När ges spararen en chans?
av Filip Pettersson Forum 1979-17, sida 08-09, 07.11.1979
När ges spararen en chans?
Frågan leder oss in på tankegången att spararna under de senaste åren behandlats illa, att de inte har haft en chans. Då det gäller banksparandet — den sektor det nu är fråga om — har de onekligen under vissa perioder efter kriget lidit starkt av inflationen. Tiderna har dock förändrats, och sparandets karaktär har undergått förändringar. En hel del har också gjorts för att stöda sparandet, varför uppfattningen att spararen skulle vara chanslös måste anses som överdriven. Banksparandet har nog realistiska möjligheter redan nu. Denna åsikt kan motiveras med såväl nationalekonomiska som privat ekonomiska synpunkter.
” I Finland står sparbenägenheten på en rätt hög nivå. Bruttosparandet, i vilket ingår företagens, hushållens och den offentliga sektorns sparande inklusive avskrivningar, har under de senaste ären utgjort i medeltal cirka en fjärdedel av vår bruttonationalprodukt. De olika sektorernas andelar av sparandet har varierat betydligt, men i stort sett har varje sektor stått för ungefär en tredjedel av sparandet.
Sparkvoten eller sparandets andel av de disponibla inkomsterna har i hela folkhushållet varit jämförelsevis stabil, såsom diagrammet visar (bild 1). Emellertid har förnyandet av nationalbokföringen medfört en ansenlig korrigering av talen ända från år 1975. De nya talen är tom 6—7 procentenheter lägre än tidigare. Det är således inte sparandet som har ändrats utan det tekniska utförandet av statistiken. I ljuset av de senaste procenttalen placerar sig sparandet i vårt land inte vid en internationell jämförelse lika högt som tidigare.
Av sparformerna framstår banksparandet i vårt land som den centrala formen. Detta framgår av bild 2, där bankernas depositionsstock jämförs med obligationer och börsaktier. Skillnaderna är mycket stora. Proportionerna utvisar, att vår värdepappersmarknad än så länge är rätt outvecklad. Värdepapperssparandet har dock enligt en undersökning klart ökats under de senaste åren, och vart fjärde hushåll äger börsaktier. Trots allt är och förblir banksparandet den viktigaste formen för finanssparande.
8
De olika penninginstituten kanaliserar sparmedlen till investeringar inom företags-, hushälls- och den offentliga sektorn samt mellan sektorerna. Den differens mellan investeringar och sparande, som eventuellt uppstår på folkhushållets helhetsnivå, täcks med krediter från utlandet. I detta sammanhang spelar depositionsbankerna en central roll.
Sparandet och inflationen
Hur har då banksparandet utvecklats under de senaste åren? Det har, som redan sagts, varit mycket tal om att inflationen inverkar ogynnsamt på depositionsutvecklingen. Som känt har prisstegringen under 1970talet varit klart snabbare än vad man vant sig vid under det föregående decenniet.
Chefdirektör. Fili Årtiondet inleddes med rätt blygsamma inflationstal, men snart var vi inne i en ogynnsam utveckling, som fortsatte i fem års tid. Först under de par senaste åren har inflationen återgått till en lägre nivå, även om den alltjämt är hög. Skillnaden mellan inflationens toppnivå och lägsta nivå under decenniet är nästan 15 procentenheter. I genomsnitt har inflationen mätt med konsumentprisindex varit knappt 11 procent per år. Men sparandet har inte växlat i samma takt. Det utvisas av bankdepositionernas tillväxttal för samma år. Skillnaden mellan det största tillväxttalet och det minsta är bara ca fem procentenheter och medelvärdet ligger vid 15 procent. Således ser depositionsutvecklingen inte ut att variera särskilt mycket och dess samband med inflationen är inte entydigt.
Fenomenet har undersökts i en del länder. I vissa undersökningar har man kommit till att inflationen hämmar sparandet, i andra åter till att något dylikt kausalsammanhang inte existerar. Av bild 3 kan man utläsa, att depositionernas realtillväxt under år med stark inflation har varit obetydlig eller rentav negativ. En stark negativ korrelation föreligger således mella depositionernas realtillväxt och inflationen. Därav kan man dock inte ännu dra den slutsatsen, att inflationen skulle ha varit den specifika faktor, som försvagade depositionsutvecklingen under 1970-talets inflationsår. En betydande faktor har säkerligen utgjorts av konjunkturutvecklingen med dess återverkan på befolkningens framtidsförväntningar. Sålunda är inflationen endast en faktor bland många andra.
För den enskilda spararen är inflationen onekligen till skada när det gäller långtidssparande. Medel som deponerats på ett, två eller tre års konton kan inte röras under depositionstiden. Men medel på normala kapitaloch sparräkningar hålls mera sällan orörda på detta sätt. Då penningen cirkulerar med insättningar och uttag blir det knappast fråga om inflationsförluster. Oftast är det ju så, att lönerna stiger i samma takt som priserna, och någon inflationsförlust uppstår inte då lönekontot töms varje månad. Även om medel kvarstår på kontot från månad till månad är inflationsförlusten ringa, Samma tankegång stämmer också för de flesta andra inkomstposter, pensionerna justeras, barnbidragen höjs etc. i takt med inflationen. Då många depositionskonton de facto brukas nästan på samma sätt som checkräkningar, kommer inflationsförlusterna på dem att vara små eller obefintliga.
Sparandets motiv
Genom tiderna har banksparandet för vårt folk varit den naturliga sparformen. Såsom vidstående diagram visar, är banksparandet förhållandevis stabilt. Depositionernas nominella tillväxttempo varierar inte mycket, fastän yttre faktorer, såsom inflationen, undergår tom stora förändringar. En orsak härtill torde i varje fall vara den, att en stor del av banksparandet är = målinrikat. Man sparar till en bostad, för varaktiga konsumtionsvaror, för en semesterresa od. Man deponerar regelbundet ett visst markbelopp
FORUM 17/7 eller en viss del av lönen för detta ändamål. Här är det fråga om ett förhandssparande, som fortgår tills den av bankerna förutsatta självfinansieringsandelen har åstadkommits och sparmålet kan anskaffas me hjälp av banklån, Sedan följer efterhandssparandet, återbetalningen av «lånet.
Enligt en i är utförd undersökning är det faktiskt så, att huvudparten av spararna är målsparare. Endast 14 procent av de intervjuade saknade ett sparmotiv. Den motivgrupp, som avser spa SPANKYOTE rande för oförutsedda utgifter och för ålderdomen hade mot slutet av 70-talet fått en betydligt större andel än tidigare av sparmotiven. Spararens levnadsskede är den bästa förklaringsgrunden för valet av sparmål. För unga par är naturligtvis bostaden ett viktigt sparmotiv. Sparandet för oförutsedda utgifter får en ökad andel med stigande älder och då barnen flyttar hemifrån. I detta skede kommer givetvis anskaffandet av ny bostad att träda i bakgrunden som sparmål. Då den so fipsnenen 000 m & ST IOK I os A —- enligt den förnyade nationalbokföringen
FINANSSPARANDET 31.12.1878
Daposkiana pa Iråkninga as [deposie,
Obligatione förign
DEFOGTIONSDKAIADIN OCK INFLATIONE gomtiv, feslärindring S nogniv sealförändrin bo 14.82
FORUM 17/7 ciala tryggheten har ökat, har långtidssparandet för ålderdomen minskat i betydelse.
Sparandets fördelar
Till stöd för banksparandet har vi i Finland många förmåner, som inte kan erhållas i samband med de flesta andra <sparformer. Räntorna är skattefria i inkomstbeskattningen och kapitalet är skattefritt i förmogenhetsbeskattningen. En så fullständig skattefrihet för depositioner är exceptionell. Också i andra länder finns det skattefria konton, men i allmänhet har då rätt låga maximibelopp stipulerats för depositionerna. Hos oss är vissa obligationer skattefria, men de känns för vanliga sparare inte lika naturliga som banksparandet.
Sparandet ger låneförmån. När målspararen har uppnått sitt sparmål, får han ett lån, vars villkor på förhand avtalats. I bostadssparandet är låneandelen numera 60 eller 70 procent av kapitalbehovet. När det åter gäller de sk konsumtionskrediterna, kan lånet vara lika stort som det sparade beloppet. En beaktansvärd förmån för spararen är de bestämmelser, som gäller läneräntornas avdragsgillhet i beskattningen. Enligt budgetförslaget för nästa år stiger avdragsrätten för bostadslåneräntor till 25000 mk per hushåll. Det betyder för största delen av bostadslåntagarna att räntorna i sin helhet kan avdras från den beskattningsbara inkomsten.
En rent praktisk orsak till banksparandets popularitet är givetvis bankernas täta kontorsnät, som underlättar sparandet och samtidigt ger bekväm tillgång till allmän bankservice.
Beträffande de mest gängse kontona har räntorna kanske hos oss varit något lägre än i vissa andra länder, där åter provisionstarifferna och låneräntorna är högre. Låne- och skatteförmånerna bör anses kompensera detta mycket väl AÄ andra sidan har räntorna på långtidsdepositioner redan länge varit rätt höga, och i de senaste ränteavgörandena har situationen för deras del tom förbättrats. Under de par senaste åren har man redan fått realränta på långtidskontona.
Spararens chanser bättre än man tror
På den fråga rubriken ställer svarar jag med konstaterandet att spararen i själva verket har goda chan ser. Då man beaktar alla de omständigheter jag har berört, är resultatet att det inte finns mycket övrigt att uträtta för att förbättra spararens = ställning. Den största negativa faktorn är i allmänhet inflationen, men den kan bankerna påverka endast i ringa mån. Ibland har sk indexkonton prövats, men jag vill inte rekommendera en återgång till dem. Indexautomatiken breder lätt ut sig över hela samhället, varvid den innebär att inflationen accepteras i stället för att man skulle söka medel att motarbeta den. Enligt min uppfattning lönar det sig inte att ändra det nuvarande «systemet särskilt mycket. Depositionernas skattefrihet är en viktig sak, som ovillkorligen bör bibehållas. Det som man skulle kunna tänka sig, är vissa förändringar beträffande konton, kontoformer eller villkor. Längtidssparandet borde stödas också framdeles, kanske genom konton av samma typ som det i Sverige utvecklade enhetskontot. Där stiger räntan i proportion till hur kunden håller pengar på kontot. Man skulle också kunna utveckla våra nuvarande konton. Tex skulle man kunna avlägsna eller höja det årliga depositionstak, som gäller för 36 månaders depositioner. Men i sista hand beror spararens och speciellt bankspararens framtid av landets ekonomiska politik och inkomstpolitik. Om inflationen med allmänna åtgärder kan hållas i styr, förbättras deponentens situation automatiskt. En stor del av deponenterna är också läntagare och därför kanske inte särskilt intresserade av att inflationen dämpas. Ju vanligare detta tänkesätt är, desto svårare är det att bekämpa inflationen, Därför kan jag påpeka, att spararnas möjligheter nu och i framtiden beror också av dem själva. Då vi beaktar, att inflationen fortfarande är på en betydligt högre nivå än vi vande oss vid tex på 60-talet och att det finns risk för att den accelererar, skulle det verkligen vara viktigt att erhålla alla medborgares stöd i kampen mot penningvärdets försämring. Om vi segrar i denna kamp, gagnar det hela folkhushållet och samtidigt spararna.
Filip Pettersson