodium) och några ormbunksarter. I rena vävnadskulturer av främst tobak, solros, sojaböna och majs samt för övrigt nära hälften av alla prövade örter iakttogs tydliga tecken på livligare ämnesomsättning.

Dr Charles Walkinshaw, chefsbotanisten vid Lunar Receiving Laboratories, tror att förklaringen till detta märkliga fenomen är månens brist på atmosfär. På jorden har redan myllans alla ingredienser förenats med luftens syre medan månmaterian, som uppstått och bevarats i en syrefri miljö, befinner sig i ett slags »reducerat tillstånd», som måhända är kapabelt att neutralisera något tillväxthämmande hormon i plantorna så att de obehindrat skjuter upp och växer till som Alice i underlandet.

. men också rena giftet

Den andra förbluffande biologiska upptäckten var av mikrobiologisk natur. Enligt tidskriften Science Digest lär åtminstone tre jordiska bakterietyper — Pseudomonas aeruginosa, Azobactor vinelandii och Staphylococcus aureus — ha dött inom 20 timmar efter att ha hamnat i normalt lämpliga näringslösningar tillsatta med en gnutta måndamm, Men väl att märka bara en bestämd sorts månmaterial härstammande från Apollo 11-expeditionen. Alla andra månprover var indifferenta ifråga om giftverkan. Också samtliga prov från Apollo 12:s mångfalt större kollektion.

USA:s toppmikrobiologer är för närvarande sysselsatta med att försöka utröna orsaken till denna mikrobdödande verkan hos en enda typ av nuexisterande månmaterieprov. Självfallet hoppas man att Apollo 14-färden skall kunna genomföras programenligt så att man får ytterligare material — också från större djup — att arbeta med.

Måntarare magrar allti Än så länge oförklarlig är också den viktförlust som rymdfararna inte tycks kunna undgå vid längre färder. Månfararna har hittills alla förlorat mellan 3 och 10 pound i vikt 1 pound = 0,453 kg). En av dem till och med 6,3 kg under den drygt veckolånga måntrippen.

Medicinsk sakkunskap antar att fenomenet kan bero på någon ännu okänd, av tyngdlösheten förorsakad, elektrolytisk balansrubbning i kroppsvätskorna. Ett amerikanskt medicinskt laboratorium har nu fått som huvuduppgift att försöka lösa detta synbarligen mycket viktiga problem.

Tvärt emot alla förutsägelser har astronauterna i allmänhet anpassat sig förvånansvärt väl till tyngdlösheten och snabbt lärt sig utföra alla behövliga arbeten, De har inte heller blivit nämnvärt irriterade vare sig på varandra eller flygledningen i Houston, även om man inte alltid varit av samma mening om när man skall äta, sova eller ta eventuella piller. Inga större medicinska olägenheter eller störningar har rapporteras men på sista tiden har man börjat närmare granska ett egendomligt

Den övre bilden th. visar ett stoftkorn från månen i 3400 gångers förstoring. Kratern har uppkommit vid en kollision med en partikel i hög hastighet. Nedtill ses samma krater i 9 700 ggr förstoring. Bilden togs i Pasadena, USA av dr G. J. Wasserburg, J. Devaney och K. Evans.

Forum 1/7 synfenomen som hittills ansetts alltför bagatellartat och måhända tillfällighetsbetonat för att pocka på någon större uppmärksamhet.

Alla vet vi ju att om man med slutna ögon trycker på ögongloben uppstår ett karakteristiskt ljusintryck. Buzz Aldrin i Apollo 11 var den som lade märke till små liknande, men mera punktbetonade ljusfenomen som ibland också tog formen av lysande streck. Effekten var inte tillräckligt kraftig för att verka distraherande men gjorde sig vanligen gällande när han slöt ögonen på väg att slumra till.

Efter det Aldrin påpekat företeelsen som på ett säreget sätt alltid visar sig i bara ett öga i sänder, men lika egendomligt och helt slumpvis växlar från det ena ögat till det andra, så meddelade också övriga astronauter att de varit utsatta för exakt samma synstörningar.

Fortsatta undersökningar klarlade att nästan alla astronauter var medvetna om företeelsen. Man utesluter inte möjligheten av att det kan röra sig om en för ögat delvis synlig partikelstrålning från rymden. I all synnerhet som inte ett enda fall noterats innanför det inre av de två så kallade van Allens strålningsbälten som likt en jättestor hålmunk omger jordklotet på omkring en jordradies höjd.

Allt detta är bara några få exempel på att månfärderna fortfarande bjuder på mycket av intresse också för lekmän. Helt frånsett rymdforskningens kommande myriader av praktiska tillämpningar så kan vi faktiskt inte utesluta möjligheten av att hela mänsklighetens existens plötsligt kan kräva ett avsevärt större mått av kosmiskt vetande än det vi nu besitter.

15