Ingen av oss kan fly

av Björn Sundell Forum 1983-01, sida 08-11, 19.01.1983

Taggar: Personer: John Wikström Teman: företag

Ingen av oss kan fly undan sitt ansvar. Vi är alla skyldiga att se efter hur vi påverkar vår omgivning. Företagen har därmed ett ansvar som sträcker sig längre än enbart till att producera och överleva.

Ärkebiskop John Vikström har de senaste månaderna flera gånger deltagit i diskussionen om etiken inom affärslivet. Själv ser han sig dock inte som en moralpredikare.

— Jag vill förmå människor att själva känna ansvar i sitt arbete och locka fram en inre ansvarskänsla.

Dagspressen har ända sedan metroskandalen förra hösten varit fullspäckad med rotiser om korrumperade tjänstemän och företagare. Många syndabockar har pekats ut. Från flera håll har det framhållits, att det inte är oegentligheterna som har blivit vanligare. Det är bara jakten på de skyldiga som har intensifierats. Från kyrkans sida har ärkebiskop John Vikström aktivast deltagit i debatten om moral och affärsliv. Han har också bla deltagit i Lifims kurser, där han talat om företagsledarnas moraliska ansvar och där han träffa företagare som känner att de i vissa situationer måste kompromissa med sitt samvete.

— Det är svårt för mig att säga vilket det största etiska problemet är inom affärslivet. Under de samtal som jag fört med företagsledare verkar det som om företagarna skulle kämpa hårdast med sitt samvete i frågor som gäller personalen, i synnerhet under svåra ekonomiska tider då det blir frågan om permitteringar och uppsägningar, säger Vikström.

— Den etiska problematiken märks tydligt i frågor som gäller mänskliga relationer på arbetsplatserna. Visst kommer de etiska aspekterna fram också i skattefrågor; när det gäller att kringgå beskattningen. Men kringgåendet av beskattningen upplevs inte som ett så stort moraliskt problem eftersom många av skattelagarna anses vara orättvisa. Dessutom är skattemyndigheterna så mycket avlägsnare än personalen som ju finns på nära håll.

— Jag vill inte gå omkring med pekfingret höjt. Kyrkans uppgift är att överbygga klyftor, inte att splittra. Helst skulle jag förmå människorna att själva känna ett växande ansvar för det de gör.

Skapa förtroende

Det som jag brukar betona är vikten av att skapa sådana relationer till personalen, att när det sedan uppstår problem finns en bas för diskussioner och lösandet av problemen. Det här är något sådant som man inte bygger upp på en dag, utan det gäller att skapa ett förtroende inom företaget genom fortgående samtal, genom öppenhet och ärlighet.

— På lokalplanet, inom enskilda företag brister det ofta på den här punkten. Det här konstaterade jag redan som ung socialpastor i Borgå stift när jag var med om att starta en dialog mellan arbetare och företagsledning. De lagstadgade produktionskommittéerna fungerade inte riktigt, de upplevdes som påtvingade uppifrån.

Bristen på förtroende kom framför allt till synes inom frågor som gällde informationen inom företagen. Den verkligt stora frågan är var gränsen går mellan en sund och naturlig strävan till framgång och det själviska, hänsynslösa självhävdandet. Ledningen svarade på frågor som ingen ställde och informationen var ofta fjärran från det folk verkligen ville veta. Parterna litade inte på varandra.

— På känsloplanet kom förtroendeklyftan fram i aggressioner och känslor av osäkerhet inför varandra. Därför slöt sig parterna inom sig själva och vågade inte gå in i en verklig dialog.

För att överbygga klyftan ordnades något man kallade tvärsnittskonferenser där parterna fick lufta sina aggressioner.

— Vanligen hade de här konferenserna ett ekonomiskt tema, men det viktigaste var nog att parterna fick tala ut med varandra. Församlingen erbjöd då en neutral plattform där konflikterna kunde vädras. Ingendera parten kunde inbjuda den andra till sig, för då skulle den inbjudande parten lätt ha fått ett övertag. Därför upplät församlingarna sina utrymmen.

På vissa orter, exempelvis Jakobstad, förekommer dessa tvärsnittskonferenser fortsättningsvis.

Kyrkan försiktig

Kyrkan har inte i allmänhet tagit ställning till korruptionen i dagens samhälle och överhuvudtaget till de metoder som tillämpas inom näringslivet. Det har dock gjorts gallupundersökningar som visar att över hälften av medborgarna lever i den tron, att företagsledare förfaller till korruption och till andra oegentligheter. Vad beror kyrkans tystnad på?

— Den kan bero på att vi inte har tillräckligt kännedom om det som händer; vi sitter inte inne med fakta. Dessutom råder det delade meningar inom kyrkan om hur man borde reagera. En grupp betonar kyrkans profetiska roll i samhället och att man bör gå hårt åt alla orättvisor man upptäcker. Andra åter vill inte gärna att kyrkan skall framstå som en moralväktare och att prästerna springer omkring med höjt pekfinger snokande i människors privatliv. Det finns redan tillräckligt många av dem som kritiserar, inte minst inom massmedia. Kyrkans roll är då närmast att läka såren och att stå vid deras sida som är svaga och som är slagna. Jag själv hör till dem som ogärna stärker den moralistiska synen.

Bildtext: Jag tror att företagaren är en mycket lyckligt lottad människa. Det är inte mången annan som på samma sätt kan se en klar uppgift i sitt liv.

Går det inte lätt så, att den vanliga medborgaren uppfattar kyrkans tystnad som ett tecken på att kyrkan sist och slutligen accepterar oegentligheterna? Det finns ju mycket annat som kyrkan fördömer och andra situationer där kyrkan så att säga höjer pekfingret

— Nej, jag tror inte att medborgarna upplever situationen på det sättet. Givetvis godkänner kyrkan inte korruption och liknande fenomen. Jag har åtminstone alltid utgått från att medborgarna inte upplever tystnaden som ett tecken på godkännande.

Finns inte risken att tystnaden tolkas som ovilja från kyrkans sida att stöta sig med makthavarna

— Det system vi har för kyrkans ekonomi, alltså rätten att uppbära skatt, är fördelaktigt för det ger kyrkan ett ekonomiskt oberoende i förhållande till makthavarna i samhäöället. Och jag upplever att dagens kyrka har ett ganska stort oberoende. Behovet att hålla sig på god fot med olika maktcentra är därför inte så stort.

— Men jag vill inte förneka att också kyrkans folk utsätts för frestelsen att hålla sig på god fot med vissa grupperingar i samhället.

Vidsträckt ansvar

Hur ser Ni då på företagens samhälleliga ansvar? Bör företagsledare huvudsakligen engagera sig i skötandet av det egna företaget eller bör man se på företagsamheten ur ett vidare perspektiv? Diskussionens vågor har ibland gått höga om företagens ansvar för sysselsättning och miljövård, t ex.

— Följer man exempelvis Milton Friedmans klassiska tes, att ’the business of business is business’, kommer man ju till att företagen skall syssla med att producera förnödenheter så effektivt som möjligt. Ansvaret för andra frågor faller sedan på andra instanser än företagen.

— Jag tror att man sticker huvudet i busken om man begränsar företagens ansvar så här snävt. Ansvar har vi alltid på det område där vi påverkar, vare sig vi vill det eller inte. Vi är också skyldiga att se efter hur vi påverkar vår omgivning. Ansvaret gäller den sociala miljön och de fysiska. Företagen har därmed et ansvar som sträcker sig längre än enbart till att producera och att överleva.

— Därför bör företagarna tillsammans tänka på frågan om vilket slags samhälle de vill verka för. Det här är ett spörsmål som näringslivets organisationer har skäl att engagera sig i Kyrkans och min uppgift är att påminna företagarna om deras ansvar.

— Enskilda individer och grupper har en tendens att isolera sig och låta bli att beakta helheten. Man kör sina egna intressen — det här är väl en del av den narcissism som det har talats så mycket om på sistone.

Har själviskheten och tendensen till isolering då ökat?

— Ja, jag tycker det. Äldre gemenskapsformer har försvunnit när samhället genomgått sin förändringsprocess. Människor har större möjligheter till anonymitet och till att leva sitt liv för sig nuförtiden.

— Samtidigt har förändringarna ökat känslan av meningslöshet. Det är ju ofta gruppen vi tillhör som ger vårt liv en mening liksom också känslan av att vi som människor är en del av ett större sammanhang - det här är ju åtminstone utgångspunkten inom den kristna livssynen.

Lyckligt lottad

— Vad gäller känslan av en mening livet tror jag att företagaren är en mycket lyckligt lottad människa. Själv räknar jag mig till den här kategorin också, eftersom jag har ett klart ansvarsområde. Jag har en klar bild av min egen ställning inom detta företag” - om man lite tillspetsat vill kalla kyrkan för en företagsenhet. Jag ser en klar uppgift i förhållande till detta ‘företag’. Här är företagsledarna i en privilegierad ställning i jämförelse med människor i allmänhet, eftersom de så klart kan urskilja sin livsuppgift.

— Visst talas det om stress och om magsår bland företagsledare, men jag tror det här är överdrivet. Just meningen i livet gör dem psykiskt friskare än många andra grupper i samhället.

— Om vi sedan återgår till den etiska frågeställningen, så kan ju företagaren se sin värld som mera eller mindre begränsad. Han kan inte utgå från att hans uppgift i första hand är att förbättra världen, utan han måste nog se sitt ansvar för det egna företaget som det primära. Hans centrala uppgift är att se till att företaget överlever. Men samtidigt bör han också se till produktionens sociala pris och beakta vilken inverkan på omgivningen hans företag har.

Ordet vinst var fult i mångas öron på sjuttiotalet. Numera upplevs vinsten som något naturligt bland alltfler medborgare. Vilken värdeladdning har ordet vinst i en ärkebiskops öron

— Det kapitalistiska systemet är inte problemfritt ur etisk synvinkel. Jag har ofta funderat över vinstbegreppet. Det hela har att göra med att lyckas i livet och varje människa vill ju lyckas med det hon gör. Jag tror inte att Vår Herre anser att strävan till att lyckas är en synd i sig själv.

Vinsten en drivfjäder

— Jag ser ett företags strävan att nå vinst som en drivfjäder och jag kan inte skuldbelägga denna strävan. Den tycks utgöra något som är inbyggt i livet; behovet av motivationsfaktorer som får människor att sträva vidare och uppnå mål Inte är strävan till vinst enbart en fråga om själviskhet.

— Den verkligt svåra frågan är sedan var gränsen går mellan en sund och naturlig strävan att nå framåt och det själviska självhävdandet som kan anta hänsynslösa former och som jag ur kristen synvinkel absolut inte kan godkänna. Jag erkänner öppet att jag inte kan staka ut den gränsen.

Under ekonomiskt hårda tider och knivskarp konkurrens kan frestelsen bli stor att acceptera metoder som ur etisk synvinkel upplevs som klandervärda. I teorin är det lätt att tala om etiska normer, men vilket är Ert råd till den företagare som känner att den ekonomiska situationen försätter honom i ett skruvstäd och att han för att erhålla en livsviktig affär måste kompromissa med sitt samvete

— Jag har samtalat med personer som stått inför frågor av liknande slag. I ett fall gällde det ett fotbollslag som höll på att falla ur serien, men med hjälp av lite pengar skulle frågan ha lösts. Den här tränaren jag talade med, han beslöt sig i sista minuten att inte acceptera korruptionen som en utväg. Det kom sedan några nya faktorer med i bilden och laget klarade sig.

— Också andra personer som har befunnit sig i liknande situationer har varit själaglada efteråt att de tagit risken att inte falla för frestelsen - det må sedan bära eller brista. Mitt råd är nog: Ta risken att handla rätt.

— Jag medger att det är lätt för mig att säga så här; att teoretisera, men jag tror att man ibland kan retirera lite väl lätt för frestelserna.

— Vad korruptionen som samhälleligt fenomen beträffar anser jag, att företagarnas inbördes lojalitet och solidaritet ställs på prov. Den solidaritet som i tiderna hade en så stor betydelse för arbetarrörelsen, aktualiseras nu för arbetsgivarna. Det gäller att kollektivt både i ord och i gärning ta avstånd från korruptionen.

Vem stakar ut gränserna

Ni har sagt att man borde föra en öppnare diskussion för att återställa medborgarnas förtroende för tjänste-, förtroende- och affärsmän och att man borde komma överens om sakliga gränser för vad som skall vara tillåtet eftersom inte gästfriheten helt och hållet kan förbjudas. Vill kyrkan vara med om att staka ut de här gränser­na?

— Ansvaret bör åligga de personer som känner situationen och som befinner sig mitt inne i den. Om kyrkan blandar in sig alltför mycket, upplevs den lätt som en utomståen­de part som tränger sig på. Vi är villiga att ge råd om man ber oss om dem. Bollen ligger inte hos oss.

Ärkebiskop John Vikström ser moralen som en resurs inom organisationer och inte som en begränsning. De etiska normerna är resurser som kan förbättra andra på arbetsplatsen.

Människan är en resurs, också hon, och människan är förmögen att bära ansvar som finns inom nänniskan utgör en större resurs äön det som påtvingas utifrån genom lagar och förordningar. Det gäller för samhället att sporra indviden till att känna ansvar för omgivningen. I ett pluralistiskt samhälle går det lätt så att vi förlorar förmågan att skämmas.

De eetiska normerna utgör grunden till en människas identitet. Också ett företag måste ha normer som de anställda känner till och kan förlikna sig vid. Ty om människan tvingas handla i strid med sitt eget samvete kan hon inte helhjärtat hänge sig åt sitt arbete. Den som känner samhörighet med målen och normerna inom företaget utgör en verklig resurs inom allt företagande.