Fondsverige är här!

av Björn Sundell Forum 1982-16, sida 24-25, 20.10.1982

Taggar: Teman: löntagarfonder

Fondsverige är här Året är 1984 och Sverige tar steget in i löntagarfonder nas tidevarv. Full av entusiasm går Stanley Göransson i för sin nya uppgift som ordförande i en fondstyrelse i Norrland. Ur hans synvinkel ter sig framtiden ljus. Löntagarfonderna skall göra Sverige starkt igen.

e “Sveket av Johan Hjertqvist är den första romanen om det nya Sverige där löntagarfonderna är ett faktum. Idyllen byts dock snabbt ut mot något som börjar likna en mardröm. Fonderna blir inte den livgivande injektionsspruta som skall öka demokratin i samhället och förbättra ekonomin.

Fondernas styrelser blir en tummelplats för byråkrater, politiska karriärister och idealister med varierande syn på hur Sverige skall ta sig ur sin ekonomiska kris. Vinstmedlen från framgångsrika företag börjar rulla in i förlustbringande enheter och på olika krisdrabbade orter slåss man om vem som skall få lägga beslag på fondens resurser. Kakan växer inte lika snabbt som aptiten hos dem som vill dela den.

Hård kritik

Johan Hjertqvist är svensk journalist och chef för Näringslivets presstjänst. Naturligt är därför att han går hårt åt idén med löntagarfonder. Han försöker dock — med en viss framgång — undvika att teckna huvudpersonerna i svart och vitt.

Många av dem som tar över styrningen av fonderna tror helhjärtat på dem och deras möjligheter att lösa Sveriges problem. Men utvecklingen spårar ur när fondstyrelserna byråkratiseras och blir svårhanterliga.

Huvudpersonen Göransson har själv arbetat upp sig från verkstadsgolvet. För honom är solidaritetstanken viktig, men så småningom märker han att fondstyrelsen blir allt svårare att administrera när organisationen sväller ut.

Ursprungligen hade man sett fram emot tio ledamöter i en fondstyrelse — tio personer runt ett förhandlingsbord skapar ännu inte trängsel. Men eftersom fonderna skulle komma att bestämma över rikets framtid, var det många som i demokratins namn ville ha sitt ord med i laget. Olika intresseorganisationer vid sidan av facket och de politiska partierna ville göra sina röster hörda.

24

Sveket — en bok om byråkratins bläckfiskarmar.

”Enda sättet att pacificera alla påtryckningar och samtidigt kunna putsa relationerna mellan de stora fackliga organisationerna var att lägga till ytterligare några mandat. När en fondmodell, som alla anhängarna av fonder kunde enas om, till slut klämts genom kvarnen bestod den av tjugofem iedamöter.”

Stanley Göransson står alltså inför den delikata uppgiften att medla mella tjugofem viljor i en och samma styrelse. Expertisen, då? Visst hade ma ursprungligen tänkt att ekonomer eller erfarna företagare skulle delta.

”Men fanns ingen som längre talade sig varm för ekonomerna. De företrädde ju inte något intresse eller grupp, bara sig själva … Nej, varför skull någon när det kom till kritan lyssna på obekväma ekonomer och gamla fabrikörer. Hur många röster företrädde de i nästa val?”

Inklusive suppleanter kom fondstyrelsen att bestå av 40 medlemmar. Fondernas ”jultomtefilosofi apellerar till varje anställd vid nedläggningshotade industrier. Sedan andra kapitalkällor sinat ses nu löntagarfonderna som räddande änglar.

Fonderna löper aktier i de förlustbringande bolagen, och samtidigt träder också fondens representanter in i de enskilda företagens styrelser. Stanley Göransson tvingas se på hur byråkrater och fackpampar så småningom förvandlar bolagsstyrelserna till förhandlingscentraler.

Forum 16/82

Låtom oss rösta

En vanligen tystlåten företagsledare ställer Stanley mot väggen på den lokala krogen ”Det absolut värsta som jag kan tänka mig håller nu på att hända landet runt, i bundratals företag. Man börjar köpslå i styrelserna, förhandla, dagtinga och kompromissa! “Om vi fondrepresentanter i styrelsen får ditten så får ni behålla datten ”Ni tror att det är samma sak att leda ett företag som att sitta i kommunen eller riksdagen och förhandla, va? Vill majoriteten ha en ny lagerbyggnad så skall majoriteten få den. De andra får reservera sig i protokollet. Eller så får de starta en valkampanj med mottot Nej till ny Jlagerbyggnad!”, säger den förbittrade företagaren.

”Sveket’ är en liten bok på 133 sidor. Som skildring av hur det kan gå om fonderna införs är den tankeväckande, både för fondmotståndare och förespråkare.

Som roman betraktad är den mindre bra. Året 1984 för oundvikligen läsarens tankar till George Orwells fenomenala epos om den alltid närvarande Store debat brodern som vakar över allt och alla, men här hamnar “Sveket” oundvikligen i underläge. Personerna är ytligt tecknade, skildringen saknar djup. Man får inget grepp om huvudaktörerna; de blir skuggfigurer vars motiv, känslor och personligheter förblir okända.

Hjertqvist kan inte motstå frestelsen att generalisera. Journalisterna i boken är antingen blodröda kommunister eller alkoholiserade skribenter som skriver sina bästa artiklar efter en fuktig kväll på den lokala krogen. De flesta fondförespråkarna är makthungriga karriärister.

Hopkok

Man kan inte undgå intrycket att boken är snabbt hoprafsad och att författaren nöjer sig med att skumma på ytan.

Hjertqvist griper tag i intressanta trådar utan att kunna nysta upp dem ordentligt. Alternativrörelser som ”Livet — en Frizon” blir en salig blandning av naturvänner, filosofiska gurun, fredsvänner och religiösa fanatiker, och de skildras med en cynism som visar at e Mikael Reute har haf författaren underskattar alternativrörelsernas motiv och inflytande i framtiden.

En annan svaghet är Hjertqvists gästspel på science-fictionområdet som mynnar ut i att den datorstyrda roboten vid en fabrik slutligen tar livet av Stanley Göranssons värsta motståndare. När man komprimerar politiskt intrigspel, framtidsvisioner och samhälleliga fenomen i en roman på 133 sidor, blir slutintrycket oundvikligen en aning rörigt.

Svekets starkaste sida är utan tvivel skildringen av förverkligandet av en idé — löntagarfonderna — som i teorin kan förefalla genomförbar, men som i praktiken leder till något helt annat än vad förspråkarna tänkt sig.

Boken visar med oroväckande skärpa hur det kan gå när byråkratins bläckfiskarmar griper tag om allt större delar av det svenska samhället.

Som debattinlägg är “Sveket intressant. Man får dock hoppas att nästa framtidsvision om löntagarfonderna går lite mera på djupet. Idén med fonderna erbjuder tillräckligt med stoff för författare med Orwells, Huxleys eller Tofflers ambitioner.

Björn Sundel pryder såväl fordon som flytetyg

Mera om avdragsbild, dekal och klistermärk e Språkspalten i Forum nr 14 tar upp orden avdragsbild, dekal och klistermärke. Frågan om vilken teknik som egentligen avses lämnas emellertid obesvarad. Det är nämligen uppenbart att den gamla dekalkomanin har blivit föråldrad och ersatts av bilder eller etiketter som är försedda med en självhäftande frånsida och kan lösgöras från ett glansigt papper för att sedan fästas på en valbar yta. I Sverige kallas sådana märken i dag allmänt dekaler eller klistermärken. Ordet = avdragsbild kunde då snarast reserveras för bilder överförda enligt den äldre tekniken.

Det förefaller i varje fall uppenbart att de två svenska ord som utgående från dagens språkbruk kan komma i fråga som motsvarighet — till ”tarra” är dekal och klistermärke. Något särfinlandssvenskt ord fästa är det knappast skäl att odla. När svenska språkbyrån i första hand

Forum 16/8 rekommenderar = klistermärke (problemet hör faktiskt till de vanligaste i vår telefonrådgivning) beror det på tre omständigheter:

J. Ordet dekal är tämligen ogenomskinligt för den som inte känner till det, medan klistermärke är praktiskt taget självförklarande.

2. Framför allt i finlandssvenskan är dekal så gott som okänt medan klistermärke förekommer spontant. Också i Sverige ser man ofta ordet klistermärke i butiker, kiosker osv.

3. Klistermärke är i motsats till dekal gångbart = även nordiskt (medan fästa, bortsett från att det är okänt i Sverige, är omöjligt att anpassa till danskan och norskan).

Slutligen är det skäl att nämna att vi också har adjektivet självhäftande, använt t.ex. i uttrycket självhäftande etiketter.

Svenska språkbyrån Mikael Reute vänligheten att berika Språkspalten med smärre kompletteringar. Det är jag tacksam för. Däremot kan jag inte instämma i hans åsikt att dekal vore så gott som okänt i finlandssvenskan. Ätminstone inte bland ungdomar eller tekniskt utbildat folk. All den text och de bilder so av olika slag har hetat dekaler i årtionden. Och kommer att göra det länge. Till och med texten på en skadad skrivmaskin kan fräschas upp genom att be tillverkaren om en ny dekal. I mitt tycke en typisk avdragsbild.

Kai Finell

Popularisering av vetenskap 9 | Forum för ekonomi och teknik nr. 13, 8.9.1982 ingick en artikel om en finländare som doktorerar på mätning av miljönytta. Då man av artikeln kan få det intrycket att de tankar som Caj O. Falcke framfört haft sin grogrund i Amerika vill jag i korthet nämna att laboratoriet för byggnadsekonomi vid Statens tekniska forskningscentral har varit pionjär på statistiskt-matematiska analyser av tomtpriser, byggnadskostnader, hyror mm. I åtskilliga utredningar har vi klarlagt att bla tomtpriset förändras som en funktion av avståndet från vattendrag. Här invid visas en bild från en utredning av Änkö 1969 och nedan nämns vissa källskrifter.

Caj Falcke var vid slutet av 1960-talet anställd på laborato riet för byggnadsekonomi och gjorde därvid bl a en utredning om - bostadsefterfrågans inkomstelasticitet. På begäran av Unido (United Nations Industrial Development Organization) har jag senaste månad gett ett utlåtande om Caj Falckes lämplighet för en krävande tjänst. Jag kunde med gott samvete ge ett positivt utlåtande men det är tveksamt om man kunde göra detsamma ifråga om popularisering av det vetenskapliga arbete som bedrivs i vårt land: P-O Jarle $ Avsikten med vår artikelserie om finländare i förskingringen är att förmedla intressant information om deras verksamhet — inte att popularisera det vetenskapliga arbete som bedrivs i vårt eget land. Redaktione 25