Fördelen med hajp

av Kaj Hedvall Forum 2017-04, sida 21, 27.04.2017

Jag läser att regeringen har för avsikt att slå ihop Tekes och Finpros programverksamhet under baneret Business Finland. Då börjar jag igen undra om beslutsfattarna överhuvudtaget funderar på varför organisationer finns till, vilka mekanismer som ligger bakom dem och vilka effekter de strävar att uppnå i samhället.

[caption id=“attachment_5797” align=“alignright” width=“220”] Kaj Hedvall är ekonomie doktor och direktör med ansvar för affärsutveckling på Senatfastigheter.[/caption]

Igen verkar det som om man har vänt sig inåt och bara funderar på kostnader och organisation. Motiveringen för sammanslagningen verkar minst sagt luddig; att minska överlappningar. Vi finnar är starka i vår övertygelse att stordriftsfördelar ska sökas på kostnadssidan och att de nås i stora organisationer.

Prygel. Finpro (som 1938–1999 kallades för Finlands Utrikeshandelsförbund) har i uppgift att skapa nätverk för sina kunder och samarbetspartners och på så sätt främja exporten och direktinvesteringar till Finland. Tekes (Utvecklingscentret för teknologi och innovationer, grundat 1983) uppdrag är att finansiera tillväxtorienterade innovationer och nya affärsmöjligheter. Jag har knappt någon personlig erfarenhet av Finpro och det är ett tag sedan jag jobbade med Tekes, men jag tycker att mängden stryk som de två har fått utstå känns obefogad.

Argumenten har lytt att det är onödigt att subventionera finska företag som går bra eller som redan har vuxit till sig. Kritikerna ser hela upplägget med Finpro och Tekes som ett subventionssystem där företagsvärlden får stöd för att syssla med sådant som redan bär sig.

Risk kostar. Varför har vi då skapat organisationer som Tekes? Den bakomliggande tanken är att risktagningen i samhället stannar på en för låg nivå ifall det enskilda företaget ska betala för hela stuket.

Att vi använder samhällets pengar till att höja risk-tagningen i företag är egentligen mer spännande än man kunde tro. Det handlar inte bara om kapital-knapphet, alltså utmaningen med uppfinnare och entreprenörer med bra idéer som inte lyckas övertyga investerarna. Det övergripande målet är att sporra företagen att experimentera och ta mera risk än de annars skulle våga.

Det är en överförenkling att anta att riskfinansiering enbart rör sig om att skapa ’slack’, det vill säga extra pengar att experimentera med. Min erfarenhet av teknologiprogram är att de i verkligheten handlar mycket mer om att skapa ett system som förändrar vårt beteende i förhållande till andra.

Den mänskliga dynamiken. Tekes teknologiprogram och fenomenet Slush är på många sätt lika. Det vore lätt att betrakta Slush som ren matchmaking som bygger på att minska kostnaderna för informationssökning för både startups och finansiärer. Själv tror jag att det är lika viktigt att skapa interaktion mellan deltagarna.

Beteendevetare har länge hävdat att risktagning inte är en inbyggd egenskap, utan förankrad i tid och rum och påverkad av vår historia. Vad är då mekanismen bakom dynamiken som uppstår i ett kluster som Slush eller i teknologiprogram?

Professorerna Jim March och Zur Shapira har beskrivit hur organisationers benägenhet att ta risker varierar. De lägger fram att vi har förankringspunkter som påverkar vår attityd till risktagning. En sådan faktor är aspirationsnivån, alltså den nivå som vi upplever att beskriver skillnaden mellan lyckande och misslyckande. När vi befinner oss ovanför vår egen aspirationsnivå sjunker vår risktagning, alltså vår benägenhet att söka nya kreativa lösningar, markant. Vi börjar koncentrera oss på att undvika att falla under nivån och blir försiktiga. Om vi däremot faller under vår aspirations-nivå ökar vår benägenhet tvärt. Tänk till exempel att du upplever att dina konkurrenter har gjort nya landvinningar och fått finansiering. Du börjar tycka att du blivit efter och börjar söka påhittiga utvägar.

Smittsam ambition. När företagen pitchar på Slush sprids givetvis information, men lika viktigt är att då deltagarna lyssnar på andras slagkraftiga försäljningstal höjs aspirationsnivån bland de som tävlar om samma resurser. System som Slush eller Tekes teknologiprogram kan ses som systematiska försök att höja på aspirationsnivån i samhället och på så sätt öka risktagningsnivån.

Det vi kallar drive eller hajp är de facto ett beteende-vetenskapligt fenomen som åstadkommer en klart större höjning av risktagningen än vad som genereras via de direkta finansiella investeringarna. När samhället finansierat företags innovations- och utvecklingsprojekt via kollektiva program som Tekes har effekterna kanske varit mer genomgripande än man insett. Då Finland städar i verktygslådan för innovationer och höjd risktagning borde vi först tänka efter och försöka förstå de egentliga mekanismerna bakom det hela.