Finland och USA

av Max Jakobson Forum 1986-09, sida 06-07, 22.05.1986

Taggar: Orter: USA Teman: politik

Finlöndermo ocn USA ImMporencice afft ”Finland och världen” är ett mångfasetterat och mångtydigt begrepp. För att analysera innehållet måste man utöver materiella faktorer också fästa uppmärksamhet vid människornas attityder och åsikter. Finländarnas bild av vårt lands relationer till den övriga världen bygger på subjektiva uppfattningar, som befinner sig i ständig omvandling.

Kekkonen använde mycket tid oc möda till att påverka dessa uppfattningar. Vår neutralitetspolitiks trovärdighet föds inte blott av statsledningens försäkringar eller ens gärningar, har Kekkonen sagt, utan den kräver hela folkets konsekventa och uppriktiga stöd.

Våra bägge efterkrigstida presidenter lärde finländarna att erkänna stormaktspolitikens skoningslösa realiteter, att förstå den utrikespolitiska realismen. En liten nation har inte råd att låta ideella sympatier och antipatier påverka sina utrikespolitiska attityder, har Kekkonen konstaterat. Vi måste se världen sådan den är, inte sådan som vi skulle önska den vara.

Paasikivi och Kekkonen avsåg med dessa ord givetvis främst vår inställning till Sovjetunionen. Denna färgades efter krigen av historisk belastning och ideologiska motsättningar.

Finländarna sakligt positiva till Sovjetunionen

Finländarnas inställning till sitt östra grannland har emellertid förändrats i betydande mån under de senaste decennierna. Den långvariga stabiliteten i förhållandet mellan länderna har stärkt finländarnas tilltro till att Sovjetunionen respekterar Finlands självständighet och samhällssystem.

Attityden till Sovjetunionen har allmänt taget blivit positivt saklig. Vi har lärt oss förstå den sovjetiska livsmodellen, även om vi inte själva önskar oss den.

Samtidigt har finländarna enligt min uppfattning rätt långt blivit av med de komplex, som tidigare belastat vår inställning till Sverige. Kanske beror det på att vi håller på att hinna fatt vårt västra grannland i kapplöpningen om levnadsstandarden, och på att vi inte längre känner oss som klumpiga landsortskusiner jämfört med svenskarna.

Men kanske det är så, att summan av fördomar och groll gentemot andra länder alltid är konstant: att antipatierna, då de försvagas på ett håll i motsvarande grad växer på annat håll?

Ponen a JK Paasikivi och Urho

Antiamerikanism i media

Jag har begrundat denna frågeställning, då jag under den senaste tiden följt medias sätt att behandla Förenta Staternas angelä e genheter. Av detta kan man inte ens med bästa vilja få den uppfattningen, att den allmänna opinionen — såframt media verkligen anses avspegla denna — stöder Finlands officielia utrikespolitik till den del den strävar till att upprätthålla goda relationer med Förenta Staterna.

Utan tvekan kan man med fog ställa sig kritisk till USA:s nuvarande politik. Jag hör själv till dem, som oroar sig för dess potentiella följder. Förenta Staternas ledning förefaller att bygga sin utrikespolitik på att I första hand stärka sin militära styrka, och vara beredd att hänsynslöst utnyttja maktmedel utan att bry sig om det internationella samarbetet.

Sovjetunionen har visserligen ett delansvar i, att stormaktsrelationerna tillspetsats. Under detente-perioden fortsatte Sovjetunionen att bygga upp sin militära kapacitet, och gav därmed motparten anledning att misstänka, att man försökte uppnå ett övertag, från vilket Sovjetunionen kontinuerligt kunde öka sitt inflytande på olika håll i världen.

Chans till avspänning

Nu strävar emellertid Sovjetunionens nya ledning uppenbart till att koncentrera sig på att få landets ekonomi på fötter och att lugna de internationella relationerna. Detta skapar möjligheter för stormakterna att uppnå vettiga förhandlingslösningar om att dämpa upprustningen och stärka samarbetet och det ömsesidiga förtroendet. Man får hoppas, att Förenta Staternas ledning griper denna chans.

Då jag hänvisade till medias sätt att behandla frågor rörande USA, avsåg jag dock inte saklig kritik — som givetvis förekommer — utan den attitydmässiga negativism och fördomsfullhet, som enligt min uppfattning klart har ökat under de senaste åren. Jag skulle kalla den vulgär antiamerikanism. Den börjar även med tanke på vår utrikespolitik vara ett så betydande fenomen, att den förtjänar att analyseras.

Från första början måste man konstatera, att den vulgära antiamerikanismen inte kommer från Sovjetunionen. Givetvis ställer man sig i Sovjetunionen kritisk till USA:s utrikespolitik och det amerikanska samhället av såväl ideologiska som maktpolitiska skäl. Men på det mänskliga planet har det alltid

Max Jakobson konstaterar i artikeln, att den vulgära antiamerikanismen i Finland med tanke på vår utrikespolitik förtjänar att analyseras. Denna ism har uppstått i Västeuropa och har sina rötter i beroendeförhållandet till USA. Max Jakobson har denna vecka mottagit Tidskrifternas Förbunds Snellman-pris som erkänsta för sin journalistiska gärning.

rått en viss ömsesidig attraktion mellan sovjetmedborgarna och amerikanerna — ett slags broderskap mellan stormakterna.

Det har inte i något fall från sovjetiskt håll ställts som ett villkor för goda relationer mellan Finland och Sovjetunionen, att vårt land skulle avstå från att upprätthålla goda relationer till USA eller överhuvudtaget något annat land,

Rötterna i Västeuropa

Den vulgära antiamerikanismen grasserar däremot i Västeuropa, och därifrån har den enligt min uppfattning infiltrerat våra media. Nationerna i Västeuropa har blivit beroende av Förenta Staternas skydd Nu förfasar sig västeuropeerna över att det finns amerikanska baser och kärnvapen på deras territorier, men ännu mer skrämmer dem tanken, att dessa skulle dras bort. Då USA bedriver maktpolitik, som idag, är västeuropéerna rädda att råka i konflikt med Sovjet unionen; då USA är svagt, som under Carters tid, är västeuropéerna rädda för att utan dess stöd utlämnas till Sovjetunionens godtycke. Då amerikanerna förhandlar med Sovjetunionen, är västeuropéerna rädda för att stormakterna sluter avtal över deras huvuden; då amerikanerna vägrar förhandla, tänker västeuropéerna med saknad på avspänningens dagar.

Västeuropas förhållande till USA är neurotiskt, såsom skyddslingens vanligen är gentemot sin beskyddare. Neurosen tar sig uttryck i en antiamerikansk attityd, som i sig förenar en snobbistisk överlägsenhet med ett mindervärdeskomplex på grund av beroendeförhållandet.

Ingen grund för neuros Finländarna har emellertid ingen anledning att förhålla sig neurotiskt gentemot Förenta Staterna. Vårt land tog inte emot Marshallhjälpen, och har inte byggt sin säkerhetspolitik på USA:s beskydd. Vi bär inte på beroendets börda. Från Förenta Staternas sida har man inte försökt pressa oss till några som helst åtgärder eller ställningstaganden, som kunde skada våra östrelationer. Amerikas presidenter har ända sedan Truman visat förståelse för Finlands ställning: senast gav Ronald Reagan uttryck för det vid president Koivistos besök i USA hösten 1983. Världsekonomiska fakta talar för sig. Förenta Staterna är världens ledande ekonomi, som fortfarande bara ökar sitt teknologiska försprång gentemot Västeuropa. I våra media granskar man däremot mest det amerikanska samhällets skuggsidor — vilka det förvisso också finns tillräckligt av.

De storas jämvikt behövs

Sist och slutligen bibehåller vissa grundsanningar i den internationella politiken sin betydelse genom tidsåldrarna. J K Paasikivi hänvisade till detta då han den 9 december 1945 skrev i sin dagbok om ”den grundsats som återfinns i alla handböcker i statskunskap och politik som vi läst om i historien, nämligen att det i stormakternas tidevarv är till fördel för de små staterna att det finns flere stormakter… De storas strävan efter jämvikt är en förutsättning för de smås exis Max Jakobson 9

Tidigare skribenter i denna serie har varit Jaakko Lassila, Teppo Turkki och Håkan

Hellberg. I nästa nummer är vår gästskribent statsminister Kalevi Sorsa.