Landskrona Finans - ett intressant experiment
av Claus Laurén Forum 1983-20, sida 34-35, 14.12.1983
F RUN 20/83 20/83 FCÖRUN
Av CLAUS LAURÉN
Samverkan
FH … vi har stöd ända upp i vår förbundsledning för vårt engagemang tillsammans med naringslivet. Och eftersom vi har en blandekonomi är det väl egentligen inte så konstigt. Vi ska samtidigt komma ihåg att statligt engagemang inte innebär någon garanti för trygghet. Vi har ju erfarenhet av det.”
Så här uttryckte sig verkstadsklubbens ordförande vid Öresundsvarvet, Gunnar Nilsson, hösten 1981, ett halvår efter att Landskrona Finans hade etablerats. Själv hade han varit en av initiatörerna och pådrivarna bakom denna ganska märkliga ekonomiska konstruktion.
Varför är då Landskrona Finans så märkligt? Det är ett kreditinstitut i kommunallagens yttersta gränsmarker, vars styrelse består av representanter från kommun, näringsliv, banker och fackförening, och vars kapital dels består av statligt tillskjutna 100 Mkr, dels av substansvärden för 140 Mkr förvärvade från ett nedlagt, statligt jätteföretag för den anspråkslösa summan av 1 kr, samt 11946 aktiekapital tillskjutet från privata företag. Genom bollande med A- och B-aktier har de privata intressena fått 5364 av rösterna - med fackets och de övrigas goda minne. Landskrona kommun, Svalövs kommun, Svenska Varv, och Malmöhus Invest äger tillsammans 8994 av aktiekapitalet och förfogar över 44 4 av rösterna.
Sysselsättningen viktigast
Landskrona Finans är absolut inte något bidragsorgan. En av de bakomliggande tankarna är visserligen att förbättra arbetsmarknadssituationen i den här regionen, men det skall inte ske genom subventioner och passiv förlustkompensation, utan ge 34
Helt oberoende av parlamentariska tuppfäktningar på riksdagsplanet börjar en intressant tendens göra sig allt bredare inom svenskt näringsliv. Det rör sig om ett slags yrvaken samarbetsvilja som förefaller att ha förankring överallt - i kommunerna, på bankerna, bland företagsledarna och även inom fackföreningarna. Fenomenet är ett typiskt krisbarn (man kan peka på liknande borgfredstendenser på flera håll i efterkrigsårens Europa), och det är ingen tillfällighet att den hårt drabbade f.d. varvsstaden Landskrona i Skåne är ett slags centrum för de här idéerna.
- en väg bort från bidragstänkandet nom bankmässigt lönsamma krediter till nyetableringar med god prognos. Vad man eftersträvar på sikt är ett friskt och självbärande näringsliv i området, huvudsakligast baserat på småföretagande. Gunnar Nilssons syrliga kommentar visar ju tydligt vad man i den här landsändan tycker och tror om statligt uppbackade jätteföretag som vacklar fram på kryckor.
Hans-Erik Leufstedt, VD i Lands krona Finans, definierar i klara termer vart man syftar med sin verksamet: ”Vi syftar inte på att bli landets mest lönsamma företag. Men Landskrona Finans ska drivas på affärsmässiga grunder.
Vi kommer inte att skänka bort pengar. Däremot är vi helt inställda på att ta risker, större risker än vad som är brukligt för ett finansinstitut.
Vårt mål är inte att till varje pris skapa sysselsättning. Det viktigaste är att det skapas nya och lönsamma verksamheter med så stor sysselsättningseffekt som möjligt. Just i lönsamheten ligger ett väsentligt trygghetsmoment.”
Ett samtal med Christer Clerselius, ekonom på Landskrona Finans, gav vid handen att riskvilligheten inte har gett upphov till några allvarligare smällar under de snart tre år som verksamheten har varit i gång. Endast i två fall (Landskrona Finans är i dag delfinansiär i totalt ett sextiotal företag) har genomförda etableringar gått överända, vilket ekonomiskt sett ligger helt inom det försvarbaras ramar. Resultatet av det ekonomiska experimentet i Landskrona är alltså tillsvidare synnerligen uppmuntrande.
Frågan är nu: varför? Etableringsstöd har ju sedan länge förekommit i Sverige, och ibland har utfallet varit gott, ibland åter rent bedrövligt…
När man ger sig i kast med at veckling och = prototyptillverkning, produktion, ordermottagning och materialanskaffning, förrådshållning, distribution, o.s.v. Spännvidden är stor också produktmässigt: stål- och aluminiumbåtar för yrkesfiske och fritidssegling, olika containerbaserade produkter (bla. ett ”containerhus”) och energianläggningar för fasta och flytande bränslen.
Ett flertal av företagen på Varvsudden, som kanske själva representerar någon form av företagsintegration och som i den ena änden är hopkopplade genom Landskrona Finans, är sedan i den andra änden intregrerade i en annan övergripande organisation, nämligen Företagsgruppen i Landskrona. Jag har inte haft tid och möjlighet att studera vilka verkningar ett sådant här system av ”ringar” som griper in i varandra får på ett praktiskt, ekonomiskt plan, men rimligen borde modellen bidr försöka reda ut orsakerna bakom Landskrona-modellens relativa framgångar ställs man inför en ganska besvärlig uppgift. Det hela handlar nämligen i hög grad om ickemätbara, icke-ekonomiska faktorer. En viktig orsak har jag redan berört: de fackliga organisationernas positiva grundinställning. En liten smula s.k. Gnosjö-anda på verkstadsgolvet kan betyda mycket för produktion och konkurrenskraft.
Allting fanns bara att starta!
En ytterst viktig faktor är själva Öresundsvarvet och varvsområdet. När jätteföretaget kollapsade lämnade det inte något rent vacuum efter sig — kvar fanns dels den strategiskt placerade tomten med sin utmärkta hamn, dels ett antal industribyggnader i gott skick och dels en brigad av yrkeskunnigt och rutinerat folk, som inte önskade något högre än att få hugga i på nytt.
En tredje faktor som kan vara av KOL. betydelse är integrationstendensen hos företagen i den här regionen. Själva Landskrona Finans står för en höggradig integration på flera olika nivåer: fack-näringsliv-kommun är ett sådant konglomerat. Andra är företagsbildningar av typen Landskrona Form och Design eller Landskrona Produktion. Form och Design är ett företagskonglomerat av mindre firmor inom arkitektur, byggverksamhet och inredning och dess målsättning är att kunna skräddarsy hela byggnadsprojekt eller delar av sådana in i minsta detalj. Landskrona Produktion åter är ett verkstadsföretag av typen ”Bröderna Bävers allt i allo - företag”
L
till ökad stabilitet.
En fjärde faktor som kan vara värd att peka på är den bredd i kunnande och det kontaktnät, som Landskrona Finans” styrelse representerar. Samma stora bredd återfinns i hög grad hos de producenter som arbetar i kreditinstitutets ekonomiska gravitationsfält. Det här är naturligtvis mycket viktigt, inte minst då det gäller marknadsföringsfrågor.
Unik skapelse!
Kommunalrådet Bo Nilsson trycker gärna på den här faktorn: ”Landskrona Finans är en unik skapelse. Den kunskap om näringslivsfrågor som vi har i det bolaget finns inte i något motsvarande organ i vårt land. Därmed har vi ett försprång som vi ska försöka utnyttja på bästa sätt.”
Man skulle kunna sammanfatta
SCANDUST - en framtidsindustri i Landskrona Finans kölvatten.
Det dyrbaraste och mest iögonenfallande projekt som Landskrona Finans har givit sig in på är ScanDust, en högteknologisk, plasmabaserad metallindustri. Totalinvesteringen är 175 Mkr, av vilka landskrona Finans står för 29 Mkr. Övriga finansiärer är SKF, Uddeholm och affärsmannen Börje Karlsson i Naturvårdsverket (!) med 25 Mkr. Personalen beräknas vid full drift uppgå till c. 100 personer.
Rottne, samt
SCANDUST PROCESSCHEM ÖVERSKOTTSGA —- här utförs i princip allt arbete kring olika tekniska produkter: produktut “+= PROCESSGA orsakerna till Landskrona Finans’ styrka på följande sätt:
Fackligt förtroende
Gott utgångsläge på det fysisk planet (mark, hus, personal)
Integrerade företagssturkturer
Brett kunnande på alla nivåer
Landskrona Finans är ett intressant exempel på hur man med måttliga investeringar kan råda bot (åtminstone delvis) på regionala problemsituationer. De 100 Mkr plus 140 Mkr i substans som företaget har haft till sitt förfogande väger mycket lätt mot de summor som under årens lopp pumpades in i det gradvis döende Öresundsvarvet som ren förlustkompensation. Kapital och sofistikerade ekonomiska system i all ära — sist och slutligen verkar det ändå som om det var den goda viljan, fliten och erfarenheten som fällde det avgörande utslaget. mn
EH ScanDust och dess speciella teknologi är av stort intresse, dels eftersom det rör sig om ingenjörskonst som är skandinavisk och dels på grund av att tekniken är starkt framtidsorienterad. Vad det hela rör sig om är högtemperaturprocesser som under ett decennium har experimenterats fram vid SKF Steel Engineering’s laboratorieanläggningar i Hofors, s.k. plasmateknik. Plasma står för starkt upphettad (3000-50009C), joniserad gas, där molekylstrukturen brutits sönder.
Utgående från plasmatekniken har man på SKF tagit fram ett stort antal olika processer, som på olika sätt är värdefulla inom metallurgin: PlasmaDust (som utnyttjas på ScanDust), PlasmaRed (ett nytt reduktionsförfarande för tillverkning av järnsvamp), PlasmaSmelt (stenkolsgrundad råjärnsframställning), Plasmazink, Plasmachrome, Plasmalloy och Plasmablast. Till grund för alla dessa processer ligger en plasmabrännare (ett slags jonaccelerator), som med hjälp av en elbåge hettar upp den ramrusande plasman till önskad temperatur. Den teoretiskt möjliga maxtemperaturen ligger kring 20 0002C, men så höga temperaturer är dels (tillsvidare) industriellt sett ointressanta och dels ytterst &nergikrävande och dyrbara att generera. Så länge ma > håller sig till de temperaturer so är aktuella inom metallurgin är däremot processen betydligt energisnålare än traditionell teknik.
35