Fortsatta revalveringar måste avvisas!

av Mats Kockberg Forum 1979-16, sida 06-07, 24.10.1979

Taggar: Personer: Stig Hästö Teman: industri

Stig Hästö:

Fortsatta revalveringar måste avvisas!

Bergsrådet Stig Hästö tillträdde den 1 oktober VDposten i Industrins Centralförbund. Till hans främsta uppgifter kommer att höra att slå vakt om industrins intressen inför den hårdnande konkurrensen på 1980-talet. Det gäller att informera såväl politiker som allmänhet om näringslivets verksamhetsbetingelser wp” Då bergsrådet Stig Hästö i augusti kallades till ny VD i In dustrins Centralförbund (ICF) talade kritiska betraktare om att utnämningen var ett steg tillbaka till ”femtiotalsandan” — en önskan av patronerna att skärpa tonen i samhällsdebatten och vid behov slå näven i bordet för att få politikerna att förstå hur saker och ting borde skötas. Å andra sidan fanns det de som hävdade att beslutet var ägnat att närma ICF och dess medlemsföretag — att bygga över klyftan mellan ”organisationsfolket” vid Södra kajen och företagsledarna på fältet.

— Utnämningen föregicks givetvis av en rad diskussioner varvid man konstaterade det vara önskvärt att

Företagens ekonomi- och finansansvariga ledning har det största ansvaret då vi skall anpassa oss till det nya läget på världsmarknaden, understryker bergsrådet Stig Hästö. — Vi får inte vara rädda för förändringar.

den nya VD:n skulle ha förutsättningar att på basen av en tillräckligt lång personlig industrierfarenhet dra upp riktlinjerna för centralförbundets verksamhet. Dessa argument vägde kanske tyngst i skålen då jag lät mig övertalas att acceptera anbudet. Mot bakgrunden av att tidigare VD:n Timo Laatunen önskade söka sig ut på fältet är det naturligt att industriledarpraktiken betonats i successionssituationen, säger Stig Hästö själv.

Han aktar sig för att tillsvidare komma med en pompös programförklaring för sitt VD-skap. Den deklarationen vill han ge först efter att ha smakat på chefsposten en tid — han tog över Laatunens stol den 1 oktober.

80-talet — ”osäkerhetens årtionde — Vår uppgift går i huvudsak ut på att vara industrins gemensamma språkrör. I dagens samhälle genererar den ekonomiska kraften ur industrin. Handels- och servicenäringarnas och tom den offentliga sektorns utformning beror i främsta hand på hur industriproduktionen har det. Vi bör se till att såväl regeringen som allmänheten i besluten tar detta faktum ad notam, eller att de åtminstone är medvetna om vilka betingelser samhället bör ge oss för att vi skall kunna konkurrera med övriga länder.

Vi seglar för fulla segel in i 1980talet, av många kallat ”osäkerhetens årtionde”. Under det gångna decenniet har den samhälleliga atmosfären i viss mån ändrats. Alla partier talar sig varma för en lösning av företagsamhetens problem. Kan vi uppbåda en tillräcklig beredskap för att anta framtidens utmaningar — Det står helt klart att vi med ett vanemässigt handlande inte uppnår någonting. För statsmakten gäller det att se till att den finländska industrin inte = lagstiftningsvägen åläggs större bördor än våra konkurrenter och även i övrigt slå vakt

FORUM 16/7 om konkurrenskraften. Men stora krav ställs också på företagen själva.

— Problemen gäller hur det skall gå att överblicka den globala utvecklingen och på basen av de analyserna göra strategiska avgöranden hos oss. Ledtråden bör givetvis vara att verksamheten är lönsam också på lång sikt. Om vi förmår överblicka det globala scenariet på rätt sätt återstår därefter att fatta behövliga beslut, normala handlingsgrepp i företagens dagliga verksamhet.

Känslig styrningsmekanism kräv — Vi får inte vara rädda för att gå in för en politik som innebär förändringar. Men för att kunna handla på rätt sätt måste vi kunna ställa större krav på prognoserna och framförallt vara utrustade med instrument med vars hjälp korrigeringar kan göras. På företagsplanet krävs en känslig och fungerande styrningsmekanism och ansvaret kommer därvidlag främst att ligga hos dem som ansvarar för ekonomi- och finansfunktionerna,

Recessionen under 1970-talet drabbade det finländska näringslivet hårt. Krisen kom också överraskande och tog de flesta på säng. Hästö går emellertid försiktigt fram då det gäller att utpeka eventuella misstag som gjorts.

— Fel har säkert såväl regeringen som industrin gjort, de är svåra att helt eliminera ur den ekonomiska politiken. Men med tanke på vad som hänt — den ekonomiska turbuJensen under energikrisen var den avgjort största hittills för vår generation — måste samspelet mellan statsrådet och industrin förbättras. Vi borde få alla parter att ärligare än hittills ta ställning till frågorna och gemensamt dryfta hur stimulansåtgärderna borde utvecklas och vilka avvärjningsmetoder skall tillgripas vid en kommande kris. Det är också viktigt att dra sig till minnes att recessionen till alla delar ingalunda ännu är förbi!

Nej till fortgående uppskrivning av marken!

I det sammanhanget avvisar Hästö bestämt statsminister Mauno Koivistos förslag om en rad mindre revalveringar under den kommande vintern.

— Tanken rimmar illa med planerna på att stärka vår konkurrenskraft och skapa grunder för den ekonomiska politiken under 1980-talet. Vår skogsindustri dominerar fortfarande exporten och har en naturlig

FORUM 16/7 — Recessionen är ingalunda till alla delar förbi. Ett ökat samarbete mellan industrin och regeringen krävs för att kunna avvärja nästa konjunkturnedgång, säger Stig Hästö.

uppgift att tillföra landet intäkter. Samtidigt belastas träförädlingsföretagen av en jättelik skuldbörda och det kan inte anses motiverat att kapa x procent av exportpriserna genom att successivt skriva upp markens värde. Jag anser det vara synnerligen beklagligt att den sakliga argumentering som skogsindustrin fört inte tycks ha vunnit gehör hos landets politiska ledning.

Den ekonomiska debatten i riksdagen har under hösten i hög grad kretsat kring Valco-affären. Mången har frågat sig vilken roll staten skall axla då det gäller produktionen, Bergsrådet Hästös syn är pragmatisk, men han vill också dra upp klara gränser.

Valvilla ett försök i rätt riktnin — Beslutet om ett statligt engagemang i bildrörsfabriken fattades på lösa boliner. Däremot är Valvilla ett försök i rätt riktning och projektet kan försvaras på rent objektiva grunder.

— Då det stod klart att HyvHla och Kaukomarkkinat inte på egen bevåg förmådde upprätthålla en in hemsk basproduktion av ylle var det motiverat med ett statligt bidrag för att få till stånd den rekonstruktion av verksamheten som krävdes. Alternativet hade varit att avveckla denna del! av bastextilindustrin, vilket inte kan anses vara riktigt. Finland behöver fortsättningsvis en egen ylleindustri.

— Jag ser på Valvilla som ett ärligt försök att skapa ett företag med reella förutsättningar att verka. De aktuella problemen inom bolaget beror på att saneringsprocessen trots allt inte varit tillräcklig, men rent principiellt är jag inte alltför kritiskt inställd till tilltaget.

På sina håll (se bl a bokspalten, sid 35) har man framfört kritik mot näringslivet för bristande intern sammanhållning, Hästö avvisar emellertid de tankegångarna.

— Jag vågar påstå att man nu aktivare än tidigare försöker finna den gemensamma nämnaren för industrin — även om de direkta intressena ibland kan vara konträra, tänk bara på valutakurspolitikens olika inverkan på exporterande företag och importfirmor. Trots de ibland olika ekvationerna för olika branscher kan man i allmänhet enas om vad som är riktigt med tanke på hela industrins existensbetingelser.

Inte aktuellt fusionera AFC och ICF

Varför behövs det då två organ för att föra industrins talan? Industrins Centralförbund och Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund (AFC) har ju delvis samma medlemskår. Jobbar ni inte dubbelt? Frågan går vidare till Hästö, som varit AFC-ordförande i tre år.

— Frågan är i och för sig inte omotiverad men måste besvaras med ett klart nej! Vår organisationsmodell följer samma mönster som tilllämpas i de övriga nordiska länderna. Uppdelningen är historiskt betingad men försvarar fortfarande sin plats. Redan på branschnivån har förbunden delats upp i ett separat arbetsgivarförbund och en ekonomisk förening. De ekonomiska föreningarna och ICF som deras takorganisation sysslar främst med frågor i direkt anslutning till industrins verksamhetsbetingelser medan arbetsgivarförbundet och dess medlemsförbund handhar avtalsspörsmål. Det finns säkert möjligheter att öka samröret mellan industrins centrala organisationer men tanken på att sammanslå AFC och ICF är definitivt inte aktuell, säger bergsrådet Stig Hästö, som bör vet vad han talar om.

7