Giftdumpningen och nokias rykte

av Björn Sundell Forum 1983-02, sida 06-09, 02.02.1983

Taggar: Bolag: Nokia Teman: företag

FCRUN 2/83 2/83 FOÖRUN

Dragsfjärdsskandalen och Nokias försvarsstrategi

EN KLAPPJAKT MEN VEM VAR OFFRET gifter påträffades i Dragsfjärdsvattnen och ingen visste, utom de skyldiga, var gifterna hörde hemma och hur de hamnat i havet. Dag. efter dag återgav dagspressen nya uppgifter om giftdumpningen; den första juli

BH Den 30 juni startade uppståndelsen. Det hela började med en liten tidningsnotis i dagstidningarna: Gift hittades utanför Kasnäs.

Då var allt ännu höljt i dunkel några tunnor med första klassen av BJÖRN SUNDELL

Giftdumpningen i dragsfjärdsvattnen hörde till förra sommarens hetaste nyhetsstoff. Ett företag som hamnade i skottgluggen när mysteriet med gifttunnorna steg för steg nystades upp var Oy Nokia Ab.

Hur ser företaget på all den publicitet som skandalen gav upphov till och blev Nokias rykte skamfilat trots att man var oskyldig till själva dumpningen? Och hur försökte företaget bemöta all den uppståndelse skandalen gav upphov till talades det om 600 liter gifter utspridda någonstans på havsbottnen, några dagar senare hade giftmängden redan stigit till flera tusen liter. Skandalen var ett faktum, men vem som skulle axla skulden var fortfarande okänt.

Den fjärde juli avslöjas Euro Industri, företaget som mot betalning men utan vederbörligt tillstånd tagit hand om stora mängder problemavfall för export, en export som inte visade sig gå längre än till den finländska skärgården. Samtidigt riktas misstankarna mot en medelålders skeppare som sedermera skulle framstå som en av nyckelfigurerna i hela skandalen.

Giftskandalen i Dragsfjärd avviker från de flesta tidigare miljöbrott på många sätt, bla därför att den antar formerna av en detektivhistoria där nya ledtrådar stegvis kommer upp i dagen och därför att den berör så många personer och instanser av vilka många säkert handlat i god tro.

Dessutom är gifthistorien ovanlig för att den inte utgjort någon dagslända som figurerat i pressen i någo veckas tid för att därefter falla glömska, I flera månaders tid skrev dagspressen nästan dagligen om dumpningen, och fortsättningsvis förekommer sporadiska artiklar om de försvunna gifttunnorna.

Chock

Den 5 juli ringer telefonen på informationschefens bord inom Nokias centralförvaltning. Thomas Zilliacus, numera kommunikationsdirektör, blir förvånad över samtalet. I andra ändan av tråden sitter en journalist vid en stor finskspråkig tidning som undrar från vilken av Nokias enheter gifterna utanför Dragsfjärd härstammar.

• Vi blev chockade på Centralförvaltningen, medger Thomas Zilliacus. Vi hade ingen aning om att vi överhuvudtaget var inblandade.

Efter några telefonsamtal till de olika fabriksenheterna står det klart, att en del av gifterna härrör sig från den enhet i Tammerfors som tillverkar kondensatorer, vilka innehåller problemavfallet PCB. Tammerforsfabriken har överlåtit gamla kondensatorer till Euro Industri som lovat t hand om avfallet och transportera det till utlandet där det skall förstöras.

• Beslutet om den här överlåtelsen fattades inom tammerforsfabriken och det fanns ingen orsak för tammerforsenheten att underrätta oss inom Centralförvaltningen. Det var frågan om en helt rutinartad affär. Inte var det första gången man skickade problemavfall till utlandet, och det enda nya var, att företaget Euro Industri lovade ta hand om själva transporten av avfallet til utlandet. Tidigare fick kondensatorfabriken själv ansvara för transporten till destinationsorten.

När det blir klart att avfall från Nokia ligger på havsbottnen börjar telefonerna gå heta. Pressen är intresserad av att få nyhetsstoff, ortsborna av att veta hur gifterna påverkar deras livsmiljö och utkomst, bla fisket.

All informationsverksamhet koncentreras till Centralförvaltningen. Kondensatorfabriken från vilken gif terna härstammade skulle inte lämna några kommentarer, utan alla uttalanden måste gå via Helsingfors.

I många företag är det den allra högsta ledningen som i krissituationer ensam sköter kontakten till massmedia, medan informationsavdelningen hamnar i en underordnad ställning. Så är inte fallet denna gån - Situationen är paradoxal i vårt land. Å ena sidan ställer staten en mängd krav på företagen vad avfallshanteringen beträffar, å andra sidan glömmer myndigheterna att kommunerna enligt lagen borde ha anläggningar som kunde ta emot problemavfall, vilket de inte har, säger kommunikationsdirektör Thomas Zilliacus.

inom Nokia, där Thomas Zilliacus blir den enda kontaktlänken mellan företaget och omvärlden.

• Av tradition samarbetar kommunikationsavdelningen intimt med företagets högsta ledning. Under den intensivaste perioden, alltså under sommaren, diskuterade jag dagligen läget med den högsta ledningen och vi höll varandra informerade om allt väsentligt. Genom att bara en person sedan skötte kommunikationen utåt blev informationen enhetligare och man kunde undvika missförstånd som lätt uppkommer då många personer försöker förklara samma sak men med olika ord.

Nokia är för övrigt det första finländska företag där PR-chefen suttit med som direktionsmedlem. Den första bersonen i fråga var Harry Mildh, numera vice-VD. Han handhar fortfarande en del av PR-frågorna.

Förda bakom ljuse - Inom Nokias ledning var man mycket bekymrad över det skedda, säger Thomas Zilliacus. Framför allt var man chockad över Euro Industris handlande, eftersom det stod klart att företaget lurat oss. Men det var inte bara frågan om att vi blivit lurade på ett sätt som kunde skada vår image, utan vi var också bekymrade över miljöeffekterna. Inom företagets ledning finns många naturvänner och koncernen har i flera års tid stött Världsnaturfonden.

• Dessutom hade Nokias skogsindustri några månader innan giftskandalen blev aktuell inlett en kampanj tillsammans med Världsnaturfonden om utrotningshotade djur.

• Chockade blev vi nog delvis också över massmediernas sätt att behandla giftskandalen. Pressen koncentrerade sig i hög grad på Nokias roll och man kunde mellan raderna läsa, att Nokia medvetet låtit sig blandas in i giftskandalen, alltså i praktiken vetat eller bort veta att Euro Industri var ett skumt företag. Ett sådant antagande är fullständigt vansinnigt. Inte skulle Nokia, som satsar stora summor på att värna om sin image, riskera allt detta genom att samarbeta med ett sådant företag som vi visste var skumt. Ur vår synvinkel utgjorde kostnaderna för att bli av med avfallet en så liten kostnadspost, att det inte ens företagsekonomiskt sett fanns någon orsak att handla på ett sätt som kunde uppfattas som moraliskt tvivelaktigt.

FÖRUNG a FÖRUN

Trycket från omvärlden gjorde att Nokia måste handla snabbt i sin informationsverksamhet. Eftersom gifterna fanns på havsbottnen —- det var ett faktum —- fanns det ingen orsak att förneka det skedda. Någon polemik ville man inte starta i pressen, utan i stället koncentrerade man sig på att vid behov ge intervjuer och utlåtanden till media. Och behov fanns.

En av de första intervjuerna som ges till pressen publiceras i Hufvudstadsbladet den 7 juli. Den person som ansvarar för avfallshanteringen är ingen juridisk expert, säger ZilliacCus i intervjun, och fortsätter: “Ingen misstänkte någonting och företaget (Euro Industri) kontrollerades inte. Processen att göra sig av med gift inom Nokia sker på en låg nivå.”

Den här intervjun gav läsaren bilden av att Nokia försökte bli kvitt zitt eget ansvar genom att skylla på ovetskap och genom att skjuta över skulden på någon Iicke-definierbar person som saknade kompetens, ungefär som när tidningar skyller på Tryckfelsnisse då misstag smyger sig in i artiklar. Vad är detta för en ursäkt? Finlands lag rättfärdigar inga brott som sker genom ovetskap - Här ser man klart hur det kan gå när bristen på tid och fakta gör att den intervjuade inte i tillräcklig grad hinner sätta sig in i problematiken, anser Zilliacus. Om jag hade gett samma intervju några dagar senare när flera fakta var kända, så skulle jag ha sagt, att de ansvariga i Tammerfors handlade precis som lagen krävde. De hade frågat Euro Industri om vem som skulle sköta om de tillstånd som lagen kräver för avfallsexport, och Euro Industri had —1 —] -—-—s-— -sh< rörssssmmsmssssmsmsn s svarat, att företaget sköter alla dessa formaliteter. Det fanns ingen orsak att misstänka, att företaget inte skulle uppfylla sina löften.

Giftskandalen i Dragsfjärd aktualiserar frågan om hanteringen av problemavfall i vårt land.

• I framtiden borde myndigheterna avkräva licens av företag som gör anspråk på att kunna göra sig av med problemavfall. Denna licens kunde den som vill överlåta avfall sedan kontrollera. För ett enskilt företag är det svårt att kontrollera om ett annat bolag är pålitligt i en fråga som denna.

—- Situationen är paradoxal i vårt land. Myndigheterna ställer en mängd krav på företag som producerar problemavfall och från statens sida har man vid rättegångarna som följde under hösten ställt ersättningskrav på Nokia. Samtidigt glömmer myndigheterna att kommunerna enligt lagen borde ha anläggningar som kunde ta emot problemavfall. Några sådana anläggningar har kommunerna inte. Myndigheterna kräver alltså att företagen skall uppfylla sina förpliktelser utan att myndigheterna själva sköter sina.

När det i början av juli står klart att Nokia skulle utsättas för beskyllningar drar man upp sin egen strategi.

• Redan från början var vi övertygade om att vi inte handlat olagligt, utan att Tammerforsenheten överlämnat avfallet i god tro, och att Euro Industri var lagbrytaren. Vi på Nokia funderade över dels vårt juridiska och dels vårt moraliska ansvar. Ur vår synvinkel var den juridiska sidan inte invecklad, åtminstone inte sedan vi försäkrat oss om att tammerforsenheten inte brutit mot lagen när avfallet överlämnades till Euro Industri.

Var frågan för er del verkligen så här lätt avgjord - Lagen om avfallshantering ger enligt min mening tyvärr utrymme för olika tolkningar. När inrikesministeriet under sensommaren kritiserade vårt handlande, hänvisade de til paragrafen som säger, att den som ämnar föra avfall ut ur landet bör informera myndigheterna om detta. Inrikesministeriet anser att vi exporterade avfallet. Själva anser vi att Euro Industri utgjorde exportören och de hade ju lovat att informera myndigheterna om saken.

Juli och augusti var hektiska månader för Nokia — det gällde att försvar sig mot angreppen i det offentliga.

• Från och med början av juli till medlet av augusti gick nästan hela min arbetstid åt till att behandla frågor som anknöt till giftdumpningen. Några personer i ledningen fick avbryta sina semestrar för att rycka in och diskutera sviterna av det skedda. Fyra medlemmar inom Nokias ledningsgrupp använde troligen en tredjedel av sin arbetstid till att behandla dragsfjärdsfrågan under juli månad.

Man gick på förhand igenom alla de frågor som kunde tänkas komma upp och diskuterade dem internt för att få klarhet i vad som egentligen hade skett.

• Bland det värsta som kan hända när informationen utåt sköts av en enda person, är att han blir svarslös. Risken finns i synnerhet när informatören själv inte varit med om händelseförloppet han skall ta ställning till. Nästan dagligen diskuterade jag med ledningen igenom de nya aspekter som kommit fram. Vi samlade information, planerade hur wvi borde reagera och försökte ta alla eventualiteter i betraktande. Sist och slutligen kom vi till att det bästa vi kunde göra var att ge saklig information till omvärlden.

—- Juridiskt sett ansåg vi alltså att vi inte handlat i strid med lagen. Moraliskt sett var frågan mera komplicerad. Bl a ortsborna hade ju rätt att få information om problemavfallets inverkan.

• Ur företagets synvinkel är den moraliska problematiken invecklad. Vi kunde inte påta oss ett direkt ansvar för det skedda, för då kunde detta ha uppfattats som ett tecken på att vi ansåg oss vara skyldiga, vilket vi inte var. Därför förklarade vi, att vi så långt det var möjligt ville bistå myndigheterna med information, informera ortsbefolkningen och stöda letandet efter gifterna i dragsfjärdsvattnen. Vidare utlovade vi en belöning på 50000 mark åt den som medverkade till att den huvudskyldiga, skepparen Ojaranta blev gripen. Det var ju han som satt inne med informationen om var giftet had diska vittnesmål och ledtrådar strömmar in. Ett tag håller han till i en bil någonstans i urskogarna. Han beviljar en intervju till en dagstidning som slår upp dramat i äkta mellaneuropeisk stil där tidningar redogör för ingående intervjuer med försvunna, kända terrorister. Ojaranta blir den ”Gäckande Nejlikan’, brottsling enligt lagen, men ändå fascinerande; nästan mer berömd än beryktad.

• Vi upplevde oss själva som offer i massmedia, medan Ojaranta nästan framstod som en hjälte, förklarar Zilliacus.

Nokia fanns där, konkret, lätt att gripa tag i Ojaranta var en myt, ogripbar.

Jukka Ojaranta hamnade hos polisen i början av augusti. Därmed försvann den mytiska glorian som omgav honom.

Den 18 augusti deklarerar inrikesministeriet: Företagen Nokia och Centrallaboratorium har brutit mo avfallshanteringslagens bestämmelser om skyldighet att anmäla export av avfall …

• Det här upplevde vi som ett slag under bältet. Rättegången hade ju inte ens börjat vid det här laget, och ändå utmålades vi som brottslingar. Man frågar sig hur myndigheterna över huvudtaget på förhand kan utpeka skyldiga. Därefter var det svårt att försvara sig. Vi lever i ett samhälle där folket litar på myndigheterna i ovanligt hög grad. Här finns auktoritetstro, och vi blev därmed stämplade.

Samtidigt går diskussionens vågor höga. Finns det gift i fisken i skärgården, frågar en tidning. Nej, det finns det inte, kommer svaret någon dag senare. Därefter: Giftutsläpp hotar brunnar.

• Stämningen var panisk, anser Thomas Zilliacus. Visst var det viktigt att man letade efter tunnorna, men uppståndelsen var överdriven. Varför hade man ett så stort pådrag inom giftletningen redan innan Ojaranta spårats? Han var ju den enda so dumpats. verkligen visste var tunnorna dum pats och att hitta tunnorna utan hans ——] hjälp måste ju ha varit att leta efter en Klappjakt nål i en höstack! Resultatet var at uppståndelsen antog onödigt stora proportioner, och att myndigheterna enligt egen utsago utnyttjade den paniska stämningen till att erhålla statsmedel för anskaffning av ny utrustning.

Något måste myndigheterna ju göra, inte kunde de ju sitta passiva?

Jakten på Jukka OÖOjaranta antar ganska märkliga former, kanske framför allt därför att dagspressen återger klappjakten som om det hela rörde sig om en spännande thriller. Var håller Ojaranta sig gömd? Spora - Nej, men = panikstämningarna hade kunnat undvikas.

I månadsskiftet september-oktober åtalas Nokia och Centrallaboratorium. I november är rättegången avslutad och rådstuvurätten dömer bla tre personer vid kondensatorfabriken i Tammerfors till böter. Domen överklagas av Nokia till hovrätten, eftersom man vid Nokia anser Euro Industri, inte Nokia är skyldigt.

Nokia upplever sig delvis orrättvist behandlat i pressen.

• Det som förvånar oss är, att tidningarna så sällan publicerade de uppgifter om giftmängderna som vi gav ut. Först var det frågan om tre gifttunnor, till slut skrev man att 40 gifttunnor från Nokia låg på havsbottnen.

• I själva verket är tunnornas antal 24 av vilka hälften innehåller problemavfallet PCB, medan resten var fyllda av ett mindre farligt avfall, C4, eller maskinolja. Den här informationen ville inte riktigt gå fram till pressen när tidningarna tävlade om vem som kunde komma fram med de intressantaste uppgifterna om giftskandalen.

I slutet av hösten minskar uppmärksamheten kring dumpningsskandalen. Spaningarna efter gifttunnorna avbryts utan att ha varit särskilt framgångsrika. Ojaranta döms till dryga två års fängelse. Någon konstaterar att de giftmängder som företagen utan att bryta mot lagen släpper ut i sjöar och i havet är betydligt större är de som dumpats i Dragsfjärd. Nyheterna om giftdumpningen får ge vika för andra nyheter på tidningarnas första sidor. Gifterna finns alltjämt kvar på havsbottnen, men inom Nokia anser man att man gjort så mycket som bara varit möjligt. Har företagets rykte lidit av uppståndelsen - I samband med vår aktieermission gjorde vi några gallupundersökningar under sommaren och hösten. Frågorna som ställdes gällde Nokias image och här berördes ocks miljöaspekterna. Bland annat fick de tillfrågade svara på frågan hur olika företag, bland dem Nokia, sköter miljövården. De första intervjuerna gjordes i augusti, de sista i december. Sammanlagt gjordes undersökningarna i tre repriser.

Undersökningarna ger vid hande att företagets rykte inte har tagit skada av giftdumpningen. Svaren har varit relativt positiva ur Nokias synvinkel och ingen egentlig förändring kan skönjas om man jämför den första undersökningen med den sista.

Liknande gallupundersökningar har gjorts också under tidigare år, och om man jämför de gamla resultaten med de nya, har heller ingen nämnvärd förändring skett i allmänhetens inställning till Nokia med tanke på miljövården.

Zilliacus tolkning av resultaten: Den stora allmänheten har trots allt insett att vi blev bedragna av Euro Industri och att det fanns mycket lite vi kunde göra åt saken.

En annan tolkning kunde vara att människans minne är kort; att det sist och slutligen händer så väldigt mycket, att medborgarna inte hinner och orkar engagera sig i alla problem i omvärlden. Den tolkningen tror Zilliacus inte på - Finländaren är intresserad av miljön och av miljöfrågor. Om vi verkligen hade varit skyldiga, så skulle vårt rykte nog ha naggats i kanterna.

Nokia har fört en relativt öppen informationspolitik. Man försökte aldrig förneka att man var inblandad i giftskandalen, inte heller vägrade man ge kommentarer till massmedia. Därmed sällade sig Nokia inte till den grupp företag som sluter sig likt musslor när blickarna riktas mot dem och som föredrar frasen Vi har inga kommertarer” när frågorna börjar hagla.

När man så här i efterskott granskar höstens händelser - var öppenheten en fördel med tanke på Nokias rykte - Vår strategi, som vi nu försöker precisera ännu noggrannare inom företaget, går ut på att vi försöker vara så öppna som möjligt, både i negativa och positiva frågor. Det är bättre att ge saklig information i ett tidigt skede än att senare förneka och bortförklara när en fråga väl har blivit uppblåst, säger Thomas Zilliacus.

• Vår öppenhet ledde troligen till att giftfrågan blev mer omdiskuterad än den hade blivit om vi tigit. Spaltmillimetrarna blev fler. Men å andra sidan blev behandlingen säkert sakligare på det här sättet genom att vi uttalade oss redan i början. Framför allt var det viktigt att ortsborna fick information.

• Jag tror att vårt rykte skulle ha försämrats om vi följt den gamla principen ”att tala är silver men att tiga är guld”. Oo