Finland — ett u-område
av Peter Nordling Forum 1985-06, sida 20-21, 03.04.1985
F. RUN 6/85 6/85 F- RUN
Regionlagarna har överlevt
Av PETER NORDLIN sig själva
Regionallagstiftningen borde reformeras. Det kan inte vara motiverat att ca 89 procent av Finlands yta berörs av u-områdeslagstiftningen. Nu är det svårt att upprätthålla en fungerande marknadsekonomi och flera mellanstora kommuner kommer i kläm då de små gynnas av olika statliga bidrag. Den här salvan avlossar Georg Liljestrand, näringsombud i Karis.
20
EB Enligt Georg Liljestrand har den nuvarande regionallagstiftningen, som trädde i kraft år 1982, urartat. Av landets 461 kommuner klassas idag 329 som någon form av u-område. Det betyder att 89 procent av Finlands yta är u-område. På den här ytan bor nästan hälften av landets befolkning. Dessutom finns det s k specialområden som åtnjuter statliga bidrag för en viss tid.
I bidrag och lån mottar u-områdeskommunerna årligen ca en miljard mark. Förhållandet mellan bidrag och lån är ungefär fifty fifty.
Sex lagar
Skötseln av u-områdesproblematiken regleras av sex u-områdeslagar, av vilka lagen om främjande av balanserad regional utveckling är en s k ramlag. Den definierar regionalpolitikens mål och medel.
Enligt den här lagen förverkligas de regionalpolitiska målsättningarna genom att man understöder produktionsverksamheten och förbättrar de allmänna förutsättningarna för företagsverksamheten. Vidare skall man styra lokaliseringen av företag och tillgången på offentlig service. Till åtgärderna hör också att decentralisera förvaltning och beslutanderätt samt, som det heter, andra erforderliga åtgärder.
Eftersom utvecklingsnivån och -balansen i de kommuner som berörs av lagstiftningen är olika, är landet indelat i fyra baszoner. De tre första baszonerna klassas som utvecklingsområde. Zonerna är i sin tur indelade i två olika stödområden — A och B.
Staten kan också bevilja understöd åt kommuner i den fjärde baszonen, men dessa är jämförelsevis små. De största stöden går till kommuner som hör till stödområde A i första baszonen, dvs främst norra Finland.
Idag finns områden som inte åtnjute statligt stöd endast kring de största städerna och i nästan hela Nyland. Stödformerna utgörs av investeringsbidrag, startbidrag, utvecklingsbidrag och lån.
Lönsamhet ett måste
Liljestrand konstaterar att det i och för sig alltid funnits godtagbara motiv för att inlemma kommunerna i stödsystemet, men att systemet vuxit sig alltför stort.
Han framhåller att samhällets stöd till företagen inte borde vara direkta bidrag utan tillfälliga hjälpåtgärder i form av lån som betalas tillbaka då svårigheterna i initialskedet övervunnits.
— Varje företag måste vila på en sund ekonomisk bas och den basen får inte vara byggd på bidrag från samhället, förklarar han.
Enligt Liljestrand har man inte tänkt på vilka konsekvenser det utbredda stödsystemet får för dem som blir utan.
Stödet har gjort sitt
För att få bukt med missförhållandena föreslår Liljestrand att den nuvarande regionallagstiftningen tas till ny prövning redan innan den upphör att gälla år 1989 (se även INFORUM).
Han anser att u-områdesstödet, i sin nuvarande tappning gjort sitt. I dag grundas inte lika många nya företag som tidigare. Och i stället har man börjat utnyttja de ekonomiska förmånerna till att flytta företagen från en ort till en annan. På det sättet skapar regionalpolitiken osund konkurrens mellan kommunerna.
— Det är fel att använda statliga medel på det här sättet. Likaså är det fel att en del företag så att säga flyttar efter bidrag och förmånliga lån. Detta eftersom det är frågan om tillfälliga fördelar med endast
Georg Liljestrand föreslår bl a att INRAS verksamhet utvidgas och att länen och kommunerna skall få större rätt att bestämma över sina statsbidrag.
kortsiktig effekt. nu tänker man inte på de långsiktiga fördelarna såsom placeringsorten. utbudet av arbetskraft och kundunderlaget, poängterar han.
Nyland förfaller
Liljestrand hävdar att den finländska regionalpolitiken bedrivits på ett sätt som gör att infrastrukturen i Nyland håller på att förfalla.
— Snart tror man att regionalpolitiken är en nivelleringsprocess som utgår från att ingen skall ha det bättre än de som har det sämst ställt. Men nu måste vi på nytt inse att Nyland är landets ekonomiska hjärta.
— Därför, säger han, måste staten göra skillnad mellan regionalpolitik och industripolitik. Nu bedriver staten industripolitik med hjälp av regionalpolitiken.
— Statens byggnads- och investeringsverksamhet bör vara störst där behovet och slitaget är störst, förklarar han, I år investerar staten ca 450 Mmk i nyländska projekt. Enligt Liljestrand är behovet ungefär det dubbla, och då gäller det endast nyinvesteringar.
Ombilda INRA
För att man skall få till stånd en fungerande industripolitik föreslår Liljestrand att Statens investeringsfond (INRA) ombildas till ett utvecklingsbolag för Nyland och södra Finland.
Vidare föreslår han att INRAS verksamhetsområde utvidgas så att fonden också stöder företag som indirekt deltar i den industriella verksamheten. Detta mot bakgrunden av att man vet att stora industrier allt mera rationalisear bort den verksamhet som inte direkt har att göra med produktionen. Detta gäller t ex adb, städ- och olika servicefunktioner.
Den som idag startar ett specialföretag i någon av de här branscherna är tvungen att ty sig till marknadspengar, eftersom det inte beviljas några statliga stöd eller lån för dylika företag. Och detta trots att de fungerar som ett slags underleverantörer till produktionsföretagen.
Liljestrand förklarar att t ex marknadsföring och administration ofta är ett problem för småindustrin. Problemet utgörs i huvudsak av tidsbrist.
— Skulle man enkelt få till stånd separata företag för den här typen av funktioner kunde producenterna koncentrera sig på det de verkligen kan och t o m utveckla och utvidga sin verksamhet.
Här kan man konstatera att arbetslösheten kan avskaffas i Nyland om varje småföretagare med 1—5 anställda i länet anställer ytterligare en person.
Slopa centralstyrningen
Beträffande de statliga bidragen anser Liljestrand att dessa, i större utsträckning än nu, bör kanaliseras till länen i form av klumpsummor. Han förespråkar ett system med mindre centralstyrning där direktiven för hur pengarna skall användas inte är detaljerade.
— Det är inom länsförvaltningen man bäst vet var de största bristerna i länen finns och hur dessa skall avhjälpas, förklarar Liljestrand.
Hans förhoppning är att också statsstödet till kommunerna skall utvecklas i samma riktning.
— Genom en strikt centralstyrning har basservicen i landets kommuner utvecklats jämt och ändamålsenligt. Nu är det dags att låta kommunerna utvecklas mera individuellt.
— Genom att ge länen och kommunerna lösare tyglar kan dessa utvecklas i den riktning som bäst passar region- och kommunstrukturen. Meningen kan väl inte vara att samtliga kommuner blir identiskt lika beträffande exempelvis näringslivet och kulturen, fastslår Liljestrand. E f 21