Förhandlingstriumf i sikte?
av Håkan Nylund Forum 1993-16, sida 07, 16.12.1993
I edaren:
Förhandlingstriumf i sikte pinionsläget beträffande Finlands medlem skap i den Europeiska Unionen har för för sta gången under hela ansökningsproces sen svängt så att nej-sidan har majoritet. Gapet mellan nej och ja är visserligen inte särskilt stort, fem procentenheter enligt Gallups undersökning för Helsingin Sanomat, tre enligt den nyss publicerade Rurobarometern, men svängningen är ändå tydlig. Den ”säkra” medlemskandidaten Finland har sällat sig till de övriga osäkra kandidatländernas skara.
En del av orsakerna till opinionsförändringen beror på faktorer som ligger utom Finlands kontroll. Den svaga ekonomiska utvecklingen i EU-länderna och deras interna gräl i samband med GATT-törhandlingarna är faktorer som inte ökar EU:s attraktionskraft bland kandidatländernas medborgare. Men den största orsaken till svängningen kan ändå sökas här hemma i reaktionerna på EU:s såkallade svar på Finlands krav i lantbruksförhandlingarna. Flertalet av våra politiska ledare förkunnade att domedagen är här innan de ens läst hela pappret. De ursprungligen förhandlingstaktiskt motiverade klagovisorna började hastigt leva ett eget liv och onödigt förgifta hela EU-diskussionen.
Kommissionens dokument var nämligen inget färdigt svar på Finlands förhandlingsposition, utan kommissionens förslag till utgångspunkter för utarbetandet av EU:s förhandlingspositioner. Varken EU eller kommissionen har alltså ännu i detalj avgett sina förslag till lösningar av lantbruks- och regionalfrågorna. Förhandlingarna förs dessutom med EU:s medlemsländer och inte med kommissionen, som enbart biträder medlemsländerna i förhandlingarna. Skillnaden kan förefalla hårfin men är det inte; det är medlemsländerna och deras politiska vilja som avgör förhandlingsresultaten, inte kommissionens regeltolkande tjänstemän.
Kommissionens basdokument är inte heller så uselt som man hann utbasunera här hemma. Det regional politiska stöd som kommissionen anser att kan utlovas är synnerligen frikostigt, och kommissionen ger grönt ljus för nationella stödformer som exempelvi transportstöd. Beträffande det direkta lantbruksstödet utlovar kommissionen inte särskilt mycket men utesluter inte heller olika stödformer. Kommissionen har alltså i själva verket lämnat frågan öppen för de egentliga förhandlingarna. Den enda punkt där kommissionen direkt går emot våra förhandlingskrav är frågan om övergångstider för lantbruksprisernas anpessning till EU-nivån. Där har kommissionen me änvisning till den nu helt utbyggda inre marknaden frångått det tidigare tillämpade anpassningssystemet, vilket definitivt är ett problem.
Finlands krav på specialarrangemang för lantbruket har hela tiden fått mycket förståelse bland EU:s medlemsländer och delar av kommissionen. Det frikostiga förslaget till regionalstöd har däremot redan väckt en hel del förtrytelse bland medlemsländerna. Ett mycket sannolikt scenario för förhandlingarna kan därför se ut såhär.
EU:s medlemsländer går inte med på kommissionens planer för regionalstödet, utan kör en snålare förhandlingslinje som Finland får lov att svälja. Däremot ger medlemsländerna efter i lantbruksfrågorna och ger ett bättre bud än kommissionen. Efter segslitna och dramatiska förhandlingar kommer man överens enligt dessa linjer. Bögge parter kan komma hem från förhandlingarna som hjältar med en förhandlingsseger i portföljen, och alla kan vara nöjda. Förhandlingsresultatet kan godkännas.
Scenariot förefaller sannolikt, men också riskfyllt. Om den tidtabell som EU på högsta politiska nivå slagit fast för medlemsintagningen, den 1.1.1995, skall kunna hållas måste förhandlingarna slutföras till utgången av februari. Aven om den politiska viljan att nå resultat finns, kan förhandlingarna gå trögt eftersom lantbruksfrågorna rent tekniskt är komplicerade. Och om den ursprungliga dead-linen missas går följande och därpå följande lätt förbi så att medlemskapet allvarligt försenas. Det har igen finländarna, inklusive lantbrukarna, inte råd med.
Håkan Nylund