Klarar vi oss utan banker?
av Håkan Nylund Forum 1990-02, sida 05, 08.02.1990
Livsmedel är politik
Den s k matkorgskommittén under ledning av understats Fr — sekreterare Juhani Kivelä har, därtill pressad, avlämnat e mellanrapport — den refereras på sid 29. Det slutliga livsmedels politiska programmet skall enligt originaltidtabellen vara färdig före utgången av denna månad. men kommer gissningsvis att krä va förflyttad deadline, eventuellt ända till maj. (Matkorgskommitténs uppgift presenterades i Forum nr 17/89.)
Att Finland behöver ett livsmedelspolitiskt program är i sig en signal om att något är på tok och att marknadskrafterna inte tilllåts fungera på denna vitala sektor. Att Finland i vår, tidigare eller senare, får ett livsmedelspolitiskt program betyder inte automatiskt att konsumenternas intressen omedelbart tillvaratas effektivare. Ett program är nämligen inte detsamma som åtgärder. Denna distinktion är viktig för att förebygga besvikelse.
Det blivande livsmedelspolitiska programmets anda och prioriteringar återspeglas i åtgärdsrekommendationerna i mellanrapporten: förslagen om friare livsmedelsimport, reform av importskyddet. revideringar i grunderna för exportstöd, samma omslättnader för handeln och restaurangerna, och minskning av centralaffärernas faktureringspåslag låter som stora och dramatiska reformer och löften om lycka åt hårt pressade livsmedelskonsumenter. Förrän vi korkar elyséeflaskan är det en god idé att göra halt vid orden ”rekommendationer” (inte bindande beslut). ”friare livsmedelsimport” (inte fri, och fortfarande med finskt prispåslag, som garanterar att vi inte får billigare utländska livsmedel), ”revideringar i grunderna för exportstöd” (inte slopande av detta). ”samma omslättnader för handeln och restaurangerna” (men hur stora?), oc “minskning av centralaffärernas faktureringspåslag” (men inte ett klart slopande av denna rättsvidriga praxis).
Initiativet till ett livsmedelspolitiskt program utgick i tiden från livsmedelsindustriförbundet (Sic/), och avsikten var ursprungligen att lämna lantbruksproducenterna och Heikki Haavisto utanför matkorgskommittén; Haavisto säkrades emellertid i stället, med benäget bistånd av statsministern, säte i kommitténs ledning — där han (enligt Pellervo Alanen, HeSa) ”på ett beundransvärt sätt lägger sordin på reformivern och håller samlingspartiministrarna i schack genom insinuationer om centerfaran”. Måhända sammanhänger mellanrapportens vissa kontur- och tandlöshet med dessa spänningar på kabinettsnivå.
Att matkorgskommittén och Kiveläs arbetsgrupper ändå haft ambition och förmåga att kartlägga livsmedelssektorns dunkla djungler och s a s fått press för denna debatt är lovvärt. Slutputsningen av själva programmet kommer emellertid i tidsmässig närhet av ett riksdagsval, vilket är olyckligt. Att rensa upp på livsmedelssektorn är inte ens i de bästa förhållanden någon okomplicerad uppgift.
För de alltmera irriterade konsumenterna återstår — i väntan på obestämda och avlägsna matprislättnader — utöver alternativet att sluta äta också några andra vägar att kommunicera sitt missnöje. Konsumentförbundet startar en kampanj för aktiva prisjämförelser, på sexton orter. Utgångspunkten är vad som upplevs som överpris på framför allt bröd, kött och mjölkprodukter. Alerta konsumenter skall också sträva till att avslöja priskarteller och anmäla dem till Konkurrensverket. Under vintern har även andra former av konsumentreaktioner observerats, bla sammanslutningar till andelslag och inköpsorganisationer. Det är skäl för handeln att i tid reagera på dessa ännu svaga signaler som blir starkare. Ragnhild Artimo
Klarar vi oss utan banker » Som väntat ledde arbetsmarknadskonfrontationen ino banksektorn till att alla banker utom Postbanken och några små. privata alternativ stängt. Konflikten var väntad, eftersom gapet mellan arbetstagarsidans krav och arbetsgivarnas bud hela tiden varit enormt. Gapet accentuerades ytterligare av inpollösningen som roddes i hamn.
Ingendera parten kan räkna med sympati och stöd från den stora allmänhetens sida. De Helibor-tyngda medborgarna ser ohjälpligt grundränte-banktjänstemännen som en privilegierad grupp. som inte förtjänar löneförhöjningar av den kaliber den krävt. Banktjänstemannaförbundets delvis välmotiverade försök att göra sin kamp till strid för lågavlönade kvinnor sattes in för sent för att ha någon större effekt. och själva kampanjen har litet för tydliga drag av statistiktrixande för att verka helt trovärdig. Sina enda poäng plockade förbundet genom att inte självt gå i strejk och genom att hålla bankerna fungerande — inom ramen för blockaden — in till det sista.
Arbetsgivarparten belastas förstås av att den grep till lock-out och stängde bankerna. Aven om lock-out är ett lika legitimt arbetsmarknadsvapen som strejk, så tillgrips det så sällan att det allmänt upplevs som mer grovt och grymt än dess motsvarighet strejk. Men arbetsgivarnas största belastning är
FÖRUN, 2/199 nog den massiva badwill bankerna överlag lyckats samla på sig under de senaste åren genom sina kasino- och maktoperationer och de solitt impopulära serviceavgifterna,
Det är förunderligt att bankerna, som alla har stora och skickliga maskinerier för information och samhällskontakt så totalt lyckats klampa omkring som elefanter i porslinsbodar. Samhällsoch kommunikationsmässiga överväganden måste göras vid själva beslutsfattandet, inte i efterskott om hur fattade beslut skall (bort)förklaras.
I sin iver att ömsa skinn från gråa och byråkratiska institutioner till moderna affärsdrivande företag tycks bankerna nästan helt ha glömt den centrala samhälleliga roll de har. Bankerna kontrolleTar enorma förmögenhetsmassor och, som konflikten visar, samhällets hela konkreta betalningsrörelse. Fast de skall drivas som affärsföretag är de inte vilka företag som helst, de är banker. Med den centrala rollen och makten följer ett ansvar och ett krav på en etik som sträcker sig längre än den årliga avkastningen per aktie.
Bankkonflikten kommer mycket snart att visa, att vi klarar oss dåligt utan banker, rentav så dåligt att konflikten troligen blir kort. Men konflikten och den dyra löneuppgörelse som kommer att avsluta den kommer igen att öka hela banksektorns badwill och kritiken mot den inriktning bankverksamheten har idag.
Håkan Nylund