Finland gröna flaggskepp
av Janne Salonen Forum 1996-09, sida 24-25, 26.09.1996
Finland har VM- eller OS-guld i idrott alltid noterats som en stor händelse som har lyft den nationella självkäns lan. Omvänt har oinfriade medalj förväntningar förorsakat svåra besvi skelser, såsom i Atlanta nyligen.
Den för nationen långt viktigare tävlingsarenan är dock världsmarknaden, och hur väl finländska företag klarar sig där Få har uppmärksammat att det i Finland nyligen har uppstått ett företag med en realistisk guldchans i den för oss viktigaste industrigrenen, skogsindustrin. Detta företag är UPMKymmene (ett krångligt namn, varför inte t.ex. United Kymmene?), bildat den 1 maj detta år genom en fusion av Repola- och Kymmene-koncernerna
I denna tidskrift har det tjatats om att Finland, där skogsindustrin är viktigare än i något annat industriland, bör ha skogsföretag i världsklass. UPM-Kymmene har goda förutsättningar att bli ett sådant företag. och kan delvis redan sägas vara det. I alla händelser bör det vara ledningens ambition att göra företaget till världsetta i skogsindustrin, både till storlek och kvalitet.
Koncernen är idag det femte största skogsbolaget i världen, och världsledande inom ett av de snabbast växande segmenten, jour nalpapper (främst bestruket LWC och obestruket SC).
UPM-Kymmene är också Finlands största industrikoncern, med en proforma koncernomsättning för 1995 på ca 55 miljarder mark; tillika landets största exportör och privata arbetsgivare (ca 29 000 anställda i Finland av totalt närmare 45 000).Av dessa anledningar är det av stor vikt att den nya koncernen hör till världstoppen. Företaget befinner sig som
Finlands gröna
SKEP
UPM-KYMMENE BÖR SIKTA PÅ ATT BLI VÄRLDSETTA BLAND SKOGSBOLAG.
I SYNNERHET INOM AFFÄRSOMRÅDET JOURNALPAPPER.
Janne Salone sagt delvis där redan, och har alla förutsättningar att fortsättningsvis förbättra sina positioner.
För att förstå UPM-Kymmenes position idag, och dess framtidsperspektiv, är det nödvändigt att känna till huvuddragen i den nya koncernens historiska arv, eftersom detta långt dikterar hur koncernen ser ut idag.
Kymmenes gamla rötter
Kymmene var ett bolag med gamla rötter, grundat 1873 och från början den ledande skogsindustrin i Kymmenedalen. Grundarkapitalet var dock i stor utsträckning åboländskt (särskilt representerat av familjen Dahlström). Då Finlands skogsindustri på den tiden närmast var sågindustri, satsade Kymmene från början på massa och papper, och var redan före första världskriget Finlands ledande skogsindustri, och en av de största i Europa. Kymmene var bl.a. en stor exportör av papper till Ryssland.
En för våldsam expansion ledde dock till
FLAGG en skuldsanering år 1908, men Kymmene repade sig snart under den påföljande goda konjunkturen, samt under ledning av två av Finlands då skickligaste industrichefer, Gösta Serlachius och efter honom Gösta Björkenheim (som 1918 mördades av rödgardister).
Efter första världskriget utvecklades bolaget i ett mycket lugnare tempo, och småningom blev cellulosa och det cellulosabaserade finpappret dess huvudprodukter. Under 1960och 1970-talen provades tidvis på konglomeratidén: man började med metall- och plastindustri, och blev majoritetsägare i elektronikföretaget Strömberg, som sedan fusionerades med Kymmene till Kymmene-Strömberg.
År 1986 uppstod den moderna Kymmenekoncernen, genom att Kaukas-bolaget fusionerades med Kymmene-Strömberg. Den fusionerade koncernen hette enbart Kymmene, och Strömberg såldes snart till svenska ASEA (nuvarande ABB) för ett gott pris. Kaukas-chefen, bergsrådet Casimir Ebrarooth, blev den nya Kymmene-koncernens chef.
Före honom hade både hans morbror Jacob von Julin d.y, och morfadern Rolf Jacob von Julin varit chefer för Kaukas. Bolaget hade grundats 1873 och förvärvades av överste Hugo Standertskjöld (vars brorsdotter, Elsa, gifte sig med R. Jacob von Julin), tidigare vapenfabrikör i Ryssland och förmodligen på sin tid Finlands rikaste person. Kaukas började ursprungligen med en tillverkning av trådrullar för textilindustrin. Efter andra världskriget hade trådrullar inte längre någon framtid, och Kaukas var efter kriget en relativt liten skogsindustri med en omodern produktionskapacitet (främst sulfitcellulosa, faner och sågindustri, samt en deli ceilulosafabriken Joutseno Pulp).
I början av 1960-talet erhöll Kaukas dock en utländsk kredit, från Världsbanken, för modernisering av sin industrianläggning nära Villmanstrand, och man satte igång med att bygga en ny cellulosafabrik. Den stod klar 1965, och nästa steg blev att vidareförädla cellulosan till papper. Frågan var vilket papperssiag som skulle väljas.
Vid det laget var Casimir Ehrnrooth YD för Kaukas (Jacob von Julin hade övergått att bli styrelseordförande), och Ehrnrooth samlade ett ungdomligt och entusiastiskt team kring sig Cbl. a. Harri Piebl, Tapani Lares, LJ ”Mylle” Jouhki och Jan-Henrik Kulpy; detta
FORUM NR 9/9 team skulle komma att transformera bolaget.
Man satsade allt, bokstavligen va bangque, på en ny papperssort, bestruket slipmassehaltigt journalpapper IWC. Den första LWC-maskinen körde igång 1975, och lilla Kaukas blev från början en ledande europeisk tillverkare av detta nya pappersslag. Ett konjunkturuppsving inträffade mot slutet av 1970-talet och LWC-pappret gick åt som smör, och man beslöt att investera i en andra TWCmaskin. Båda satsningarna var ytterst våghalsiga, men man satsade i ett pappersslag med en snabbt växande efterfrågan, och hade turen med sig. Båda satsningarna kulminerade mitt i depressionsår, dels i mitten av 1970-talet, och dels i början av 1980-talet, men några år in på 1980-talet sålde Kaukas allt LWC man kunde producera, med mycket god vinst. 1986, då Kaukas fusionerades med Kymmene och långt var den ledande parten i fusionen (trots att Kymmene var mycket större), var ett uppsving för Kaukas i full gång.
Balansgång
Kymmenes specialitet var således cellulosabaserat finpapper, och Kaukas’ bestruket journalpapper LWC. Ehrnrooths policy som Kymmene-koncerochef blev att likvärdigt satsa på båda delarna, vilket kanske var ett misstag och ledde till ett övertungt investeringsprogram. Det var ändå inte en ologisk strategi, eftersom många av de stor förlagskunderna ville ha båda kvaliteterna. Dessutom satsades på en modernisering av Kaukas’ cellulosafabrik. En oförutsedd satsning i miljardklassen blev förvärvet av franska pappersfabriken Chapelle-Darblay, som ursprungligen skulle köpas tillsammans med svenska Stora-koncernen, men Stora drog sig ur efter att ha förvärvat den tyska skogsjätten Feldmikle. Det är inte omöjligt att ett närmare samarbete mellan Stora och Kymmene hade föresvävat parterna innan Storas förvärv av Feldmäöhle.
En våghalsighet kräver tur, och dittills hade Ehrnrooth och Kaukas haft det i fullt mått. Våghalsigheten framträder därav att en ’normal" investeringsvolym i skogsindustrin traditionellt anses ligga vid 10 procent av omsättningen. Men Kymmene-koncernens investeringsprogram kulminerade år 1990 med 4 miljarder mark eller 30 procent av koncernOmsättningen, precis då bottnen började falla ut ur alla marknader, och på tröskeln till Finlands ekonomiska katastrofdykning (nå, år 1975 hade investeringsvolymen uppgått till närmare 100 procent av Kaukas’ omsättning).I Finland ledde störtdykningen till skyhöga räntor, och läget för Kymmene med dess kolossala skuldbörda blev mycket farligt. Det som räddade Kymmene var att marken släpptes att flyta hösten 1992, varefter räntorna kunde gå ner, och koncernen repade sig tillräckligt för att nästan som en jämnstark
FORUM NR 9/96
Kymmenes större förvärv och fusioner 1872-1990
INT)
Köla Kyrman 1986 uppstod den moderna Kymmenekoncernen då Kymmene-Strömberg fusionerades med kaukas (grundat 18732.
part kunna fusioneras med Repola-koncernen ett par år senare. Att notera är att UPMKymmenes starkaste produktsegment, journalpappret, mycket långt är ett arv från lilla Kaukas och dess våghalsiga satsningar, som i det stora hela var mycket fruktbärande.
Waldén UPM:s fader
Repolas skogsindustri betydde huvudsakligen gamla Yhtyneet Paperitehtaat (på engelska United Paper Mills, UPM), grundat 1920 genom en sammanslagning av bruksbolagen Walkiakoski, Jämsänkoski, Simpele och Myllykoski. Huvudägare i Yhtyneet var dess första chef och fusionens primus motor, generalmajor Rudolf Waldén, samt släkten Björnberg som ägde Myllykoski. Under Waldéns ledning utvecklades koncernen till en ledande skogsindustri i Finland, bl.a. genom en satsning på tidningspapper för export. Under kriget verkade Waldén långa tider som försvarstninister, och var vid sidan av general Erik Heinrichs en av Mannerheims mest betrodda män. Waldén var bl.a. delegat i vapenstilleståndsdelegationen hösten 1944, men de krigstida påfrestningarna var dock alltför stora (en son hade stupat), och snart efter vapenstilleståndsförhandlingarna drabbades Waldén av en svår sjukdomsattack som han aldrig repade sig från.
Den som efter kriget tog över ledningen avYhtyneet var sonen Juuso, av fadern betraktad som mindre begåvad än den stupade sonen, och under Juuso Waldéns ledning började Yhtyneet en diversifiering in absurdum: man påbörjade en tillverkning bl.a. av skruvar, muttrar, glas och gud vet vad. Yhtyneet var fortsättningsvis en ledande skogsindustri, men lönsamheten blev genom diversifieringarna mycket skral. På 1950-talet drog sig Björnbergs och Myllykoski ut urYhtyneet
Till sist sparkades Waldén av huvudfinanstären KOP i slutet av 1960-talet, och ny chef blev pappersingenjören Niilo Hakkarainen. Under Hakkarainens ledning rensades diversifieringarna bort, och Yhtyneer utvecklades till en ledande tidningspappersproducent i Europa. Tidningspapper var Hakkarainens specialitet, och blev också Yhtyneets specialitet:en annan stark produkt var dekallaminat, eller självhäftande papper (bl.a. för etiketter). Alla dessa specialiteter återfinns idag som starka segment inom UPM-Kymmene. slutet av 1980-talet ville KOP-lägret under Jaakko Lassilas ledning av maktpolitiska skäl fusionera Yhtyneet med konglomeratet Rauma-Repola (främst metall och skog) till Repola-koncernen. Hakkarainen motsatte sig detta och fick gå, och efterträddes som Yhtyneet-chef av Olli Parola.
I efterhand har något av en helgongloria lagts på Hakkarainens huvud, och få talar om Parola, men faktum är att det var under Pacolas ledning som Yhtyneet i större skala började investera i produktion av journalpapper (SC och IWC), ett mycket snabbare växande segment än tidningspappret. där tillväxten är mycket anspråkslös. Utan denna satsning hade det trots allt lönat sig för Kymmene att fortsätta för egen hand, eftersom man då hade haft det starkare produktionsmixet, Genom Yhtyneets satsning på journalpapper under Parolas ledning blev Yhtyneet en attraktiv fusionspartner för Kymmene, inte minst eftersom man i Yhtyneet strax innan hade beslutat om att bygga en ny, stor IWC-maskin i Raumo. För det skuldsatta Kymmene var en fusion ett attraktivare alternativ än att anstränga finanserna med ytterligare en nyinvestering,
Vilken kurs?
De starka produktsegmenten journalpapper, finpapper, tidningspapper och dekallaminat har således klara rötter i de företag som genom en serie fusioner har bildat UPMKymmene. Koncernen är också stark i fanerindustrin, ett arv från Kaukas och Schauman (som 1987 fusionerades med Kymmene) och i sågindustrin (främst ett arv från Repola).Av samma historiska orsaker är koncernen relativt liten i kartong, som är en stor produkt för t.ex. Enso och Stora.
Frågan är var tyngdpunkten skall ligga framdeles, och detta styrs i hög grad av mark: nadsutvecklingen, där journalpapper klart framträder som det snabbast växande och intressantaste segmentet. Ett annat snabbt växande segment år bestruket finpapper. Det är nog inom detta affärsområde som huvudsatsningarna framdeles bör ligga, och där UPM-Kymmene bör sikta på att vara klart världsledande (i än högre grad än idag).
I följande artikel diskuterar koncernens vice VD Martin Granholm dessa frågor.