Lagkaptenens ledarskapskoncept: seger är enda målet!

av Ragnhild Artimo Forum 1985-18, sida 20-21, 20.11.1985

Taggar: Personer: Pekka Rautakallio Teman: ledarskap

Lagkaptenens ledarskapskoncept:

SEGE ar end målet!

Pekka ”Rocky” Rautakallio, kampglada IFK:s lagkapten, håller inte med om den gamla klyschan att ”ädel tävlan” är det viktigaste momentet i idrott. Segern är enda målet — ändamålet. Tröstepris tröstar inte. En lagkaptens uppgift är att skapa et vinnarlag.

axelstoppningar, ter sig Pekka Rau takailio, IFK-kapten och i det ”civila” försäkringsbolagets distriktsrepresentant, oväntat spenslig. Bara ärren i pannan indikerar en fysiskt mera dramatisk verksamhet.

Men karisman finns där, en fokuserad, målinriktad — ordagrant, faktiskt — vilja, nästan fysiskt förnimbar. Viljan att segra.

Viljan är den kvalitet som förvandlar kunnandet till ett oslagbart kampmaskineri.

Pekka Rautakalli p: Pohjolas kontor, i sweater uta 20

Topputrustning, toppkondition, till och med strategi och taktik, är bara de arbetsredskap med vilka konstverket fulländas.

viljan är det som skiljer vinnarna från medelmåttorna.

Seger: jaget i toppform För att segra måste man förstå segerns väsen.

Pekka Rautakallio, 32, minns hur han som femtonåring första gången spelade med i mästarskapsserien.

— Det var en fantastisk dag, och allt kändes nytt och hisnande. Det var då jag beslöt att sikta på proffsishockey.

Retrospektivt sett gick det ut på att bevisa att han skulle klara sig i världens hårdaste liga.

Det kan anses bevisat: vägen gick via Porin Ässät — där Calle From, intervjuad i senaste nummer av Forum, var lagledare — och vidare ut på internationella arenor — med Phoenix Roadrunners, Atlanta Flames och kommande OS-stadens Calgary Flames. | Kanada, där en spelares misstag inte är mänskliga, utan kriminella.

— I proffsishockey finns det bara ett sätt att överleva, att ha ett drägligt liv: det är att vara bra. Om man gör sitt yttersta — och bara då — har man lagkamraternas stöd. Om man inte presterar sitt yttersta, lämnas man ensam, I ordets alla bemärkelser. Då jag spelade med i All Stars -laget och vi efter en segermatch i Washington åt lunch i Vita Huset, kände jag att jag klarat mig ganska bra.

Rautakallio ler, men bara delvis ironiskt. Att vilja segra, och göra det, är ingentin skämtsamt. Att trimma det egna jaget till den toppform som möjliggör seger är ett allvarligt heltidsjobb, ett totalengagemang.

Pengarna, och live — Som ishockeyproffs blir man klassad och bedömd som individ, inte som en av flera lagmedlemmar. Det leder också till höggradig egocentricitet, koncentration på det egna jaget. Det är inte enbart positivt. Det alienerar. Ett annat särdrag i proffsishockey är pengarnas dominerande roll som drivkraft. De enskilda spelarna blir handelsvara. Marknadsvärdet går framom lagandan, den gernensamma ansträngningen för den gemensamma segern. Ishockey i Europa är inte så endimensionell.

Rautakallio återvände till Finland 1982 — sönernas skolgång var en utlösande faktor. Sedan dess har han spelat i IFK.

— I det laget stannar jag, säger han.

Med över 1000 proffs-, mästarskapsserie- och ligamatcher bakom sig är det mycket lovat.

Var och en är en vinnare

Pekka Rautakallio säger att också i ishockey — och kanske i synnerhet i ishockey — har segern många fäder, medan nederlaget är faderlöst…

— För mig som lagkapten är det en första rangens fråga att veta på pricken hur bra killarna kan vara, när de spelar ut hela sitt kunnanderegister — och I varje match få dem att utnyttja alla sina resurser. Man måste utgå från att var och en är en potentell vinnare. Så att säga tala till vinnaren i människan.

Det betyder bland annat att i stridens hetta — under pågående match — avhålla sig från negativ feedback, om någon spelare gör bort sig.

— Negativ feedback i en kampsituation gör bara att den som utsätts för det går helt i baklås. Vad som behövs I det läget är uppmuntran. Vind i seglen bakifrån, inte motvind. Det är illa nog att spelaren själv vet att han gjort en miss. Rätta tidpunkten för konstruktiv kritik är efteråt, då adrenalinnivån normaliserats. Och också då är det fruktbarare att koncentrera samtalet på hur spelaren skall återfinna nyckeln till sin bästa prestationsnivå — ime på hur han kunde spela så töntigt.

Var och e är sin egen kapte “Joka kaveri on itsensä kapteeni”’ Varje spelare är sin egen kapten. Det är den devisen Rautakallio lever och spelar efter.

— Det betyder i klartext att var och en måste ta ansvar för de egna prestationerna. Tränaren, lagledaren och lagkaptenen skall sköta ”infrastrukturuppgifterna", så att de tekniska, administrativa och fysiska förutsättningarna för seger tillgodoses på bästa sätt. Men då spelarna åker ut på isen och möter motståndarna, svarar de själva, va 18/1985 FORU för sig, för hur väl eller illa de gör ifrån sig. Det är agerandet på isen som i sista hand avgör matchen, Samspelet och koordinationen mellan lagmedlemmarna är en första rangens fråga, och inga segrar kan uppnås utan ett välsmort samspel.

— Men plockar man matchen i bitar, består den av de individuella enskilda prestationerna — och deras betydelse för resultatet är avgörande. Varje spelare måste ställa höga kvalitetskrav på sig själv.

Auktorite handlar om förtroende

Pekka Rautakallio säger att auktoritet har en viktig funktion då det gäller att få laget med sig, få dem att göra en toppinsats.

Auktoritet — Ja. Den sortens auktoritet som baserar sig på att spelarna känner sig kunna lita på lagledningen, på kaptenen. På att lagets ledning i alla situationer bibehåller ett iskallt lugn, inte förlorar självkontrollen. Lagiedningen har grepp om spelarna — och därmed styrning på matchens utveckling — bara om den har förtjänat och kontinuerligt förtjänar spelarnas förtroende. Om den visar att den litar på spelarnas förmåga och vilja att göra sitt yttersta.

Lagledningen måste förtjäna spelarnas förtroende också som problem shooters, genom sin beredskap och förmåga att lösa såväl praktiska som psykologiska problem. Och vid behov vara en fadersgestalt för spelarna — kunna lyssna och förstå.

Men också ställa krav. Människor gör bättre ifrån sig om man ställer krav på dem — och de är också nöjdare på det sättet.

— Jag tror IFK är det enda lag som tagit i bruk straffböter för försening till träning,

FORUN 18/198 berättar Pekka Rautakallio. -— Hundralappen för varje försening. Det går till en gemensam kassa som vi sedan firar säsongens avslutning med. Ingen protesterar, och förseningarna — som ju äter också de andras tid — minimeras.

Inför drabbningen

Såväl de fysiska som psykiska förberedelserna inför matchen är av stor betydelse för utgången.

— En och en halv timme innan matchens början åker vi till spelhallen. Först håller vi en palaver som strategi och taktik, går igenom vår spelplan. Sen är det dags för fysisk uppvärmning — med gymnastik, fotboll eller liknande. Därefter har vi avdelat tid för individuell förberedelse. Spelarna har alla sitt eget program som de känner att de måste gå igenom i en viss given ordning — här kan man notera stora variationer. Dels rent praktiska handlingar som att tejpa hockeyklubban, klä sig, mjuka upp sig. Den psykiska rutinen växlar också väldigt. En del är tysta, inåtvända, samlar sig på det sättet. Andra pladdrar på för att avleda tankarna. Några kverulerar över alla upptänkliga småsaker som inte är som de skall. För alla är behovet av vissa upprepade ritualer gemensamt: de tjänar som inkörsport till den satsning matchen utgör.

— Själv försöker jag undvika att tänka på matchen under dagen — jag blir bara otålig. Jag skulle vilja börja spela med detsamma, inte vänta på att klockan skall bli tillräckligt mycket. Till mina egna ritualer hör att tejpa slagträet, och så ägnar jag någon tid till mental koncentration. Otålighet är det dominerande under denna väntan; först då jag kommit ut på isen är jag i mitt rätta element, känner mig fri.

Ärans fält

Spelet är spelarnas. Lagledningen har sin uppgift utanför banan, före och efter matchen, men det är spelarna som svarar för prestationerna.

— Programmet — strategin, spelplanen, taktik — skall vara så väl inkört vid det laget, att de ligger på ett reflexmässigt plan och all uppmärksamhet kan ägnas situationsbedömning och koncentration på spelsituationerna, Att ha kontroll över det egna spelet och kunna utnyttja situationerna kräver spelarnas hela kreativitet och kunnande.

Pekka Rautakallio kan inte ge upp.

— Så länge det finns speltid kvar kan jag inte ge upp, utan måste kämpa. Misslyckanden under spelet — eller negativ feedback från t ex publiken — är som ett rött kläde för mig, adrenalinhalten stiger, jag blir arg och därmed skärptare, kämpar bättre. Jag spelar allra bäst om jag är uppretad…

Både framgångar och motgångar måste analyseras i efterhand, poängterar Rautakallio. Man lär både av misstag och goda insatser.

— I förlorade matcher finns det alltid sådant som vi gjort rätt, som är något att bygga på. Och i segermatcher finns det också moment som bör kritiseras. Jag kan inte komma ihåg en enda match som jag skulle ha varit hundraprocentigt nöjd med.

— Bara genom att kontinuerligt analysera de egna prestationerna kan man utveckla sitt kunnande. Jag vill kunna säga efter varje match — men också när jag en dag lägger upp — att jag gjort mitt yttersta. Jag vill kunna vara stolt över min insats, säger Pekka Rautakallio.

Ragnhild Artimo 21