Konkurrensfördel genom ägarstrategier

av Erkki Olin Forum 1988-11, sida 06-07, 16.06.1988

Taggar: Personer: Timo H A Koskis Teman: ledaskap

Koskis ovhandling presenterades postumt

Text: Erkki Olin

KONKURRENSFÖRDEL GNOM ÄGARSTRATEGIER

I Tekniska högskolan presenterades nyligen framlidne tekn lic MBA Timo HA Koskis doktorsavhandling ”Ownership Strategy and Competitive Advantage” Koski har konstruerat en normativ modell för bedömning av ägarstrukturens inverkan på företagets konkurrenssituation.

Tekn lic Timo H A Koski, Nokias styrelsemedlem, avled i London i april under en tjänsteresa, 40 år gammal. Han blev direktör för Nokia Elektronik 1982 och styrelsemedlem 1986.

vsikten med Timo H A Koskis avArean är att analysera olika ägarstrukturers inverkan på konkurrensfördelen och företagsledningens möjligheter att styra aktieägarnas handlande.

Relativ konkurrensfördel som begrepp har tidigare behandlats med utgångspunkt i affärs- och organisationsstrategier. Koski har tagit till en tredje dimension — den som skapas av ägarstrategin såväl på den högsta dv s företagsnivån, som på resultatenhets- eller — dotterbolagsnivån. Med ägarstrategi förstås den strategi företagsledningen utövar på ägarstrukturen inom företaget.

Företagsledningen har ett slags vested interest i frågan, och sedd ur dess synvinkel bör ägarstrategin få en utforming som inte förhindrar en allokering av resurserna — utan tvärtom underlättar handlandet.

Företagsledningen skall sköta två ”portföljer”: $ företagsportföljen med de olika resultatenheterna och Ö ägarportföljen bestående av företagets aktieägare med de mest varierande målsättningar för sitt innehav i företaget.

Det är ledningens uppgift att påverka ägarportföljens ”innehåll” för undvikande av konflikt mellan företagets målsättning och målsättningen hos de större ägargrupperna.

Koski anser att detta är en logisk föresats, eftersom strukturen på ägarportföljen har direkt inverkan på företagsledningens strategiska maktutövning.

Avhandlingens anatomi Frågorna i Koskis avhandling behandlas enligt följande ordning: 1. Utgångspunkt är synvinke 2. Det utländska ägandets inverkan på företagets strategi analyseras med avseende på ledningens frihet i beslutsrätt i fråga om resursallokering och — resursreallokering (omfördelning av resurser), samt på utformningen av affärsstrategin inom resultatenhetern 3. Referensramen är diversifierade, snabbt växande företag med kraftig insats av teknolog företagsledningen 11/1988 FORUM 4. Utländskt ägande inom företaget granskas som ett led i företagets globalisering, vilken definieras som en serie handlingar för uppbyggandet av resurser | utlandet med utnyttjande av konkurrensfördel på företagsnivå som må 5. Perspektivet på externt verkande faktorer sker med utgångspunkt i en liten nationalekonomi med begränsad inhemsk kapitalmarknad, ett stort exportberoende och en öppen marknad.

Företag, som har passerat fasen för direkt export, och redan är etablerade på ort och ställe utomlands, har det största intresset av avhandlingen.

Holistisk problemstudie

Koskis studie av problemen har en holistisk karaktär och rör sig inom flera delområden. För att belysa frågorna har han tillgodogjort sig bl a teoribildningen för företagets tillväxt, kostnadefs betegnde” företagsköp, och slutligen också teorier som beskriver förhållandet mellan ägare och företagsledning. Det är en värdefull arsenal som här passerar revy.

Modellen Koski konstruerat och använt sig av är kvalitativ, eftersom studieområdet är helt nytt och därmed saknar empiriskt underlag för en kvantitativ behandling. Han delar in företagets ägare på ny bas, där de klassificeras enligt beteendemönster — inte efter institutionell grupptillhörighet. De fyra ägargrupperna i modellen är: 1) de passiva placerarna vilkas beteende kan förutses, men vid krislägen kan bli oberäkneligt; 2) de spekulativa, som reagerar på marknadsläget; 3) interventionisterna, vilka är ute efter maktutövningsmöjligheter” och 4) slutligen den grupp av investerare, där intresset är förenligt med företagets långsiktiga mål.

Kvintessensen i avhandlingens problemställning är frågan om det verkliga förhållandet mellan företagsledning och aktieägaren. Är det företagsledningen som skall bestämma förhållningsreglerna vid risktagning — eller är det aktieägaren? Skall ledningen efter sina policy-beslut uppsöka ägare som tänker liksom ledningen, eller rätta sig efter de opinioner som nu dominerar inom ägarstrukturen?

Efter att ha ställt frågan på dess spets

FORUN, 11/198 kommer Koski slutligen till att det är företagsledningens uppgift att skapa ett tillstånd av jämvikt mellan ägarnas förväntningar och företagets affärsstrategi med beaktande av: + att verksamheten har maximal konkurrenskraft € att företagsledningen har önskad rörelsefrihet vid strategisk beslutsfattning och utnyttjande av konkurrensfördel på marknaden e att kostnaden på investerat kapital kan hållas minimal

Jämviktsläget uppkommer då företagsledningen för sin del anser sig ha en adekvat rörelsefrihet vid upprätthållandet och förstärkandet av företagets konkurrensfördel, och då ägarna å sin sida är tillfreds med avkastningen och företagets realisationsvärde vilka sarftmäntagna get företagét ett uppfattat marknadsvärde.

Företagstedningens anpassningsprocess framskrider med tillhjälp av en väl genomtänkt ägarstrategi. | bästa fall kan ägarstrategin öka den konkurrensfördel som skapas genom de egentliga affärsstrategierna, men det kan också gå tvärtom.

Kunnande nyckelfaktor Konkurrensfördelen består enligt Koskis definition av teknologiskt kunnande och inbegriper också förmåga att tillgodogöra sig kunnandet globalt, samt förmågan att varsebli potentiella marknader. Detta är efterfrågesidan. På utbudssidan gäller det för företaget att utveckla resurser och att exploatera dem på ett riktigt sätt, vilket också är en beståndsdel av konkurrensfördelen. Alla resultatenheter berörs av innehållet.

Distinktionen mellan resultatenheterna och företagsnivån tar sig uttryck i att konkurrensfördelen för den senare dessutom består av förmågan att med urskiljning strukturera om resurserna bland alla tillbudsstående möjligheter.

För att nå de uppställda målen måste högsta ledningen kunna attrahera de grupper inom ägarstrukturen som i sin uppfattning om företagets marknadsvärde ligger inom ett visst intervall, nära företagsledningens egna uppfattning om potentialen.

Tankegången beskriver Koski i en grafisk modell där företagsledningens aktionsfrihet och kapitalets kostnad ställs i relation till företagets uppfattade, perceptiva marknadsvärde. Ju högre marknadsvärdet är, desto lägre blir kapitalkostnaden och desto större ledningens möjligheter att agera.

Viktigt ledarredskap

Koskis avhandling ger intryck av att vara väl genomtänkt. Som koncipierande verk kommer den att bli viktig för vilken industriledning som helst.

Frågan som berör företagsledningen möjligheter till långsiktighet I verksamheten, besvaras nu på ett klart sätt. Den har ju tillsvidare varit något oklar ehuru aktuell i högsta grad, alltsedan take-over-vågens början för några år sedan, och det institutionella, ‘klippinriktade’ aktiesparandets kraftiga ökning. Företagsledningen skall ha kontroll över situationen. Koski belyser problemen ur ledningens synvinkel. Men hur blir det ifall vi ser efter vad som sker på ägarhåll? vilket slags kontroll kan ägarna utöva, då företagsledningen är ute i ogjort väder, bara vill stärka sin maktposition utan anknytning till företagets välgång eller helt enkelt missköter företaget?

Den frågan har Koskl nog indirekt tangerat, men inte uttryckligen behandlat. Han har kanske ansett att den redan blivit tillräckligt belyst i ett annat sammanhang. (Se Jyrki Vatanens doktorsavhandling med titeln: The ownership function and the performance of the firm. Helsingfors 1987, Hel singfors handelshögskola, som finns upptagen i Koskis litteraturförteckning.) LJ