Finlandssvenskars och finnars arbete och språkval
av Christer Laurén Forum 1998-02, sida 19, 26.02.1998
”GE MIG EN KALVO …”
Finlandssvenskars och finnars arbete och språkval
På försäljningsavdelningen:”Vår järny (=återförsäljare) har glömt att uppge tilausnumero! ”Saitko muuten bänen roknoosinsa?”
Tryckertet:”Hödu, ha du skött haitaritaitton (=en sorts falsning) ren? ”Nå, ja ba skött juorukone (=stiftningsmaskinen) sen ja kom. ”Skrottin (=liten skärmaskin som har fått ett alldeles eget namn på den arbetsplatsen) ha förresten gått sönder, så du får ta en annan skärmaskin”
Telefonmontören””Ja tar tulsin (redskap för dagens arbete; kanske av ”Tools’ en gång i tiden på en redskapsback) och ger mig iväg då! Hej!”
Alla doktorsavhandlingar går inte att popularisera, men Solveig Strömmans avhandling i svenska språket vid Vasa universitet från år 1995 är förtjänt att läsas av fler. Den populära versionen på ca 100 sidor berättar om hurdan finlandssvenskarnas språkliga vardag på jobbet kan se ut, den vardag som är alltför nära oss för att vi skall få syn på den.
Strömmans populärversion har titeln Ge mig en kalvo och några liuskor! - Svenska och finska på arbetsplatser i Vasa och fyller Svensk-Österbottniska Samfundets Årsbok 1997. Som det framgår av titeln har hon undersökt ett antal tryckerier i Vasa, därtill dessutom Vasa läns telefon, Hartman och Kemira. Utgångspunkten för undersökningen är Hartman, det företag där Solveig Strömman själv tjänstgjort i tiotals år.
Ett par försök har tidigare gjorts att studera vår språkliga vardag på arbetsplatsen. Det har varit svårt eller omöjligt att genomföra projekten, eftersom forskarna inte har haft den rätta förankringen och erfarenheterna, inte heller har de haft tiligång till öppna företagsledare av Gustaf Hartmans art.
Slangtermer - obscena och rolig ”Kan jag få Brigitte Bardot” är en helt entydig och klar begäran på ett tryckeri, men limmet med namnet Planatol BB har säkert andra benäm FORUM NR 2/98
PÅ ARBETSPLATSEN SKAPAS NYA SLANGTERMER OCH FINSKA OCH SVENSKA BLANDAS.
ningar på andra tryckerier. En stationsstiftare kallas juorukone, oberoende av om man talar finska eller svenska, och alla på tryckeriet vet att namnet berättar vad man brukar göra när man står där. Sällan har man tillfälle till skvaller som vid den maskinen. En antik handpostningsmaskin kallas grodan, eftersom den skuttar när den är i användning.
Slangtermer som de nämnda har Solveig Strömman plockat fram i alla sina företag. Hon visar bland annat hur arbetskamrater med tiden får ett bestånd av termer, finska eller svenska, som har en och samma form oberoende av vilket språk som talas. Vi har alla också i vårt muntliga språk kortformer som våra kolleger förstår, men inte andra. En hel del slangtermer använder vii muntligt språk utan att de någonsin dyker upp i skrift. Och många termer är helt enkelt roliga uttryck, ibland obscena, som någon fiffikus någon gång har lyst upp vardagen med.
Strömman visar också hur en del uttryck bara lever inom en begränsad krets och när firman organiserar om sin verksamhet försvinner det sociala sammanhang som termen har levt i. En bokföringsenhet i Strömman material hade en klar syftning för lillhögen och storhögen. Båda hade en klar innebörd för både finsk- och svenskspråkiga på avdelningen och alla använde just dessa termer oberoende av språk. Med omorganiseringen försvann termerna. Omsättningen kan vara snabb som för drag i vanligt slangspråk.
Språkval och tolerans
Men Hartmans hästar förstod bara svenska! Strömman har försökt fråga ut äldre anställda om språkbruk vid företaget under äldre tider och man kan få en viss skymt av utvecklingen genom det muntliga språkbrukets termer.
Intoleransen ökar påtagligt om man inte har upplevt det andra språket. Toleransen växer med mera kontakt. Tydligare kan det inte sägas att två språkgruppers samexistens i ett samhälle och på arbetsplatserna är den bästa träningen man kan få för internationellt umgänge.
Avhandlingen i original, Solveig Strömman, Två språk på arbetsplatsen, ingår i serien Acta Wasaensia som nr 44 (1995), 395 s. 9 Christer Laurén
Skribenten är professor i svenska vid Vasa untversttet,