Italien samlar sig
av Håkan Nylund Forum 1984-07, sida 10-11, 11.04.1984
F RUN 784 riga rer FRU nebar kanske en viss prestigeförlust, men Fiats VD Cesare Romiti kommenterar: — Presitge kommer från att gå på vinst.
Av Fiats övriga fordonsproduktion var Iveco inom nyttofordonssektorn fortfarande förlustbringande då lastbilsmarknaderna präglades av depression. Produktionen sjönk med ca 6 procent till under 100 000 enheter. Entreprenadmaskinbolaget Fiatallis satt likaså fast i svaga marknader och gick på förlust, liksom Fiats stålproduktion, som bolaget emellertid lyckades avyttra åt den italienska staten. De övriga sektorerna gick enligt rapporterna på vinst, inklusive Fiat Trattori på den dåliga marknaden för jordbruksmaskiner. Fastän vinsten för koncernen i jämförelse med omsättningen ännu är låg konstaterar Fiats styrelseordförande Giovanni Agnelli i sin preliminära repport till aktieägarna: — Framförallt har vi återvunnit vårt självförtroende och visat att Fiat kan spela en roll som ett beydande industriföretag.
Nya företagsköp
Efter att ha återvunnit självförtroendet och fått ordning på den grundläggande businessen har Fiat nyligen också gått ut och köpt nya företag från andra områden. Under mars i år köpte Fiat ut ett annat stort italienskt företags, Montedisons, andel i textil och vapenföretaget Snia Viscosa, och förvärvade dominerande intresse i försäkringsbolaget Toro. Fiats andel i Snia stiger visserligen med köpet till bara 25 procent, men med hjälp av andra intressen kan Fiat räkna med effektiv kontroll över bolaget, vars vapentillverkning borde komplettera Fiats egen. Envisa rykten gör också gällande att köpet av Toro kan ses som en första manöver från Fiat att köpa upp ett annat försäkringsbolag, RAS, vars ägare sägs vara inblandade i Calvi skandalen och därmed i behov att sälja. Försäkringsbolagens likviditetsflöde vore nyttigt för Fiat då det fortsatta investeringsprogrammet skall finansieras.
Fiats uppryckning skall också ha återverkningar i Finland. — Den finländska marknaden är visserligen inte så stor, men strategiskt viktig, säger Fiats exportdirektör för Europa Lorenzo Cesari. Köparna och klimatet är krävande och fordrar kvalitet. Konkurrensen är hård, men intresant och lärorik, eftersom alla biltillverkare är med, inklusive ryssar och japaner. Dessutom sporrar våra gamla framgångar oss. Finland är Fiats största köparland i Norden.
I fjol registrerades 6127 Fiat personbilar i Finland, vilket gav märket en åttondeplats i statistiken, ned från sjätteplatsen år 1982, I januari i år hade Fiat redan klättrat till sjundeplatsen i märkesstatistiken, och Fiat Uno låg som 11 bland modellerna, medan den bäst säljande modellen i fjol, Ritmo, år 1983 var 21. O 10
Av HÅKAN NYLUND, Rom
Italien samlar sig?
Bilden av Italien präglas i Finland av turism, terrorism, spagetti, mafia, ett litet inslag av design och mode samt en uppfattning om att den italienska ekonomin är kaotisk. Bilden har aldrig varit korrekt, och är det allt mindre nu då Italien börjat komma över de problem som färgade samhällsutvecklingen under slutet a 1970- och början av 1980-talet.
Ekonomin är fortfarande i många avseenden kaotisk, men fungerar. Italien är den nionde största industristaten i världen, med en högt utvecklad industri och en köpkraftig marknad. Finlands handelsbalans med Italien uppvisade i fjol ett underskott på över 800 Mmk. Hur länge har exportörerna råd att negliger den italienska marknaden?
EH Oron för att Italiens demokrati skulle rasa samman för trycket från ett instabilt politiskt system, terrorism och social oro och ekonomiska problem var ännu för några år sedan utbredd. Lockelserna från ett auktoritärt system med en ny Duce, som kunde få tågen att gå i tid, var frestande, och nyheterna om avslöjade kupplaner och
Fackföreningarna har fått lov att svälja både nedskärningar i indexskyddet för lönerna och per sonalminskningar. Fiats motorfabrik i Mirafiori, Turin, har emellertid genom automationen också fått en bättre arbetsmiljö.
intriger kom i stadig takt medan regeringarna växlade utan att få så mycket till stånd.
Mordet på den ledande kristdemokratiske politikern Aldo Moro år 1978 innebar i många avseenden en vändpunkt. Myndigheterna samlade sig till effektiv kamp mot terrorismen, medan kommunist partiets frammarsch stannade, vilket gav utrymme för mittenpartierna att växa och därmed ökad bredd för ett center-moderat vänstersamarbete i politiken.
Betydelsefullt val 1983
Valet sommaren 1983 bekräftade trenderna. Kristdemokraterna, alltsedan andra världskriget det största och ledande partiet i Itelien, tappade 5,4 procent av rösterna sedan föregående val och stannade på knappa 33 procent, bara 3 procent före kommunisterna och långt från de 38-—39 procent partiet traditionellt haft. Partiet hade visserligen redan påbörjat en uppryckning under sin nye partisekreterare, Ciriaco de Mita, men då rädslan för kommunisternas frammarsch minskat var många väljare i centern beredda att pröva nya alternativ Kommunisterna tappade dock till slut bara 0,5 procent av sina röster och förblev starka, men de små partierna i mitten stärkte sin ställning, och har stigit från 17,4 procent av rösterna 1976 till 23,5 1983.
Tungan på vågen blev socialistpartiet, som under Benito Craxi visserligen gick framåt mindre än man hoppats — från 9,8 till 11,4 procent, men ändå kunde säkra statsministerposten vid regeringsförhandlingarna. Giovanni Spadolinis republikaner och liberalpartiet ökade också sina andelar. Ovanligt för de italienska förhållandena var att både kristdemokraterna oc socialisterna i valkampanjen mycket kraf tigt betonade åtstramningspolitiken.
Och en åtstramning behövs. Regeringen med socialisterna, kristdemokraterna, republikanerna, socialdemokraterna och liberalerna med Craxi som den andra ickekristdemokratiske statsministern i Italiens efterkrigshistoria fick ta itu med hög inflation och stigande kostnadstryck och ett enormt underskott i statsfinanserna. De främsta uttrycket för kostnadstrycket är Italiens system med indexbundna löneförhöjningar, scala mobile, rulltrappan. Den förra regeringen hade redan angripi problemen och skurit ned förhöjningarna i fjol med 15 procent, men för i år vill regeringen dämpa farten på rulltrappan ännu mer. Regeringen lanserade först en modell där höjningarna skulle ha stannat vid 10 procent, regeringens officiella inflationsmål, men stannade sedan vid en modell där lönerna indexjusteras med 3 procentenheter mindre än inflationstakten.
Scala mobile och underskott
Beslutet fick fackföreningarna att utlysa demonstrationer och strejker, men resultatet var svagt och splittringen inom fackföreningsrörelsen uppenbar. Regeringen ser därmed ut att ha tagit ett betydande steg framåt i den ekonomiska politiken, även om arbetsgivarförbundet Confindustria krävt att scalan skulle dämpas med 50 procent. Inflationsprojektionen på 10 procent är givetvis fortfarande hög enligt OECD-mått, men en förbättring från 16 procent 1982 och 13 procent i fjol. Målet är att dämpa inflationen till 7 procent nästa år och 5 procent år 1986. Parallellt med regeringens åtgärder har också företagen tagit ett bättre grepp på arbetsmarknadssidan och kunnat hålla kostnadsutvecklingen i styr.
Det andra stora problemet, underskottet i den offentliga ekonomin, kvarstår emellertid ännu. Fjolårets lånebehov inom den offentliga sektorn uppgick till 88 trillioner lire, ca 300 mrd mk och 17 procent av BNP! Vissa framsteg har gjorts av regeringen Craxi, men regeringen borde både kunna skära ned det uppsvällda pensionssystemet och subsidierna till statsföretagen och effektivera skatteuppbörden.
Trots inflationsproblemen och statsfinanserna räknar man med en ekonomisk tillväxt på ca 2,5 procent för detta år, en klar förbättring från i fjol, då BNP sjönk med ca 1,5 procent. De officiella siffrorna är också något otillförlitliga, eftersom den inofficiella ekonomin blomstrar utanför statistiken och sysselsätter många, trots en arbetslöshetsprocent på 12,7. Bedömningarna av omfattningen på den grå ekonomin varierar mellan 20 och 30 procent av BNP, och omfattar då inte så mycket brottslig verksamhet som normal företagsamhet utanför förordningar och socialskydd.
Industrivaruexport, råvaruimport =
Italien är emellertid framförallt ett industriland, nionde i världen och sjätte inom OECD. Drygt 36 procent av arbetskraften är sysselsatt inom industrin. Maskiner och anläggningar, textilprodukter och kläder, bilar och kemikalier dominerar i exporten, medan råvarorna, framförallt olja och bränslen, överväger i importen.
Situationen är densamma i handeln mellan Finland och Italien. I fjol importerade vi italienska varor som maskiner, bilar, teko-produkter, skor, ADB-utrustning och kontorsmaskiner för 2,14 mrd mk, medan vår export uppgick till ca 1,3 mrd mk. Underskottet på 843 Mmk var det näst största i handeln med EC-länderna. Finlands export bestod till över häften av våra traditionella exportvaror pappersmassa, papper och trävaror, och även bland de övriga produkterna dominerar råvaror och halvfabrikat.
— Italien är i viss mån en bortglömd exportmarknad, anser Finlands handelssekreterare i Italien, Seppo Frimodig, som är stationerad där den största köpkraften finns, i Norditalien i Milano. Enligt Finlands Banks statistik över situationen vid årsskiftet finns det bara 13 finländska dotterbolag i Italien, varav 3 med produktion och 9 försäljningsbolag.
Okänd markna — Italien som marknad är okänt i Finland, det är turistlandet Italien som är känt, och de nyheter som går igenom handlar mest om negativa fenomen som politisk oro och terrorism. Likaså är Finland i Italien okänt som modernt industriland, konstaterar Seppo Frimodig. Italien är inte en andrahandsmarknad som kan skötas i samband med den övriga kontinenten. T ex för konsumtionsvaror är distributionsvägarna annorlunda: varuhusen och kedjorna har en mindre betydelse, medan specialaffärerna är i en nyckelställning då man talar om importvaror av hög kvalitet.
Frimodig ser exportmöjligheter både för konsumtionsvarusektorn och vår nuvarande, skogsindustripräglade export. Den italienska skogsindustrin är i dåligt skick och kunde erbjuda en marknad för maskiner och know-how, Likaså borde byggnadssnickeriindustrin ha möjligheter förutsatt att man anpassar produkterna till den italienska marknaden.
Vissa satsningar har nyligen gjorts, bl a deltog Finland med en avdelning på Expo Casa i Turin i slutet av mars, men mycket återstår. Hur vore det med ett ministerbesök parat med en industridelegation till Italien? Resurserna tycks ju räcka till för betydligt mer dubiösa exportmarknader i världens avkrokar.
11