Förväntningar

av Kaj Arnö Forum 2010-02, sida 14, 25.02.2010

EN FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 2 2018

FÖrväntningar

KAJ ARNÖ Il http://kaj.arno.fi

Nyckeln till balans mellan arbete och fritid ligger i rätt ställda förväntningar. Det gäller både ens egna förväntningar och omgivningens förväntningar på en själv.

Besvikelse, och i förlängningen ont samvete och stress, är oundvikliga konsekvenser om vi lovar våra närmaste en avslappnad semester eller en trevlig middag, samtidigt som vi lovat kunderna eller kollegerna att vara tillgängliga efter bästa förmåga, Då blir det omöjligt att vara alla till lags.

Det är inget feli sig på att vilja behaga vår omgivning. Att vi hjälper och stöder varandra, i privatlivet eller i yrket, är en fundamental del av vårt existensberättigande. Fel blir det då vi mot bättre vetande lovar runt, i situationer där år av erfarenhet borde ha lärt oss att det kan bli tunt med hållandet.

Det är också en grov missuppfattning, närd av felutnyttjande av mobiltelefoner och mejl, att vi ständigt behöver vara tillgängliga, Det behöver vi inte alls. Och väntar sig någon det av oss, är det bäst att ta ner denna någon på jorden. Att säga nej. Inte aggressivt, reaktivt eller självömkande, utan empatiskt, förebyggande och självsäkert. Varken offensivt eller defensivt, utan sakligt.

Att ställa förväntningarna hos personer man står i beroendeförhållande till behöver inte alltid vara något man ser fram emot. Tidpunkten måste väljas rätt, oavsett det gäller den viktiga men något besvärliga kunden, den självupptagna chefen eller toffelhjältens underdåniga äskan om kompisledighet av ‘regeringen: Möts en väl underbyggd hemställan av oförståelse, kanske man bör överväga hur viktigt beroendeförhållandet egentligen är. Är detta en kund jag faktiskt vill jobba med? Behöver jag byta chef?

Smärtan i att ställa förväntningarna rätt behöver däremot inte alltid vara hög. ”Jag väntar ett samtal av Henrik om vårt nästa uppdrag, men har sagt åt honom att jag bara

Arbete och fritid konkurrerar om vår begränsade tid. Med den här spalten vill Kaj Arnö skapa en diskussion mellan Forums läsare, om ett tema som berör oss alla. Och vi är alla experter.

hinner tala några minuter, eftersom jag är ute och äter med dig” - ”Pappa måste jobba i övermorgon, fast vi är här på landet - ”Jag måste gå halv elvatiden och kan inte dricka ikväll, eftersom jag har ett telefonmöte med Kalifornien, Men tills dess tänker jag ha roligt!”

Vardagen är full av orealistiskt högt ställda förväntningar. ”Jag är inte anträffbar just nu men lämna ditt namn och ditt nummer så återkommer jag så fort jag kan”; kantänka med betoning på “fort; är önsketänkande. Själv säger jag ”Jag avlyssnar sällan telefonsvararen så sänd helst mejl eller SMS”.

Och så har vi automatmejlen om semesterledighet. Oj voj. Här föreslår jag ett mejl i god tidi förväg före ledigheten, till dem man väntar sig mejl av under ledigheten eller dem man mejlas mest med. Då kanske parterna hinner reda ut de viktigaste frågorna före ledigheten och förebygga behovet av avbrott. Och automatmeddelandet då? ”Jag tar inte illa upp om du påminner mig om viktiga ärenden på nytt på tisdag 9.3.2010”7 efter den obligatoriska harangen om ersättare och SMS-tillgänglighet.

Och stäng för allt i världen av telefonen ibland. Romantiska stunder med partnern ska inte bli störda, ej heller viktiga diskussioner mellan fyra ögon. Personer blir inte automatiskt viktigare av att de avbryter dig pertelefon; kanske den du just nu är med förtjänar din fulla uppmärksamhet.

Småpratet är en ypperlig chans att smärtfritt ställa folks förväntningar.

7] kväll ska jag på fotbollsmatch med min son!” Och låt dina kolleger veta huruvida du är morgon- eller kvällsmänniska. Ringer kvällskollegan dig sjutiden på kvällen och du beskrivit dig som morgonmänniska, är det mycket enklare att säga ”det här är jag inte beredd att lösa just nu. Jag behöver ett klart huvud, Kan vi ta det en vettig tidi morgon?”

Rätt ställda förväntningar åt alla håll är a och o. Undvik negativa överraskningar för alla parter! ”Att vi hjälper och stöder varandra, i privatlivet eller i yrket, är en fundamental del av vårt existensberättigande. Fel blir det då vi mot bättre vetande lovar runt, i situationer där år av erfarenhet borde ha lärt oss att det kan bli tunt med hållandet”