Finland och världen
av Kalevi Sorsa Forum 1986-10, sida 06-07, 05.06.1986
Joosving globalt = rNNer Fronda med?
Den ekonomiska utvecklin en i industriländern förefaller mera lovande än någonsin efter den första oljekrisen. Investeringarna exempelvis i
Centraleuropa ökar kraftigt.
Hänger Finland med utvecklingen? All internationalisering till trots har v i hög grad levt i vår egen lutna värld. Kanske de gynnsamma östhandeln grumlat vår uppfattning om industrins faktiska prestationsförmåga, skrive statsminister Sorsa i denna utsikter i globalt perspektiv.
et finns gott om iakttagelser, men få D slutsatser. De riktiga slutsatserna är antagligen ännu färre.
Det var mitt primära intryck, då jag i tankarna gjorde en första utvärdering av frågorna kring temat ”Finland och världen”.
Lyckligtvis har vi mål. Vi har mål som individer, i arbetslivet, inom politiska rörelser, som nationer och inom ramen för den alobala gemenskapen. Att verka för värden som rätten till arbete, tillräcklig utkomst och jämställdhet, för politiska rättigheter, socialskydd, nationell okränkbarhet och världsfred ger livet innehåll och mål. Företagen, nationalekonomierna och hela världsekonomin borde i sin verksamhet och sina åtgärder styras av dessa värden. Onekligen förekommer strävanden i denna riktning, även om resultaten ofta blir halvmesyrer på grund av oskicklighet, olika värdeprioriteringar och olika tolkningar av värdeinnehållet.
Fuil sysselsättnin främsta målet
Efter en brytningsperiod på tio år håller full sysselsättning nu på att bli det främsta målet för industriländernas ekonomiska politik. Denna målsättning framtonar starkt exempelvis i den gemensamma resolution som näringslivet och löntagarorganisationerna inom OECD-länderna offentliggjorde i april.
Statsminister Sorsas skrivelse avslutar serien Finland och världen, De övriga skri benterna har varit Jaakko Lassila, Teppo Turkki, Håkan Hellberg och Max Jakobson.
bedömning av våra
Enligt det synsätt som präglar dokumentet bör den primära målsättningen för finansoch samhälltspolitiken vara att påverka den nuvarande arbetslösheten och uppnå full sysselsättning genom ökade investeringar och accelererad ekonomisk tillväxt.
Enligt — arbetsmarknadsekonomisternas uppfattning är nyckelfaktorerna för en ny tillväxt och förbättrad sysselsättning kraftiga investeringar, en flexibel arbetsmarknad, och framför allt kontinuerlig fortbildning av arbetskraften. I alla dessa avseenden har utvecklingen de senaste tio åren varit synnerligen otillfredsställande.
Det råder emellertid kraftigt differentierade uppfattningar om den ekonomiska tillväxten, dess innehåll och änskvärdhet. Medborgaropinionen har formats så, att den godkänner tillväxtens resultat, men inte tillnärmelsevis alla de medel genom vilka man strävat att möjliggöra tillväxten. Just nu riktas kritikens uda mot energi- och miljöfrågor.
Tillväxtfaktorerna stärks
Den ekonomiska utvecklingen förefaller i industriländerna — trots den osäkerhet som präglar energisektorn — mera lovande än kanske någonsin efter den första oljekrisen. Det sänkta oljepriset, industriländernas avsevärt förbättrade bytesförhållande i utrikeshandeln, den dämpade inflationen, de sänkta nominella räntorna och det minskade underskottet i den offentliga ekonomin — vilket i många länder förorsakat grava obalanser — skapar förutsättningarna för en expansiv politik. Tillväxtbrognoserna har den senaste tiden korrigerats uppåt.
För första gången förefaller det också möjligt att i stor skala börja utnyttja den nya teknologi, som i snabb takt utvecklats från början av 1970-talet. Tillväxtpotentialen för materialteknologi, mikroelektronik och bioteknik bedöms som mycket stark.
Den nya materialen kommer — och de slår tack vare sina egenskaper och också prismässigt de gamla ur brädet. Datatekniken revolutionerar kommunikationerna, och siffer- och ordbehandlingen. Automationen befriar människorna från uppgifter som inte förutsätter nytänkande, idéer och emotioner. Energi- och materialinbesparingar förhindrar förstöring av livsmiljön och livsmöjligheterna.
Ibruktagandet av den nya tekniken under en period av långsam tillväxt har med avseende på sysselsättningen förorsakat mera besvikelse än stärkt framtidstro. Det har inte alltid funnits nya jobb för den arbetskraft som frigjorts genom rationalisering. De traditionella industrigrenarna i Europa har råkat i svårigheter. Gruvor har stängts. Stålverk har lagts ner. Textir och beklädnadsindustri har flyttat över till nya producentländer. Hela industristäder och -områden har deklinerat. Ju högre skorstenar, dess djupare depression.
Teknologiklyftan
Enligt många bedömare har såväl Japan som USA ökat sitt teknologiska försprång till Europa. Som en mätare på detta har man använt sig av balansen för utrikeshandeln inom elektronik, som för Japans del har uppvisat ett klart överskott, för USA varit i balans, och för Europa visat underskott. I vilken omfattning det här varit fråga om skillnader i know-how, och i vilken mån det handlat om förvanskningar på grund av valutakurserna, återstår att se, då framför allt japanska yenen stabiliserar sig på en riktig nivå, och landet förhoppningsvis avstår från sin traditionella protektionism.
Personligen tror jag inte, att produktionsverksamheten i Europa tillnärmelsevis skulle vara så stelnad i formerna som indikeras av de siffror som gäller totaloroduktionens tillväxt, den snedvridna lantbrukspolitiken, kol- och stålindustrins kris, eller oförmågan att lösa den offentliga ekonomins problem. Jag vet att många europeiska företag — också sådana som verkar i traditionella branscher — under recessionen förverkligat moderna processförnyelser och genom satsningar på forskning och utveckling rustat sig för framtida utmaningar.
U-ländernas ställning
De senaste årens problem har ine enbart — eller ens I främsta rummet — gällt in dustriländer. För u-länderna har första hälften av 80-talet inneburit den svåraste perioden i närhistorien. I tiotals länder i Afrika var utkomstnivån per capita senaste år lägre än år 1960. Jämfört med utkomstnivån 1970 betyder det en sänkning på 20 procent. Hälften av befolkningen inom de attiga regionerna i Afrika och Sydasien får mindre än 30 procent av sitt kaloribehov tillredsställt. Orsakerna till denna tragiska utveckling är dåliga skördar, en misslyckad ekonomisk politik och illa förverkligade utvecklingsprojekt. Situationen har också örsämrats genom att efterfrågan i industriänderna varit låg, och räntan på de krediter industriländerna beviljat u-länderna har varit exceptionellt hög.
Jag har nyligen i offentligheten föreslagit, att de nordiska länderna bör visa mera initiativ och aktivitet i världspolitiken, och framför allt då det gäller utvecklingssamarbetet. Mitt förslag i Nordiska Rådet om sistnämnda fråga har resulterat i ett avtal, som undertecknades i Harare i början av detta år mellan de nordiska länderna och SADCC-länderna (Southern Africa Development Coordination Conference) om samverkan inom ekonomi, kultur och handelspolitik. I praktiken kommer detta att betyda, att Finland liksom de övriga nordiska länderna inriktar sina utvecklingssamarbetssträvanden uttryckligen på de länder i Afrika som de senaste åren drabbats hårdast av den svaga ekonomiska utvecklingen, och otvivelaktigt är mest i behov av hjälp. Efter undertecknandet av avtalet är det dags att skrida till konkreta åtgärder, och administrativ tröghet får inte bli ett hinder.
Företagens, finansieringsinrättningarnas och regeringarnas nuvarande omdöme om såväl industriländernas som u-ländernas situation är, att utvecklingen har vänt mot en
Statsminister Kalevi Sors positiv riktning. Man har lyckats röja undan en del av de hinder som försvårat tillväxten. De möjligheter som står till buds kan idag utnyttjas bättre än under den gångna tioårsperioden. Tron på framtiden förefaller att ha återvänt även på den gamla kontinenten. Investeringarna ökar idag i Centraleuropa kraftigare än under något år sedan början av 70-talet.
Finlands möjligheter
Hur går det för Finland? Framtiden kommer enligt min uppfattning att visa, att vi blott alltför väl hunnit vänja oss vid goda tider. All internationalisering till trots har Finland i alltför hög grad levt i en egen, sluten värld. Det är möjligt att den gynnsamma östhandeln har grumlat vår uppfattning om industrins faktiska prestationsförmåga. Inom branscher som är skyddade för internationell konkurrens opererar vi ineffektivt och slösar med resurser.
Med undantag för en relativt liten skara experter förefaller det att ha undgått finländarna, att industriländerna redan för flera år sedan lyckats lösa problernet att producera tillräckligt livsmedel. Fastän det har blivit allt vanskligare att placera överproduktionen av livsmedel på världsmarknaden till ett vettigt pris, har vår produktionsnedskärning blivit minimal. Då det gäller de viktigaste jordbruksprodukterna, producerar vi 20—30 procent mera än vi konsumerar — varför vi nödgas marknadsföra överproduktionen till en prisnivå som inte alla gånger ens når upp till en tredjedel av produktionskostnaderna. Vår livsmedelsförsörjning kräver en korrigering.
Också på skogssektorn har vi stora problem. De dokumenteras av de talrika nedlagda sågarna, företagsfusionerna samt — som senaste tillskott — en något sänkt nivå på rotpriset. Dessa åtgärder är av allt att döma ännu inte nog; ytterligare anträngningar krävs för att sänka kostnadsnivån på alla sektorer — arbetskraftskostnader, kapitalkostnader och energikostnader. Speciellt de sistnämnda kan visa sig bli ett hinder för de utvecklingsplaner man haft inom pappersindustrin.
Ett problem som gäller hela industrin är, att man med undantag för några få företag inte lyckats nå en tillräckligt hög nivå i forsknings- och utvecklingsverksamheten, även om satsningarna avsevärt ökat de senaste åren. Vår know-how då det gäller industriprodukternas tekniska egenskaper, formgivning och marknadsföring har inte föranlett något större nyhetsflöde ute i världen.
Den finländska industrins internationalisering karakteriseras av enstaka lyskraftiga exempel, och är efter ett kraftigt expan sionsskede ännu så färsk, att man knappast kan göra mer än preliminära bedömningar av resultaten. Tills vidare är dessa inte imponerande. Lönsamheten hos de enheter som verkar utomlands är i allmänhet svag. Teknologiöverföringen till Finland har knappast uppfyllt förväntningarna. Många av de enheter finländska företag köpt upp i utlandet är enligt dessa länders egna experter omoderna, såväl teknologiskt sam med avseende på verksamhetsidén, och skulle kräva kontinuerliga satsningar och resurser för att komma på fötter. Övanan att göra företagsköp har kanske trissat upp köpesumman till en nivå som inte ens på lång sikt lovar god avkastning på investeringen.
Arbetsmarknaden
Utöver dessa kritiska betraktelser, som närmast gällt näringslivet, är det befogat att fälla några anmärkningar även om skötseln av statsfinanserna och om arbetsmarknadssystemet. Min största källa till bekymmer då det gäller dirigerandet av statens utgifter är, att tillräckliga resurser av allt att döma inte kunnat avdelas från andra mer eller mindre nödvändiga moment för den tekniska utbildningen och forskningen — och för vuxenutbildningen. Då det gäller omskolning, är det inte endast fråga om finansieringsresurser, utan också om hurdana praktiska lösningar vi lyckas utveckla för att öka arbetsmarknadernas flexibilitet. Det handlar också om hur t ex arbetsmarknadsparterna lyckas informera dem som ansvarar för utbildning och omskolning om de aktuella och framtida behoven på arbetsmarknaden. I alla händelser är det uppmuntrande, att de centrala förhandlingsparterna i samband med denna runda öppnade vägen mot vuxenutbildningen.
Beträffande vårt arbetsmarknadssystem vill jag konstatera, att de ad hoc-lösningar som prövats denna vår, och säkerligen kommer att prövas även framdeles, av allt att döma inte förslår som utvecklingsåtgärder. Det står givetvis inte i regeringens makt att reda upp den organisationspolitiska oreda som nu råder på arbetsmarknaden. Men regeringen har alldeles säkert skäl att betona, att de sinsemellan konkurrerande organisationerna måste nå fram till i praktiken fungerande lösningar, genom vilka man kan undvika att åstadkomma oskälig skada såväl för den egna intressegruppen som för hela nationalekonomin. Arbetsmarknadsorganisationernas egna initiativ i dessa frågor vore avgjort mera välkomna, än att regeringen och riksdagen skulle nödgas åta sig att lagstiftningsvägen bidra till förnuftiga verksamhetslinjer.
Kalevi Sorsa 6