Nokias dramatiska utveckling: Genom kris till världssuccé

Taggar: Bolag: Nokia

Nokias dramatiska utveckling:

Genom kris til ”

VARLDSSUCCE

DET ÄR TIO ÅR SEDAN NOKIAS KRISPERIOD SOM BÖRJADE MED KONCERNCHEF KAIRAMOS BORTGÅNG. DET VAR NÄRA ATT NOKIA SKULLE KÖPTS AV ERICSSON ELLER STYCKATS OCH SÅLTS, P. G. GYLLENHAMMAR BERÄTTAR ATT HAN OCH KAIRAMO PLANERADE ATT VOLVO SKULLE BLI NOKIAS STORÄGARE.

JANNE SALONEN HAR TALAT MED PERSONER SOM VARIT MED OM NOKIAS KRISPERIOD.

inland, den 6 december 1988, för snart tio år sedan. På

Cr President Mauno Koivisto självständighetsbal glänser republikens elit, under ledningen av statsminister Harri Holkeri som av presidenten samma dag har blivit förlänad storkorset av Finlands Vita Ros. Finland är Europas Japan, och njuter av höjdpunkten i den högkonjunktur som har pågått nästan hela 80-talet. De flesta ser ingen ände på de goda tiderna. Många medborgare och företag sätter sig sorglöst i allt större skuld, delvis för att finansiera en tilltagande spekulationsboom i aktier och fastigheter.

Bland gästerna finns även chefdirektören för Finlands ledande privatägda industrikoncern, Nokia-chefen Kari Kairamo. Andra gäster noterar att han är mycket sluten och i sin egen värld.

Några dagar senare, måndagen den 12 december 1988, serverar kvällens tv-nyheter en nyhetschock: Kairamo har avlidit föregående dag hemma i Esbo till följd av en plötslig sjukdomsattack. Under Kairamos ledning har Nokia varit en av de viktigaste symbolerna för 80-talets långa uppgång. Nokia, som ännu 1988 tillverkar allt från gummistövlar till mobiltelefoner, var ett av de första finländska företag som medvetet strävade att bli multinationellt, en central målsättning för Kairamo. Under de föregående åren har Nokia genomfört stora förvärv, till stor del olönsamma europeiska tillverkare av konsumentelektronik Att förvärven skulle bli källor till svåra problem för Nokia börjar redan stå klart. Sista delårsrapporten 1988, publicerad i okto FORUM NR 11/9 ber, hade redan tydligt visat hur den problemtyngda konsumentelektroniken började dra ner Nokias resultat.

Följande dag förvärras nyheten av den ledande rikstidningen Helsingin Sanomat. Kairamo har enligt tidningens uppgifter begått självmord, vilket bekräftas av tillförordnade koncernchefen Simo Vuorilehto, Kairamos långvarige arbetskamrat och assistent i många år som operativ chef för Nokia, först som vice VD och från 1986 som VD. Endast några timmar senare utser Nokias förvaltningsråd formellt Vuorilehto till Kairamos efterträdare som ny chefdirektör för Nokia.

Kairamos död blir som en föraning av kommande bistrare tider i Finland. Nokia-kursen börjar dala, en nedgång som fortsätter fram till hösten 1992, och som förstärks allt eftersom nya uppgifter kommer om svårigheterna med Nokias många förvärv. I efterhan ”Konsumentelektroniken hade blivit Nokias Svarte Petter framstår Kairamos död för många som ett omen för Finlands ekonomiska djupdykning i början på 90-talet.

Detta var en av de mest dramatiska händelserna i Nokia-koncernens långa, händelserika historia. Men för att förstå Nokias kris 1988 måste man gå långt tillbaka och se på hur dess ägarstruktur uppkom.

Till denna kartläggning av Nokias historia och de dramatiska åren 1988-92 har ett tiotal personer intervjuats, bl.a. Jaakko

Lassila, PG. Gyllenhammar och Aimo Pajunen. De övriga vill ej framträda med namn.

Banker och andra ägare

Nokiabolaget, Finlands första betydande träsliperi, grundades 1865 iTammerfors av Fredrik Idestam (18381916). NokiaAb konstituerades 7.2.1871 efter att ett nytt, större bruk hade anlagts vid Nokia ström sydväst om Tammerfors. Bland de ledande aktionärerna fanns, förutom Idestam själv, blivande senatorn Leo Mechelin, protokollsekreteraren Carl Ehrnrooth (farfars far till Casimir Ebhrnrooth, Nokias styrelseordförande nästan 130 år senare) och Alfred Kihlman, farfars far till Kari Kairamo. Nokia Ab inköpte samma år Nokia gård av änkekommerserådinnan Cecilia Lindroos, Helsingfors. Alla ovannämnda personer hörde till kretsen kring Föreningsbanken i Finland. Nokia gård är fortfarande i koncernens ägo, den sista kvarvarande direkta bindningen till födelseorten.

Vid sekelskiftet utvidgades verksamheten till kraftproduktion. Nokia ström byggdes ut, och senare medverkade bolaget i utbyggnaden av Kumo älvs nedre lopp vid Harjavalta. Vid en emission år 1900 hade dåvarande kaptenen Gustaf Mannerheim inträtt som en ledande aktionär, och var även styrelseledamot 1903-06. Han sålde sitt innehav efter att ha gått i exil från det tyskorienterade Finland 1.6.1918.

Nokias krafttillgångar var huvudorsaken till att Finska Gummi Ab, grundat 1898, beslöt överflytta verksamheten från Helsingfors till Nokia. Bland Finska Gurmmis grundare fanns Eduard Polén och flera bröder Pentzin från Uleåborg 500 m 400 m 200 m arvtagare till det rika uleåborgska handelshuset Bergbom.Tack vare mycket tålmodiga aktieägare, i synnerhet Karl Pentzin, överlevde bolaget en mycket ostadig början. Men under första världskriget blev bristen på gummivaror akut och bolaget gjorde goda vinster. 1918-19 förvärvade bolaget majoriteten i Nokia Ab, och 1922 ytterligare aktiemajoriteten i Finska Kabelfabriks Ab, verksamt i Gräsviken i Helsingfors. De olika bolagen i företagsgruppen utvecklades skilt under de följande decennierna och Finska Gummi och Finska Kabel dominerade inom sina gebit på den snabbt växande hemmamarknaden. Finska Gummis chef från 1930 var Torsten Westerlund. son till magister R.E. Westerlund som var gift med Helena Pentzin. Chef för Finska Kabel från 1956 var Björn Westerlund, son till Torsten Westerlund. Björn Westerlund var den som startade en liten elektronikdivision inom Finska Kabel. Den första produkten var signalförstärkare som främst exporterades till Sovjet inom ramen för den bilaterala Sovjethandeln.

Efter kriget köpte KOP och närstående bolag, bl.a. försäkringsbolaget Poh Gyllenhamrmars och Kairamos planer på att Volvo skulle bli storägare i Nokia blir inte av. Planen skulle ha löst problemet med bankerna som ägare vilket var grunden till ägarkrisen.

Kairamos självmord, efterträds av Vuorileht jola, in sig i Nokia-företagsgruppen, och blev nästan jämnstark med gamla kretsen kring FBF (då kallad Nordiska Föreningsbanken NFB). Karl Pentzins innehav donerades till Svenska Kulturfonden, som förvaltas av Svenska litteratursällskapet.

Den 1.1. 1967 uppstod Nokia-koncernen genom en sammanslagning av de olika företagen i gruppen, med Björn Westerlund som chef. Det avtalades mellan NFB-chefen Göran Ehrnrooth (far till Casimir Ehrnrooth) och representanten för KOP-gruppen, Lauri J. Kivekäs, att NFB-gruppen skulle ha en liten övervikt i styrelsen, även om Kivekäs i ett decennium var koncernens förste styrelseordförande.

Under Westerlunds ledning hade Nokia en stark tillväxt, under år då Finland hade en snabb ekonomisk tillväxt. Från början var elektroniken en egen division inom Nokia, till en början mycket liten, men efter några år stod den redan för 10 procent av koncernomsättningen Westerlund hade goda kontakter med president Urho Kekkonen och till Sovjet, och Nokia hade en stark position inom den bilaterala Sovjethandeln, som var viktig för i synnerhet elektroniken. Nu blev radiotelefoner till den sovjetiska olje- och gasindustrin en viktig exportprodukt.

Kari Kairamo hade 1972 blivit chef för Nokias träförädlingsindustri, och 1975 blev han vice VD för Nokia och därmed i praktiken Westerlunds efter Nokias aktiekurs de senaste 10 åre trädare. Westerlund gick i pension 1977. Finland genomgick i mitten av 1970talet en ekonomisk kris och lågkonjunktur till följd av oljekrisen, vilket ledde till att Kairamo inledde sitt chef skap rätt försiktigt. Under slutet av 70talet var investeringarnas självfinansieringsgrad gott och väl över hälften. Kairamos viktigaste avgörande gällde var tyngdpunkten i Nokias utveckling skulle ligga. Både kabel- och gummiindustrin var övervägande hemmamarknadsindustrier, där starka väletablerade bolag dominerade inom världsmarknaden. Samtidigt var den svaga träförädlingsindustrin ett ständigt huvudbry. Eftersom marknadsceljulosan var en huvudprodukt, kastade resultatet våldsamt med de kraftigt växlande marknadspriserna för massa, en fundamentalt oattraktiv position. I längden hade det varit nödvändigt för Nokia med stora satsningar på vidareförädling i pappersproduktion. Detta hade dock inneburit en kolossal investeringsvolym. Ett affärsområde där fortsatta satsningar dock ägde rum var mjukpapper: man förvärvade en god marknadsposition i England och Frankrike. En utväg som prövades för att stärka träförädlingsindustrin var en plan att förvärva en stor andel i Yhtyneet Paperitehtaat, en av de ledande träförädlingsindustrierna, med en fusionering med Nokia som uppenbar slutpunkt. Men Yhtyneet var den ledande skogsindustrikoncernen inom KOP- och Pohjola (aktiesplitar korrigerade)

Kouri kastar fram sina planer på att stycka och sälja Nokia.

Ericsson tackar i oktober nej till att köpa Nokia, pga. den förlustbringande konsumentelektroniken. 4 Förhandlingarna har Vuorilehto.

pågått hela 1991.

Ollila tar vid som VD efter

Ehrnrooth tar öve ordförandeklubban . efter Tiivola. Agarkrisen över.

gruppen, och inom KOP var man inte intresserad av att släppa greppet om det ”egna” företaget. Småningom begränsades träförädlingsindustrins utveckling till mjukpappersrörelsen. Chef för Nokias träförädlingsindustri från 1976 var Simo Vuorilehto, från 1983 vice VD med ansvar för Nokias hela tunga industri.

Efter att först ha övervägt ”träförädlingsalternativet’, fastnade Kairamo för att tyngdpunkten i tillväxten skulle ligga på elektroniken, som i slutet av 70-talet växte snabbast och uppvisade goda lönsamhetstal.

Under 70-talet hade Nokia utvecklat dataterminaler för banker och andra administrativa behov: detta blev nu en storsäljare i Finland, och i viss mån även på export (främst till Sverige). Inom Östexporten var en viktig produkt radiotelefoni- och annan specialutrustning, till stor del för olje- och gasindustrin.

Kairamos telesatsninga 1975 hade Nokia och tv-tillverkaren Salora grundat ett gemensamägt företag, Mobira, för att tillverka mindre radiotelefoner, ARP-telefonerna, 70-talets biltelefoner i Finland, fortfarande dock en rätt liten affärsverksamhet. Intressantare verkade utvecklingsarbetet på digitala telefonväxlar, som ägde rum inom Telefenno, som Nokia ägde till hälften tillsammans med statsägda Televa. Inom detta företag skedd lanserats 1987 och avbildar stjärnor på väg uppåt, börjar för första gången på allvar göra skäl för symboliken. Logon tas ur bruk 1996.

statens satsning på digital teleteknik. Men statliga bildrörsfabriken Valcos totala krasch, som höll på att kosta dåvarande statsministern Kalevi Sorsa hans karriär, gjorde att det socialdemokratiska partiets iver svalnade för vidare statliga satsningar inom elektronikindustrin. Man var nu villig överlåta ledarskapet inom digital teleteknik till Nokia. Och detta skulle bli en av de viktigaste nycklarna till Nokias framtida utveckling.

I mitten av 70-talet blev Nokia, via Mobira och Telefenno, delaktig i utvecklandet av det nordiska helautomatiska mobiltelefonsystemet NMT, som skulle köra igång i början av 1980talet. Inom Mobira utvecklades mobiltelefoner och inom Telefenno digitala televäxlar för NMT.

Efter en paus på ett par år i början av 1980-talet, inleddes en ny period av stark tillväxt: nu var elektroniken, inkluderande datatekniken (dataterminaler, men även Nokias mikrodatorer, MikroMikko) och telekommunikationer ett klart tyngdpunktsområde i affärsutvecklingen.

1981 grundade Nokia tillsammans med staten Telenokia Oy, dit statliga Televa överfördes, för tillverkning och export av digitala telefonväxlar. Detta skulle komma att bli en fantastisk exportframgång för Nokia. Som enda betydande västerländska leverantör

Nokia ger e resultatvarning so förorsakats a logistiska problem.

Nokia tar sig en törn av Asienkrisen.

fick Nokia möjligheten att sälja digitala telefonväxlar till Sovjetunionen. Från 1983 skulle detta i några år framåt vara Nokias viktigaste guldägg, vars lönsamhet Nokia-ledningen aldrig vågade publicera, men vinstmarginalen måste ha legat närmare 50 procent. Chefen förTelenokia, senare Nokia Telecommunications, var Sakari Salminen. Telenokia utvecklade även mobiltelesystem ur sin digitala telefonväxel DX200, en av nycklarna till Nokias framgångar inom mobiltelefoni.

1982 köpte Nokia Saloras innehav i Mobira, som nu blev ett helägt dotter Nokias aktie har vid en toppnotering på närmare 490 mk stigi med 5000 24 under de senaste 10 åren, d.v.s. 50-faldigats.

Nokia åker berg-ochdal-bana med allmän börsturbulens.

Nokias värde tar ett skutt uppåt främst i och med framgångarna med de nya modellerna, vilket gör bolaget till världens största mobiltelefonfabrikör i oktober 1998.

bolag till Nokia. Nokia var enligt årsberättelsen redan ‘Nordens ledande tillverkare av radiotelefoner, men fortfarande en rätt liten affärsverksamhet. Av mycket stor betydelse var att NMT år 1982 började tasi drift. Detta skulle komma att få en helt avgörande betydelse för företagets utveckling. NMT var nämligen en föregångare jäm lats till förvaltningsråd, och styrelsen bemannats av den operativa ledningen. Kari Kai ramo blev chefdirektör och styrelseordförande, med Simo Vuorilehto som VD och operativ chef. Småningom lämnade Kairamo ifrån sig allt mera av det operativa ledarskapet till YVuorilehto.

Förvärvet av Ericssons data fört med konkurrenterna även Karl Kairamo satsade på telekom, men tyvärr även på — division var ett misstag - me på ett globalt plan. Redan i början av 80-talet beslöt man att börja tillverk konsumentelektronik. Ovan talar han 1988 på Tekniska Föreningens och Driftingenjörsförbundets tillställning Ingenjörs-Forum.

mobiltelefoner även för andra standarder än NMT. Nokia blev bl.a. mycket framgångsrik med sina TACS-mobiltelefoner i England, och vann även en framgång i USA som började bygga ut det egna AMPS-systemet. 1984 togs amerikanska Tandy, med ett stort utbyggt distributionsnät i USA, till partner. Med Tandy byggdes en anläggning i Korea för produktion av mobiltelefoner för USA-marknaden, och 1991 beslöts att bygga en fabrik i Texas. 1993 löstesTandy ut och Nokia blev helägare till fabrikerna.

1986 avknoppades både Telekommunikationer och mobiltelefoner (Nokia-Mobira) från elektronikdivisionen till egna divisioner, vilket visade den vikt som Kari Kairamo fäste vid telekom. Från denna tidpunkt blev också telekomsektorn Nokias vinstrikaste rörelse.

Fram till 80-talet hade Nokia hållit sig borta från konsumentelektroniken, inte minst eftersom chefen för Nokias elektronikdivision, Kurt Wikstedt, ville att Nokia skulle hålla sig borta från detta och koncentrera sig på industriell elektronik, inklusive datateknik och telekommunikationer. Också Björn Westerlund och Lauri J. Kivekäs hade på 70talet delat denna uppfattning.

Men man gick i stor stil in i konsumentelektroniken, genom att 1983 förvärva en majoritet av Salora och svenska Luxor. I ett slag blev Nokia ledande nordisk tillverkare av konsumentelektronik. Primus motor för satsningen var Timo HA. Koski, som 1985 efterträdde Wikstedt som divisionschef.

1987 blev rekordbra för Nokia, då t.o.m. konsumentelektroniken uppvisade ett hyggligt resultat. Kairamos tillväxtera började kulminera, och Noki började uppmärksammas i internationell press. Detta år började även utvecklingsarbetet på det som skulle bli det europeiska heldigitala mobiltelesystemet GSM, för Nokias del inom Telenokia under ledning av den unga Sari Baldavf. Hösten samma år inlöste Nokia statens andel i Telenokia som därmed blev helägd av Nokia, 1992 omdöpt till Nokia Telecommunications. Grunden för 90-talets fantomexpansion var därmed lagd. Faktum är att alla element inom telekommunikationer som ledde till succén under 1990-talet fanns på plats redan under Kari Kairamos tid och till avgörande del tack vare hans helhjärtade insats.

Däremot var han i början mera tveksam till förvärv inom konsumentelektroniken, men blev främst av Koski övertalad att ställa sig bakom dem. Fortfarande 1988 var telekommunikationer, inklusive mobiltelefoner, endast 12 procent av Nokias koncernomsättning, endast ett par miljarder marks business, och det var mycket osäkert om detta ensamt kunde vara ett bär rande ben för Nokia.

Mindre lyckade förvärv

Kairamo och delar av Nokia-ledningen började kanske nu delvis gå på övervarv.I början av 1988 förvärvades dels Ericssons data-division, varigenom Nokia blev ledande i Norden även inom detta område, även om det var ett problematiskt förvärv. Ericsson Information Systems var inte i gott skick och undergick en hårdhänt sanering under Nokia Datas chef Kalle Isokallio. Nokia Data, förstärkt med EIS, blev dock tu attraktivt som en säljbar division till någon större datortillverkare.

1986 hade Nokias styrelse omvand ej ännu en katastrof Inte heller Salora- eller Luxor-förvärven hade varit det; detta var däremot till fullo förvärvet av tyska tvfabriken Standard Elektrik Lorentz, tidigare ägd av multinationella ITT. Förvärvet kostade i miljardklassen, och var från början en tung förlustaffär. Nokias resultat försämrades redan 1988 tydligt från föregående år, även om vinsten före skatt fortfarande var kring miljarden. Och det var uttryckligen konsumentelektronikens katastrofresultat och Nokia Datas resultatförsämring som åt upp hela vinstökningen inom telekommunikationer och mobiltelefoner. Det var redan helt klart att konsumentelektronikförvärven men även EIS-förvärvet skulle bli tunga bördor för Nokia. Förvärven inom konsumentelektroniken gjordes vid en tidpunkt då de europeiska tillverkarna var på väg in i en djup kris, till följd av en stagnerande marknad och asiatiska tillverkares starka inbrytning genom låga priser, vilket medförde en kroniskt dålig lönsamhet för europeiska tillverkare. Och genom att ledningens koncentration fästes vid konsumentelektroniken, tappade Nokia också nu bollen inom mobiltelefoner. Redan tidigare under 80-talet hade man kunnat pre Nokia köper skräp I Europa:VD Simo Vuorilebto (t.v) och direktör Kalle Isokallto meddelar at de köpt Ericsson Information Systems 1988.

FORUM NR 11/9 sentera sig som den ledande europeiska tillverkaren av mobiltelefoner. I årsredovisningen för 1988 hade man kunnat skryta över att vara den ledande tillverkaren av mobiltelefoner i världen, men 1989-90 tappade bolaget denna position till amerikanska Motorola om att han övervägde självmord.

En sak som Kairamo drev på under denna höst och uppenbarligen ställde mycket stora förhoppningar till var att svenska Yolvo, Nordens ledande industrikoncern, skulle ha inträtt som ledande aktieägare i Nokia med e ”Kairamo och Gyllenhammar hade i princip kommit överens o att Volvo skulle inträda som en ledande aktionär i Nokia. som då blev marknadsledare i USA. På denna centrala marknad var Nokia inte tillräckligt alert vid denna tid och tappade positioner. Nokia-Mobiras ledning drev inte heller tillräckligt aktivt på företagets internationalisering.

Chefen för mobiltelefondivisionen, först kallad Nokia-Mobira och från 1989 Nokia Mobile Phones, var länge Jorma Nieminen. Han ville att divisionen under Mobira-namnet skulle distansera sig från Nokia och skapa en egen identitet, men Kairarno bestämde att även mobiltelefonerna skulle bära Nokiavarumärket. Bl.a. detta ledde till att Nieminen avgick 1988 för att grunda ett eget konkurrerande företag, Benefon. Samma år togs Nokia-varumärket i bruk inom mobiltelefoner. Också detta visar hur Kairamo prioriterade mobiltelefonin för Nokias del.

Volvo-planen sprack

Framgången började surna för Kari Kairamo. Hittills hade hans enorma charm och karisma hade varit en viktig källa till inspiration inom Nokia. Endast ett fåtal personer visste att hos den ljusa och extroverta personen fanns en mörkare sida. Kairamo hade maniskdepressiva drag. Senhösten 1988 drabbades han av en svår depression. Åtminstone de närmaste medarbetarna märkte att allt inte var som det skulle. Men alla noterade inte Kairamos kondition: “Jag uppfattade inte Kairamos depression”, säger förvaltningsrådets dåvarande viceordförande, dåvarande KOP-chefen Jaakko Lassila. ”Det kom som en blixt från en klar himmel”, hade förvaltningsrådets ordförande Mika Tiivola sagt. Inte heller inom den närmaste vänkretsen märkte alla Kairamos kris. ”Det var en fullständig chock”, säger generallöjtnant Aimo Pajunen, en nära vän till Kairamo. Och ingen bland de få som märkte att Kairamo genomgick en inre kris, hade någon aning

FORUM NR I 1/9 avsevärd andel, varvid bankernas roll hade minskat inom Nokia. Och detta var exakt vad Kairamo strävade till. Dåvarande Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar, Nordens då ledande industrialist, hade även blivit en nära vän till Kairarmo, och på Gyllenhammars initiativ hade Kairamo bl.a. invalts i Volvos styrelse och i europeiska industrialistlobbyn ERT (European Round Table of Industrialists), där Kairamo sedermera skulle efterträdas av Vuorilehto, och efter honom av Casimir Ehrnrooth. Nu är Jorma Ollila ledamot i denna infilytelserika europeiska industrialistlobby.

hade fokuserat på detta. Gyllenhammar skulle knappast ha haft svårigheter med att få igenom saken i Volvos styrelse. Men inom Nokia avancerade initiativet inte. En dag i november, sista gången Gyllenhammar träffade Kairamo, hade Kairamo varit väldigt nedstämd, och sagt: ”De ville inte”, hänsyftande på Tiivola och Lassila. Tiivola hade sagt åt honom att ”det inte just nu passade”. Men uppenbarligen hade Kairamo endast talat med Tiivola, som i sin tur hade lovat att tala om det med Lassila, vilket han tydligen inte gjorde. ”Jag hörde om det först

PG Gyllenhammar och Katramo planerade en ägarallians mellan Volvo och Nokia, som skulle ba minskat på bankernas inflytande i Nokias ledning. Här samtalar Gyllenhammar med bankens rep Kairamo och Gyll- — resentant i Nokia: KOP-chefen Jaakko Lasstla.

enhammar hade i princip kommit överens om att Volvo skulle inträda som en ledande aktionär i Nokia, med en substantiell andel. ”Grunden till den idén var att Kari och jag tyckte att vi tillsammans skulle kunna uträtta mycket i Europa”, kommenterar Gyllenhammar själv denna episod. Och detta hade legat väl i linje med Volvos dåvarande strategi. Gyllenhammar ville göra Volvo till ett industriellt holdingbolag, med förvärv av bl.a. läkemedels- och livsmedelsföretag. En allians med Nokia hade passat mycket väl in i detta mönster, och hade även varit en fantastiskt god affär för Volvo förutsatt att man hade haft tålamod att tröska igenom konsumentelektronikens besvärligheter. ”Det var telekommunikationer som låg Karis hjärta närmast”, säger Gyllenhammar, och tanken var uppenbarligen att Noki senare”, säger Jaakko Lassila. Det kan ha varit ett ödesdigert misstag av Kairamo att han inte talade med Lassila, som mycket väl kan ha ställt sig positivare till tanken än Tiivola, KOP lösgjorde ju sig från Nokia ett par år senare. ”Enligt min mening hade vi en god samtalskontakt”, säger Lassila om Kairamo. ”Då vi träffades på resor ute i världen åt vi ibland middag tillsammans och diskuterade mera fritt. Då tog han bl.a. en gång upp med mig det att han inte såg positivt på att bankerna var stora ägare i Nokia. Och då svarade jag honom att det är ett fenomen som har historiska rötter, och som kan vara på väg att försvinna”, fortsätter han. Om Kairamo hade tagit upp frågan med Lassila och KOP hade sålt, hade förmodligen även FBF-gruppen gjort detta. Tiivola var knappast intressera av att spela andra fiol inom ett Gyllenhammar-dominerat Nokia. Och Tiivola hade kunnat ställas inför ett fait accompli. Om Kairamo hade talat med Lassila om Volvoplanen hade hans återvändsgränd kanske inte materialiserats, och detta kunde ha räddat hans liv. Och, kan man tillägga, Nokia senare öden hade varit pen mörkaste stunden är just före gryningen. Bolagsstämman i” NN april 1992 då Nokia är på väg ur sin ledningskris. Ebrnrootb blir junkturerna snabbt försvaga annorlunda.

Övervägt att ersätta Kairamo. Vuorilehtos turbulenta tid

Trots farhågorna om Nokia var 1989 års resultat var nästan lika hyggligt som föregående års, även om konsumentelektroniken fortsättningsvis kraftigt belastade resultatet. Men 1990 började kon Men Kairamo var av allt att SDrelseordförande efter Tiivola (t.v) och Ollila (andra fr. b) blir för Finlands exportindustrier döma misstänksam även

VD efter Vuorilehbto (andra fr.v).

Foto: Leif Wecksträöm i takt med att överhettninge gentemot Lassila. Kanske han misstänkte att Lassila på något sätt var inblandad i den LBO-plan (leveraged buy-out) som finansiären Pentti Kouri hade dragit upp för Nokia, varom mera nedan, vars promemoria var daterad endast någon dag innan Kairamos död. ”Jag och Tiivola tog inte Kouris funderingar på så stort allvar”, säger Lassila själv, och förnekar bestämt att han på något sätt hade varit med om Kouris plan. Kouri var dock då nära lierad med KOP varvid Kairam ”Pentti Kouri hade presenterat sitt första utkast av en LBO-operation för Nokia, enligt vilket vissa storägare skulle ha gjort ett bud på Nokia och därefter styckat koncernen. kan ha fått den uppfattningen att även KOP var inblandad. Kairamo kan ha uppfattat Kouris LBO-planer som en metod att bli av med honom själv, och för Kouri att lyfta fram sig själv som ny chef för Nokia med KOP:s stöd.

Kairamos Volvoplan havererade endast någon vecka innan självmordet, och ovannämnda omständigheter kan på ett avgörande sätt ha bidragit till Kairamos bottenlösa depression i början av december, och den slutliga 1ösningen 11.12. Hos Kairamo fanns ett element av det som på tyska kallas “Flucht nach Vorn”, eller ”flykt framåt”, ett begrepp som även innefattar ett element av desperation, rentav ett brännande av broar bakom sig. Volvoplanen representerade en sådan, och då den havererade kan Kairamo ha uppfattat sig ha hamnat i en återvändsgränd utan utvägar.

På självständighetsbalen 6.12 hade Kairamo enligt uppgifter varit helt i sin egen värld. Uppenbarligen had den inre krisen slagit ut i blom med full intensitet. 7.12 hade förvaltningsrådets arbetsutskott, där Tiivola, Lassila och Kairamo ingick, ett möte där bl.a. saneringsbehovet av konsumentelektroniken på Vuorilehtos föredragning behandlades. Efter mötet hade Kairamo sagt: ”Det är inte slut med det här.De där två skall mötas ännu ikvälP”, syftande på Tiivola och Lassila. Uppenbarligen hade Kairamo uppfattninge att de smidde planer om Nokia och om honom själv bakom hans rygg. ”Frågan är varifrån Kairamo hade fått uppfattningen att vi skulle ha haft något sammanträffande. Något sådant möte hölls inte”, säger Lassila bestämt. Och det är knappast sannolikt att Lassila och Tiivola med deras brist på inbördes förtroende vid denna tidpunkt förtroendefullt hade kunnat diskutera Nokias läge eller Kairamos ställning. Några dagar senare påträffades Kairamo död för egen hand hemma i Esbo.

Efter Kairamos död var Vuorilehto den självskrivna kandidaten som Nokiachef precis därför att han vid tillträdet hade bara något över ett år kvar till den ordinarie pensionen, som han lovade uppskjuta. Någon yngre person hade Tiivola och Lassila knappast då kunnat enas om. Tiivolas ambition kanske redan då var att föra fram svärsonen Kalle Isokallio, då chef för Nokia Data. Det finns inget belägg för att Titvola vid denna tid skulle h i Finlands ekonomi ledde till ett stigande kostnadstryck och till en sjunkande lönsamhet och konkurrenskraft. Ännu 1990 var Nokias resultat dock rentav aningen bättre än 1989, tack vare de växande framgångarna inom mobiltelefonin, och den fortsatta lönsamma exporten av digitala telefonväxlar till Sovjet. Vuorilehto började genomföra en avknoppning och avyttring av Nokias basindustrier, vilket ofta stötte på motstånd hos olika styrelseledamöter. En styrelseledamot som dock konsekvent stödde avyttringarna var Ebrnorooth. Kairamo hade - trots att planer hade utarbetats för avknoppningar av t.ex. pappersindustrin och Nokia Data varit ovillig att avstå från någon del av Nokia, som vid Vuorilehtos tillträde hade 11 divisioner. Kairamo menade att Nokia behövde ha en stor affärsvolym för att kunna hävda sig internationellt, varav viljan till stora förvärv och motvilligheten till avyttringar. Det är också möjligt att han var misstänksam mot avyttringsplaner eftersom han kan ha sett dem som Ied i Kouris LBO-projekt med udden riktad mot honom själv. Vuorilehto däremot var från början inställd på att avyttra affärsområden som inte var tyngd Nokia Datas fabrik i Kilo, som gjorde MikroMikko-datorer, såldes till Fujitsu,

FORUM NR 11/3 punktsområden för Nokias utveckling, i synnerhet inom koncernens gamla basindustrigrenar. I slutet av 1989 såldes Nokias mjukpapper tili ett bolag med amerikanska James River som huvudägare, där Nokia för en tid blev kvar med en minoritetsposition. Tidigare samma år avyttrades minsta divisionen, Nokia Golv. I början av 1990 såldes sko- och gummivarutillverkningen, och affärsområdet tekniskt gummi. Redan 1987 hade japanska Sumitomo ingått som delägare i Nokia Däck, som därmed i praktiken blev avknoppat från övriga Nokia, även om Nokia ännu i flera år förblev majoritetsägare. Vuorilehto ville också stärka existerande divisioner genom kompletterande förvärv. Detta låg bakom nybildningen av Finnish Chemicals, tillsammans med Kymmene, och förvärvet 1990 av majoriteten i holländska NKF Holding, tillverkare av kabel. Något senare sammanslogs Nokias kabelindustri med NKE Vuorilehto gav Nokia Datas chef Kalle Isokallio i uppdrag att förbereda Nokia Datas avyttring vilket han gjorde med framgång i en affär som var klar våren 1991 .Vuorilehto offrade mycket möda på att försöka avyttra konsu ma in, var utvecklingskostnaderna fortfarande höga i förhållande till försäljningsvolymen. Först 1992 skulle Nokia Telecommunications börja generera betydande vinstresultat från sina mobilsystemieveranser.

Samtidigt slog den djupnande recessionen till med full kraft mot Nokias basindustrier. Och konsumentelektronikens förluster förvärrades genom att asiatiska producenter vräkte sina produkter överVästeuropa vilket ledde till en priskolaps på Nokias huvudmarknader. Konsumentelektroniken hade blivit Nokias Svarte Petter.

Även Vuorilehto var övertygad om att telekommunikationer var den mest lovande divisionen, och den som skulle ges prioritet i Nokias utveckling. I detta syfte var han bl.a. en tidig förespråkare för Finlands EUmedlemskap, och bemödade sig mycket att försöka övertyga president Mauno Koivisto, till vilken han hade goda förbindelser, om fördelarna med detta.

En annan satsning var förvärvet av brittiska mobiltelefontillverkaren Technophone 1991 efier förhandling ”Om Ericsson hade fullföljt affären, hade man kommit över Nokia till ett mycket billigt pris. mentelektroniken eller slå ihop den i en joint venture med någon av de stora europeiska konsumentelektroniktillverkarna och därigenom stämma de djupnande förlusterna, utan framgång. Samtal fördes med både Philips och franska Thomson, de ledande i Europa, och mot slutet av 1991 även med japanska Sanyo. Varken Philips ellerThomson var i slutändan villiga till detta, medan Sanyos initiativ inte ledde till förhandlingar eftersom behandlingen av ärendet avbröts under styrelsemötet i december, varom mera nedan.

1991 blev resultatmässigt ett förlustår av flera orsaker som råkade sammanfalla: den bilaterala handeln med Sovjet upphörde, och med den även den för Nokias del oerhört lönsamma östexporten av digitala telefonväxlar. Allt detta medförde ett inkormstbortfall i miljardklassen för 1991. Och inom systemleveranser för GSM-nätverk, där beställningar redan hade börjat kom FORUM NR 11/9 ar påbörjade av Lagerroos året innan, vilket stärkte Nokias position som europeisk mobiltelefontillverkare.

Och då Jorma Ollila, Nokias finanschef från 1986, våren 1990 antog utmaningen att feda Nokia Mobile Phones - vilket han gjorde med framgång - och byggde upp ett nytt, ungdomligt team kring sig, blev det igen bättre fart på Nokia Mobile Phones” utveckling.

Nokias framgångar inom mobiltelefonin och telekommunikationer berodde på två sammanfallande faktorer. Detta var en helt ny bransch inom telekommunikationer, och liberaliseringen av de tidigare mycket slutna nationella marknaderna i t.ex. Europa började inom telekommunikationer just med mobiltelefonin och just vid denna tid, i slutet av 80-talet. Inom mobiltelefonin kunde nya operatörer etablera sig, som till skillnad från de nationella telebolagen inte var bundna til de traditionella nationella telekomindustrierna. Detta gav en marknadsöppning som möjliggjorde Nokias kraftiga expansion inom telekommunikationer. Av denna anledning blev det av central betydelse för Nokia att Finland skulle bli medlem av EU, Nokias huvudmarknad, eftersom utvecklingen var på väg mot en fri inre marknad i Europa även inom telekommunikationer. Och då måste Nokia på jämbördig bas kunna konkurrera med sådana kontinentala jättar som Siemens, Alcatel och Philips.

Djupnande successions kris 1991

Nokias lednings eller snarare successionsproblem, som började bli akut under 1991, försvårades och förlängdes av att Nokia samtidigt under 1991 drabbades av en kris bland storägarna. Redan 1988, strax innan Kairamos död, hade Pentti Kouri, då medlem av Nokias förvaltningsråd, presenterat sitt första utkast av en LBO-operation för Nokia, enligt vilket vissa storägare skulle ha gett ett bud på Nokia och därefter styckat koncernen. Planen förföll efter Kairamos död men togs fram på nytt 1990 med samma resultat. Då uppfattades även KOP ligga bakom planen, eftersom Kouri vid denna tid hade nära förbindelser med KOP 1BOplaner skulle dyka upp i ett par nya versioner under den följande tiden. Kouri själv hade sålt sitt betydande aktieinnehav och entledigats från förvaltningsrådet.

Finland drabbades nu av en svår ekonomisk kris. Finska marken devalverades hösten 1991. Redan tidigare började KOP överväga en försäljning av sin Nokia-position för att stärka den egna sitnationen. ”En orsak var också att vi inom KOP på grund av konsumentelektronikens problem inte då trodde på Nokia”, säger Lassila Vårvintern 1991 hade KOP tagit kontakt om försäljning av Nokia-innehavet till svenska IM Ericsson, men KOP ville inte vara ensam säljare. Senare under våren 1991 kom de övriga storägarna - KOP, FBF och Pohjola med associerade bolag - överens om att samfällt förhandla med Ericsson. Affären strandade på att Ericsson inte ville ta på sig konsumentelektroniken, vilket säljarna igen yrkade på, och i början av oktober avbröts förhand lingarna slutgiltigt. Om Ericsson hade fullföljt affären, hade man kommit över Nokia till ett mycket billigt pris. Det är möjligt att säga att konsumentelektronikens problem var en förklädd välsignelse för Nokia, eftersom den förhindrade den dårskap som nästan inträffade, en avyttring av Nokia till ett vrakpris, Å andra sidan hade detta säljintresse kanske inte alls funnits ifall Nokia inte hade haft konsumentelektronikens problem.

Efter att Ericsson-affären gick om intet började man dra upp nya riktlinjer. Klart var att någondera banken skulle ut ur Nokia, Och nu hade man tydligt inom FBF-lägret omvärderat läget. Man var inte längre intresserad av att sälja ut i Nokia: däremot var KOP, nu under Pertti Voutilainen, fast besluten att avyttra Nokia-innehavet. Problemet var bara att köparna i FBFlägret själva var kristyngda och saknade pengar. FBF själv kunde inte ytterligare stort öka på sin Nokia-position. En viktig dellösning, överenskommen mellan FBF-chefen Ahti Hirvonen och Pohjola-chefen Yrjö Niskanen i början av december 1991, var att Pohjola inte skulle följa KOP ut ur Nokia, utan skulle kvarstanna tillsammans med FBFgruppen. Slutresultatet var därefter att KOP:s post såldes till Nokia själv,t via ert utländskt dotterbolag som fortfarande är registrerat som Nokias största ägare. Denna affär blev klar strax innan Ollila hade utsetts till ny Nokia-chef. Nu var den splittrade ägarbilden borta och Nokia hade en enhetlig storägarkrets, bestående av FBF-lägret och Pohjolaförsäkringsgruppen. Tidigare Kym NOKIAS TELEKOMFRAMGÅNGAR 30 0 -91 -92 -93 -94 -95 -96 -9 -H91 -92 -93 -94 -95 -96 -97

Sedan 1991 har Nokia renodlats till en telekomkoncern inte bara genom försäljningar utan främst genom tillväxt inom Nokia Mobile Phones (tidigare NokiaMobira) och Nokia Telecommunications (t.o.m. 1992 Telenokia).

bl.a. en pådrivande kraft i förvärvet av SEL. Men i början av 1990, efter konflikter med Vuorilehto (Lagerroos hade biträdd av Isokallio bl.a. motsatt sig avyttringen av pappersindustrin och omorganiseringen av kabelindustrin) lämnade Lagerroos Nokia i februari 1990 för att senare bli en framgångsrik chef för rederikoncernen Finnlines.

I samband med Lagerroos” avgång kallade Vuorilehto Kalle Isokallio till biträdande koncernchef. Samtidigt förändrades Nokias organisation så att förvaltningsrådet avskaffades och bolaget återfick en styrelse bestående av ägarrepresentanter:systemet med dubbla chefer, d.v.s. en chefdirektör (Vuo ”Situationen i Nokia-ledningen 1991 är något av ett skräckexempel på hur ägarstyrningen är då den är som sämst mene-chefen Casimir Ehrnrooth, styrelseledamot sedan 1989, företrädde denna krets som ny styrelseordförande från våren 1992. Nu etablerades det samarbete mellan Ehrnrooth och Niskanen som längre fram bl.a. skulle leda till sammanslagningen av Repola- och Kymmene-koncernerna till UPM-Kymmene. En kort tid efter Kairamos död började kampen om successionen inom Nokia. Den förste huvudkandidaten var chefen för Nokia Mobile Phones från 1989, Antti Lagerroos, tidigare ansvarig för konsumentelektroniken oc rilehto) och VD behölls dock trots att Vuorilehto motsatte sig det, och Isokallio utnämndes till VD. Därefter kröntes han i pressen till Nokias kronprins, en position han även öppet menade sig ha, trots att en växande opinion i Nokias styrelse snart nog inte längre delade denna uppfattning. 1991 började Isokallio i praktiken vara chanslös som efterträdare till Vuorilehto, just på grund av det växande motståndet i styrelsen, särskilt från Casimir Ehrorooths men även från FBF-chefen Ahti Hirvonens sida. Ehrnrooth had våren 1991 kraftigt tryckt på den då sjukskrivne Vuorilehto att inte ännu avgå, för att förhindra att Isokallio hade efterträtt honom vid denna tid.

Mika Titvola var förvaltningsrådet och sedan styrelsens ordförande, på FBF:s mandat. Men 1989 hade han avgått med pension efter nästan 20 år som chefdirektör för FBE och efterträtts av Ahti Hirvonen. Han fortsatte dock som ordförande i Nokias styrelse, vilket medförde att lösningen på successionsfrågan förhalades. Tiivola var inte ivrig att ta sig an frågan, kanske eftersom han anade att svärsonen Isokallio inte var acceptabel för styrelsen, och någon annan ville han inte föra fram. ”Om styrelsen internt hade kommit överens om någon annan hade Tiivola nog accepterat det”, säger dock en initerad bedömare, som fortsätter: ”Tiivola var mycket noga med att vara korrekt och inte själv öppet ta initiativ i frågor som berörde svärsonen”. Andra bedömare säger att han nog på informella sätt aktivt påverkade situationen. Det var i alla händelser ett djupt osunt läge. Situationen i Nokia-ledningen 1991 är något av ett skräckexempel på hur ägarstyrningen kan vara då den är som sämst, och vilket närapå ledde till Nokias avyttring. Tanken var att förre Kymmene-chefen, bergsrådet Casimir Ehrorooth redan våren 1991 hade efterträtt Tiivola som styrelseordförande, men detta motsatte sig Lassila som hade tillfrågats av en styrelseledamot: ”Hellre Tiivola än Ehrnrooth i så fall”, sade han. Inom FBF-gruppen övergav man genast stödet för Ehrnrooth, varvid Tiivola åtog sig att fortsätta. Även detta är ett skolexempel på oskicklig ägarstyrning.

I efterhand har Tiivola och Lassila utmålats som hätska fiender, men åtminstone inom Nokia agerade de utan konflikter, även om Nokias läge nog försvårades av att FBF och KOP hade varit nästan i öppet krig 1987-89 med en lång serie fientliga corners gentemot varandra, delvis med hjälp av samarbetspartners som Pentti Kouri. Dessa konflikter gjorde att Titvola och Lassila inte förtroendefullt kunde diskutera Nokias angelägenheter sinsemellan. Detta var en central faktor bakom Nokias turbulenta period 1988-91.

Det yttersta ansvaret för att den osunda situationen tillspetsades under

FORUM NR 11/9 1991 måste dock bäras av dåvarande FBF-chefen Ahti Hirvonen, eftersom ban ansvarade för att Tiivola kunde fortsätta i styrelsen som ordförande på FBF:s mandat vilket ledde till att successionsfrågans lösning förhalades. Till saken hör att huvudägarna under större delen av 1991 låg i förhandlingar om en försäljning av sina aktieposter till svenska LM Ericsson och detta kan ha gjort att man tänkte sig att det inte brådskade med att söka en ny styrelseordförande. Av samma orsak dröjde man också med att prompt lösa Nokias successionsfråga: den bley hängande under nästan hela 1991. Årsskiftet 1991/92 skulle Hirvonen sedan förtjänstfullt aktivera sig. Förhalandet med lösandet av styrelseordförande- och successionsfrågan - vilka var sammanlänkade med lösandet av ägarfrågan förde dock det goda med sig att Jorma Ollila blev vald i början av 1992, vilket han knappast hade blivit ett år tidigare: förmodligen hade någon utomstående då rekryterats. 1 slutändan var det nog ändå bäst som skedde, även om det var en mycket riskfylld tid för Nokia. Den usla ägarstyrningen var nära att förinta bolaget.

Då Isokallio blev biträdande kon cernchef, fick han också ansvaret för två divisioner, bl.a. som intern styrelseordförande för divisionerna, dels Nokia Data, avyttrat våren 1991, och dels konsumentelektroniken. För konsumentelektronikens del utarbetade han en saneringsplan som behandlades vid ett styrelsemöte i början av december 1991. Under mötet föreslog Isokallio plötsligt bla. att han själv skulle ta över som chef för konsumentelektroniken och att den skulle säljas. Ordföranden avbröt behandlingen med motivet att det fanns oenighet inom ledningen, varvid saneringsprogrammet trots yrkanden från Vuorilehtos sida inte fortbehandlades. ”Detta verkade vara en iscensatt intermezzO0”, säger en närvarande: hela styrelsen gjordes dock medveten om nödvändig heten att något nu måste göras i Nokias ledningssituation utan inväntande av initiativ från styrelseordförandes sida.

Redan före detta styrelsemöte hade enskilda ledamöter av styrelsen som företrädde huvudägarna börjat agera i Nokias successionsfråga. För Enrnrooth och Hirvonen hade Vuorilehto på deras

FORUM NR 11/9 förfrågan hösten 1991,en kort tid efter Ericsson-affärens förfallande, nämnt att Nokia Mobile Phones-chefen Jorma Ollila enligt hans uppfattning vore den bästa interna kandidaten. Samtidigt yrkade Vuorilehto även på att systemet med dubbla chefer skulle avskaffas, varmed han också angav sin egen beredskap att träda åt sidan genast då efterträdaren var klar. En kort tid därefter hade Ehrnrooth enligt uppgift sagt: “Vi börjar nu arbeta vidare enligt denna modell” [där Ollila skulle efterträda Vuorilehto]. Ollila intervjuades sedan av Hirvonen, och efter detta var han utkristalliserad som följande Nokia-chef. Ansvaret för den nya ägarstrukturen, omorganiseringen av styrelsen och successionen togs av huvudägarna och deras representanter, Ahti Hirvonen för FBE Yrjö Niskanen för Pohjola och Casimir Ehrnrooth för Kymmene. Nyckeln till alitsammans var att en av de två tidigare huvudägarna, i detta fall KOP, trädde ut ur Nokia, varefter Nokia äntligen fick en klar, enhetlig huvudägarkrets, företrädd av Ehrnrooth som ny styrelseordförande och Niskanen som viceordförande.

Lösningen 1991-92

Styrelsemötet i december 1991 ledde till Isokallios avsked, varvid han kunde börja avnjuta en pension som senare skulle bli mycket kontroversiell. 3.1 beslöts att Isokallio skule gå och efterträdas av Jorma Ollila som VD fö la som styrelseordförande. Nokias succession var nu ordnad, även om krisstämpeln ännu en tid skulle sitta kvar på bolaget, till stor del orättvist eftersom bolaget egentligen var betydligt mindre kristyngt än andra bolag inom t.ex. skogsindustrin, trots att just 1991 skulle bli ett förlustår.

Nokia hade nu fått en ny, ung chef som målmedvetet skulle fokusera Nokia kring telekommunikationer och samla ett starkt ungdomligt team runt sig. Fortfarande 1991 stod mobiltelefoner och telekom dock tillsammans för mindre än en tredjedel av koncernomsättningen, vilket är förklaringen till att Ollila i början även genomförde tilläggssatsningar inom konsumentelektroniken, dels förvärvet av Finlux från Metra och dels en investering i tyska bildrörsfabriken. Planer låg färdiga för en neddragning av konsumentelektroniken, vilket kanske borde ha påbörjats. I alla händelser hade detta behövt göras under några år, eftersom Nokias balans knappast hade tålt en radikal engångs Nokia, och att Simo Februari 1996 och forma Ollila på väg att presentera Nokias Vuorilehto skulle avgå årsresultat för 1995, ett resultat som är det enda felsteget ha med pension från 1.6 bittills gjort under sitt VD-skap.

Foto: Evy Nickström

Ollila tillträdde i praktiken genast som tillförordnad koncernchef i stället för Vuorilehto. ”Styrelsen var noga med att göra en åtskillnad mellan Isokallios de facto avskedande och Vuorilehtos pensionering inormal ordning”, säger en dåvarande styrelseledamot. Men inte hellerVuorilehto var populär inom hela styrelsen. Efter bolagsstämman våren 1992 skulle Ehrnrooth efterträda Mika Tiivo åtgärd. De fortsatta förlusterna inom konsumentelektroniken skulle fortfarande 1992 kraftigt belasta Nokias resultat varvid krisstämpeln ännu låg kvar under detta år. Men efter 1992 kunde Ollila ha förtroende för att Nokia enbart skulle kunna bygga på telekom, och fortsatte med arbetet att avyttra intressen utöver telekommunikationer Nokia övergick från ett kong