Finska skogen i kris

av Janne Salonen Forum 1991-03, sida 12-13, 21.02.1991

Taggar: Teman: skogsindustrin

Finska skogen

I KRIS

Text: Janne Salonen

Finlands ekonomiska utveckling har av tradition haft en maniskdepressiv prägel, som har att göra med nationalekonomins stora beroende av skogsindustrikonjunkturerna. Återigen befinner sig Finlands ekonomi i en av sina depressiva perioder, och domedagsbasunerna ljuder för full volym. Det har aldrig varit så här illa förut, är budskapet. Men det är långtifrån första gången skogsindustrins vikande konjunkturer har framkallat en ekonomisk recession hos oss.

gentligen kan de starka svängEon i den ekonomiska ut vecklingen sägas ha tagit sin början redan på 1600-talet. då tjäran till de stora europeiska handels- och örlogsflottorna blev Finlands huvudsakliga exportprodukt, och då Finlands ekonomi svängde i takt med tjärpriserna och tjäråtgången. Tjäran behöll sin ställning ända till 1800talets början, då sågvirkesexporten intog huvudrollen, och den egentliga skogsindustrin tog vid efter mitten av [800-talet genom att slipmassan blev den viktigaste exportprodukten: redan i början av detta sekel övertog dock papperet denna roll.

Finland har upplevat ekonomiska downperioder förorsakade av skogsindustrins vikande konjunkturer under 1880-talet, åren 1907—1909, under 1930-talet och i mitten av 1970-talet.

Grundorsaken till denna maniskdepressiva karaktär i den finska ekonomin. där kolossala boom-perioder nästan karrikatyrmässigt avlöses av djupaste förtvivlan, ligger i att Finlan 1 — Branschen når bonten i år, tippar VD Jarl Kökler om skogsindustrin. — Men det går uppåt efter 1992, och då behöver vi den kapacitet vi investerat i. S till så överväldigande del är beroende av en enda industribransch för sin export. Visserligen står skogsindustrins produkter för mindre än hälften av totalexporten, men en stor del av den övriga exporten levererar varor och tjänster till skogsindustrin i resten av världen: sammanlagt består ca 75 procent av nettoexportvärdet antingen av skogsindustriprodukter eller av övriga varor och tjänster vilka betjänar skogsindustrin.

Berg och dalbana

Detta bäddar för våldsamma svängningar 1 nationalekonomin, eftersom skogsindustrin, till skillnad från t ex livsmedelsindustrin, är en kraftigt cyklisk industri. Några år av ekonomisk uppgång leder till en boom, som i sin tur framkallar en kolossal investeringscykel. Denna ger i sin tur upphov till en överkapacitet, vars uppkomst till råga på allt sammanfaller med en nedgång i världsekonomin och i efterfrågan på skogsindustrins produkter. Skogsindustrins konjunkturer utgör en veritabel berg- och dalbana, och därför har Finlands ekonomiska utveckling samma karaktär.

Egentligen är detta en unik problematik för ett industriland: det finns inget annat industriland i världen som är lika beroende av en enda industribransch för sin export och därmed för sin ekonomiska utveckling.

Därför räcker det inte med att v enbart tillämpar recept från den övriga världen i skötseln av ekonomin: vår uppgift är att på egen hand utveckla en skräddarsydd metod att handlägga vår unika situation. Verkställande direktör Jarl Köhler vid Finlands Skogsindustriers Centralförbund är ofinländskt utåtriktad och spirituell — man kommer att tänka på adjektivet gustaviansk — men målar skogsindustrins nuläge i nattsvarta färger.

— Jag skulle gärna nämna även positiva drag i den mörka bilden, men det är svårt att komma på några, säger han. Visserligen talar han i egenskap av representant för en intresseorganisation, men det finns ingen orsak at betvivla att Köhlers bild är riktig.

— Ifjol var den tyska uppgången vår räddningsplanka, men det är svårt att se vad som kunde vara det i år. Många av våra huvudmarknader — England, USA och Sovjetunionen — viker sig, och den osäkerhet som har uppkommit tack vare Gulfkriget har börjat synas överallt.

— Vär sovjetiska marknad har drabbats värst, den håller på att kollapsa helt på grund av de tilltagande interna svårigheterna. Ännu 1990 gick 7—38 procent av skogsindustrins export dit. Nuläget är att ett avtal finns, men inga remburser har kunnat öppnas. I bästa fall faller volymen i år till älften.

Problemet är enligt Köhler valutan: vi bedömer att Sovjet gärna skulle köpa av oss ifall de bara hade valuta — man vill gärna trycka Pravda och Izvestija på finskt papper. och packa mjölk i finska kartongförpackningar. Men nedgången i den sovjetiska oljeproduktionen och i oljepriset gör nog att förutsättningarna måste betecknas som ytterst dåliga.

— Genom att den sovjetiska exporten verkar kollapsa, är det ytterst svårt att se varifrån de skulle kunna skaffa fram valuta för att köpa våra produkter. ‘Samtidigt är jag såtillvida optimist, att Sovjet nog skulle köpa våra produkter, bara de skulle få fram valutan någonstans ifrån. Vi har an -strängt våra hjärnor med alla möjlig uppslag och idéer för specialarrangemang för att lösa upp dödläget på något sätt. men hittills utan framgång.

USA: dumpningsanklagelse — Vad USA beträffar så är dumpinganklagelserna långt allvarligare än vad vi kanske tror. Försäljningen till USA står för ca 10 procent av exporten av bestruket journalpapper, och är dessutom koncentrerad till bestruket papper och finpapper som nu är föremål för dumpinganklagelser. Det är klart att det papperet inte säljs med någon nämnvärd vinst, eftersom dollarkursen har rasat och vi inte har kunnat höja våra priser för att behålla kunderna.

3/1991 FRU 0 av omsättningen

Skogsindustrins cash flow och investeringar för kapacitetens upprätthållande

CER |. Täckningsbidrag —nettoräntor

EN 2 Kalkylmässiga avskrivninga och skatter 1988 198 1990 199 — Läget är värst för cellulosans del: driftsbidraget räknas idag vara minus 9 procent, och beräknas falla till -/7 procent ifall massapriset faller med ytterligare 50 USD per ton som väntat. I detta läge vore det vettigast att stänga av produktionen men det är också problematiskt dels av sysselsättningsskäl, dels då fabrikerna numera har en biologisk rening, där mikroberna hotar att dö ifall processen avstängs.

Köhler konstaterar att återanvändningsmassan börjar ta en allt större del av marknaden, samtidigt har också kortfibrig massa (eukalyptus, björk) vunnit marknadsandelar. Resultatet av detta stigande utbud på massa är fallande priser.

— Aven beträffande den integrerade massan, d-v s där den säljs till den egna pappersfabriken, måste man fråga sig hur långt det lönar sig för våra dotterfabriker i Europa att köpa massan från Finland!

För sågindustrins del så håller konjunkturerna på att vika: de goda åren var 1988—89. År 1991 beräknas efterfrågan på finländskt sågvirke ha fallit med I miljon m? för de senaste två åren.

— För papperets del så är situationen svårast för det träfria och bestrukna papperet. Tidningspapper och journalpapper (SC) går ännu någorlunda hyggligt. men för journalpapperets del väntas 7 nya maskiner köra igång i världen under de följande 2 åren. Den vita kartongen går ännu hyggligt, värre är det för kraftliner och fluting. Fanér går också hyggligt: det finns avsättning för allt som vi kan producera.

Kostnadsautomaten boven VD Köhler ser vår höga kostnadsnivå

F RUN, 3/199 som huvudproblemet; det har sagts många gånger.

— Nu försöker vi se över våra egna kostnader — men också hela samhället måste se över sina egna strukturer, eftersom de strukturella kostnaderna avspeglar sig i en hög kostnadsnivå för oss, Våra lönenivåer reflekterar det faktum att allting är så dyrt i vårt land: monopol och annat som artificiellt håller uppe kostnadsnivåerna måste avskaffas. Alla ”kostnadsautomater” måste kopplas ur — För egen del går vi inte ut med önskemål om devalvering, även om opinionen kan vara en annan i vissa av våra medlemsföretag. Vår uppfattning är dock att en devalvering inte löser våra grundläggande problem utan endast skjuter dem framför sig. Nu gäller det att se över våra struktui vår ekonomi, så att vi inte behöver hamna i liknande situationer igen.

— För löneförhandlingarnas del så går vi med på Kaullios avtal. Men facket vill ha mera, och hotar med strejk. Våra medlemsföretag har i alla fall sagt att de absolut inte kan gå med på mer än Kallio-avtalet — och skulle egentligen inte ens ha råd med Kallio.

Också ur miljösynvinkel är det enligt Köhler viktigt med en livskraftig industri som har råd att investera i den bästa och miljövänligaste tekniken — hellre än en olönsam industri med föråldrade och miljönedslitande produktionsanläggningar.

”Rockbottom” i år — Botten torde nås i år, 1991. Också 1992 blir kärvt, men efter det kan vi hoppas på en ny uppgång där vi verkligen behöver alla våra toppmoderna maskiner — fast vi har blivit kritiserade för att ha investerat för mycket.

Vi måste se till att vi klarar oss till dess, det finns helt enkelt ingen annan möjlighet.

Köhler har säkert rätt då han säger att den toppmoderna kapaciteten kommer att behövas då konjunkturerna åter vänder uppåt, men man kan inte undgå intrycket att delar av skogsindustrin inte heller under den gångna uppgången riktigt hade förstått sig på branschens cykliska natur, utan gjort sig skyldiga till överinvesteringar. I vissa fall har investeringsbeslut kunnat skjutas på framtiden, och i många fall har investeringarna huvudsakligen riktat sig utomlands, vilket också har rönt hård kritik. Men det har visat sig vara en räddning för industrin eftersom de utländska enheternas lönsamhet har hållit sig mycket bättre än den inhemska produktionens.

Statsbolagen har kanske drabbats värst av fartblindheten: Ensos jätteprojekt i Uimaharju kan ännu komma att bli en tung börda att slutföra, och på samma sätt har Veitsiluoto betungats av sin nya pappersmaskin som skall komma igång i år. Enso har ofta uttryckt önskan om att fusionera Veitsiluoto med sig själv, men nyttan av att fusionera två kraftigt skuldsatta och kapitalsvaga bolag kan nog ifrågasättas. Det egentliga behovet är att staten avhänder sig skogsindustrin, för vilken staten är en olämplig ägare på grund av ovilligheten att trygga en god kapitalstruktur för bolagen.

Evighetsfråga: blocken

Från Sverige kan vi se att koncentrationen inom skogsindustrin inte ännu är ett avslutat kapitel hos oss: I Sverige talades det tills nyligen om ”tre stora” skogsblock, Stora, SCA och MoDo, men dessa har nu krympt till två genom att SCA har övertagit en kontrollpost i MoDo och Stora har vuxit sig ännu större genom att köpa tyska Feldmähle-koncernen.

På samma sätt har det i Finland talats om tre stora block, KOP-anknutna Repola, FBF-anknutna Kymmene, och statliga Enso. Men frågan är om inte det statliga blocket helt borde avvecklas. Ifall den nuvarande nedgången leder till stora tillskottsbehov av kapital hos de statliga skogsbolage fortsättning på sid 19

REGIONAL NÄRHET HBL täcker 7396 av

Stor-Flelsingforsan sven; pråjjen Ts Fille || R “KUFVUDSTADSBTÅDET

TeT25 31 KMT/TGI 90/ 13