Knapp redogörelse, knapp debatt
av HN Forum 1982-08, sida 05, 05.05.1982
ledaren
Knapp redogörelse, knapp debatt
REGERINGENS EKONOMISKPOLITISKA - REDOGÖRELSE = till riksdagen var lika anspråkslös som tidigare, och den påföljande debatten knapp. Dett vittnar dels om att den nya institutionen ännu inte är inkörd, dels om att alternativen är få och enigheten stor kring vår ekonomiska politik.
Redogörelsens bedömningar om de ekonomiska utsikterna innehöll inga större nyheter, och efter att de flesta konjukturforskarna redan kommit ut med sina översikter väntade sig väl ingen något nytt. Allmänt kan sägas att regeringens bedömningar rörde sig i den ljusare ändan av skalan.
Kapitlet om den närmaste tidens ekonomisk-politiska åtgärder redogjorde likaså för kända fakta. Den mest betydande nya åtgärden är planerna på att sänka arbetspensionsavgiften för unga arbetstagare, där ”möjligheterna utreds” Det är skäl att hoppas att utredningen visar att möjligheterna föreligger.
Redogörelsen talar också mycket om vikten av att trygga företagens konkurrenskraft, men utan att framlägga förslag eller planer på åtgärder som stärker denna annat än de åtgärder som redan beslutits. Omsättningsskatten på investeringarna är alltså fortfarande ett olöst problem. Även om inflationsbekämpningen korrekt lyfts fram som ett centralt mål och ett sätt att trygga priskonkurrenskraften så räcker det inte för att förmå exportörerna att öka sina marknadsandelar, som redogörelsen hoppfullt konstaterar att exportörerna borde göra.
Den intressantaste punkten är givetvis riktlinjerna för statsverkspropositionen för år 1983. Trots att de ä knapphändiga visar de kiart att statshushållningens problem är strukturella och att budgetmanglingen i augusti blir en hård sits. De senaste årens kraftiga statliga upplåning syns redan genom att ökningen av kostnaderna för skötseln av statsskulden äter upp 1,5 procent av den tillväxtmån på 2 procent som finansministeriet beräknat att finns för statsutgifterna. Då ministeriernas beräknade anslagsäskanden kaikylerats öka utgiftsvolymen med 9 procent är det uppenbart att kampen om var nedskärningarna skall ske blir hård.
På inkomstsidan har regeringen redan bundit sig i regeringsprogrammet att inflationsjustera skatteskalorna. Nu kompletteras utfästelserna med ett löfte om att hålla höjningarna av avgifter och tariffer klart under inflationsnivån. Löftet är välkommet. Under flere års tid har höjningarna varit överdimensionerade och inflationsdrivande, dels på grund av den negativa psykologiska effekt som uppstår då staten uppträder som ”prisledare”, dels på grund av att höjningarna samlat slår till i början av året då känsligheten är stor bla på grund av arbetsmarknadsförhandlingar.
Då budgetmanaglingen blir hård finns det en klar risk att löftet glöms. Under köpslåendet vid förhandlingarna då tio miljoner delas ut hit och hundra dit är risken stor att dessa samlas in just på avgifts- och tariffsidan. Därför vore det skäl för regeringspartierna att komplettera löftet om en återhållsam avgifts- och tariffpolitik i den ekonomisk-politiska redogörelsen med egna ställningstaganden från riksdagsgrupper och partiorgan.
Det förefaller att finnas en bre politisk berdskap att finansiera underskottet i budgeten med lån. Även om ett visst utrymme ännu finns att öka statsskulden är det uppenbart att det snart tar slut. Därför måste regeringen på allvar börja tänka på hur den strukturella obalansen i statshushållet skall rättas till. Den bästa vägen, att skära ned utgifterna, är i bästa fall en långsam väg och med tanke på de politiska realiteterna kanske otframkomlig. Då avgiftsoch tariffpolitiken nu i sin tur måste hållas stram står vi snart inför skattehöjningar. Innan vårt antikverade omsättningsskattesystem reformerats borde de indirekta skatterna inte höjas nämnvärt. Då återstår de direkta skatterna och framförallt de efter hård kamp vunna inflationsjusteringarna av skatteskalorna. Hur osmakligt det än kan låta så vore antagligen det smärtfriaste sättet att höja skatterna att tumma på justeringarna. Regeringsprogrammet har ju faktiskt endast lovat att utföra inflattionsjustering i beskattningen, inte full justering.
Debatten i riksdagen om redogörelsen var lam och ointresserad.Trots att man förstår förslaget att slopa redogörelsen är det inte skäl att instämma i det. Riksdagen bör diskutera ekonomin och den ekonomiska politiken mer än en gång per år i samband med budgetdebatten, då intresset dessutom redan riktas mot konkreta anslag och förslag. Interpellationsinstrumentet ger visserligen möjligheter till debatt, men drar på grund av sin karaktär genast upp frontlinjer för och emot, som inte tiänar en allsidig debatt. Försök därför först rusta upp det nuvarande, nya systemet!
HN
Forum 8/82