Oklarhet i energipolitiken

av Janne Salonen Forum 1990-18, sida 10, 22.11.1990

Taggar: Teman: energipolitik

Oklarhet i energipolitiken

Text: Janne Salone ledda av energimyndigheterna, är p god väg att föra Finland in i en liknande energipolitisk återvändsgränd som Sverige nu i stigande desperation försöker hitta en utväg ur. Den kusliga sanningen är att våra energimyndigheter har demonstrerat sin oförmåga att bereda en realistisk och konsekvent energipolitik för de närmaste decennierna.

Energimyndigheternas oförmåga framgår ur cnergirådets senaste mellanrapport. där det konstateras att den stigande etförbrukningen är ett grundläggande problem som måste ätgärdas.

Emellertid existerar det nu en fundamental målkonflikt mellan två olika målsättningar som kommer att leda till en återvändsgränd i energipolitiken ifall Finland försöker förverkliga båda målsättningarna samtidigt.

Målsättning nr I är den som energimyndigheterna har presenterat, där elkonsumtionsökningen framställs som ett grundläggande problem, och det framställs som en självklarhet att denna konsumtionsökning kraftfullt måste stävjas.

Målsättning or 2 är den minskning av fossila utsläpp, och speciclit av växthusgasen koldioxid COs, som får en ständigt högre global prioritet allt eftersom växthuseffekten framkallad av den exponentiellt ökande utsläppen av växthusgaser. bland vilka CO> är den viktigaste, framstår som ett allt större globalt hot.

Foo ansvariga politiker. därtil Återvändsgränd

EG-kommissionen beslöt nyligen att EG:s utsläpp av koldioxid efter sekelskiftet int 1 längre skall tillåtas öka från nuvarande nivå. Trycket växer också på Finland att avge en liknande förklaring. I det fall då Finland försöker sig på att fullfölja ett sådant åtagande, samtidigt som man försöker stävja elkonsumtionsökningen, är energipolitikens återvändsgränd klar.

Elkonsumtionsökningen kan nämligen effektivt stävjas endast genom kraftiga prishöjningar eller genom kraftiga subventioner; i båda fallen stiger tröskeln för övergång från oljeeldning till eluppvärmning i småhus, t ex, eller för en övergång till eldrift i trafiken, som vid sidan av energiproduktionen är den största energislukaren och den största producenten av växthusgasen koldioxid.

Det är fullständigt klart att en sådan politik endast är ägnad att försvåra en begränsning av fossila utsläpp, speciellt av växthusgasen koldioxid: det är också fullständigt klart att ifall man försöker sig på en begränsning av fossila utsläpp samtidigt som elkonsumtionens ökning begränsas så kan detta endast åstadkommas till oerhörda samhälleliga kostnader.

eget lands del så måste målsättning nr 1, med en bakgrund i den inhemska rädslan för kärnkraft, ge vika för den globalt formulerade målsättningen.

Program behövs…

Energimyndigheterna i vårt land borde redan ha berett ett program enligt vilket utsläppen av växthusgasen CO> inte längre skulle öka efter sckelskiftet: våra energimyndigheter tvingas förr eller senare till att bereda en sådan energipolitik.

I Japan har energimyndigheterna nämli gen varit sin uppgift vuxen och klarat av att bereda en sådan energipolitik. Där har handels- och industriministeriet, det berömda MITI, beslutat om ett program enligt vilket Japans koldioxidutsläpp begränsas genom en massiv investering i kärnkraft. där antalet kärnkraftsenheter skulle fördubblas till 80 år 2010. Ifall våra energimyndigheter skulle vara sin uppgift vuxen så skulle på samma sätt ett liknande program beredas i Finland, helst med en så lång tidshorisont som möjligt för att underlätta företagens och samhällets investeringsbeslut. 40 år vore ingen orimlig tidshorisont för ett rätt konkret formulerat energiprogram: om vi ser 40 år tillbaka i tiden, till år 1950, så kan vi se att utvecklingen sedan dess har varit ganska stabil och rätlinjig. Det finns inte heller någon anledning att anta att utvecklingsinjen radikalt skulle ändra inom de närmaste decennierna. Det finns inte heller någon grund för utopier eller önsketänande.

Finland måste välja

Det är därför lätt att förutspå att Finland förr eller senare tvingas till att välja endera målsättningen: frågan är bara om det sker redan nu eller om det sker först sedan Finland, i likhet med Sverige i dag, har kört huvudet ordentligt i väggen i energipolitiken. Ifall våra ansvariga politiker och cnergimyndigheter sköter sina uppgifter så måste målkonflikten avklaras innan detta sker.

Det är också lätt att se att den målsättning som måste ge vika är den enligt vilken elkonsumtionen inte skall tillåtas öka. Det är en rent inhemsk målsättning, vars huvudsakliga drivkraft har varit rädslan för kärnkraft: de som har motsatt sig en utbyggnad av kärnkraften har tidigare förespråkat en utbyggnad av den fossila energiproduktionen i stället. Detta är numera en ohållbar argumentering. I stället har man övergått till att fördöma elkonsumtionsökningen som helhet, och energimyndigheterna har gett vika för denna opinion då elkonsumtionsökningen har framställts som ett fundamentalt problem i energipolitiken.

Målsättning nr 2, en begränsning av koldioxidutsläppens ökning, däremot har en global och vetenskaplig bakgrund: klimatologer förutspår att en fortsatt exponentiell ökning av växthusgaser i atmosfären kommer att få katastrofala konsekvenser för jordens klimatförhållanden. Det håller således på att formuleras en global målsättning att begränsa åtminstone ökningen av de fossila utsläppen. och det är lätt att se att när det kommer till kritan för vår … men hurudant?

Hur skulle då ett energiprogram se ut vars främsta målsättning vore en begränsning av koldioxidutsläppens ökning till rimliga samhälleliga kostnader? Enligt beräkningar av STYV, elprocudenternas samarbetsdelegation, leder den prospektiva elkonsumtionsökningen fram ill sekelskiftet till att det då existerar ett tilläggsbehov motsvarande ytterligare en stor kärnkraftsenhet (1000 MW) utöver det s k femte kärnkraftverket. Handels- och industriministeriets studie över energiefterfrågan på längre sikt (fram till 2025) å sin sidan ger vid handen att den totala elkonsumtionen vid denna tidpunkt enligt ”normalscenariot”. d vs att elkonsumtionen fortsätter att växa i en avtagande omfattning, vore ca 100 TWh, och upp till 120 TWh ifall elkonsumtionsökning fortsätter att växa i samma takt som hittills. Detta skulle tyda på ett sammanlagt tilläggsbehov på minst fem nya kärnkraftsenheter utöver de nuvarande: därefter kan man anta att det räcker med att bygga nya, ersättande enheter för gamla som tas ur drift. Ifall Finland ämnar hålla fast vid en begränsning av koldioxidutsläppens ökning så måste nämligen så gott som allt tilläggsbehov utöver det nuvarande täckas av icke-fossil energiproduktion. Man kan dock inte utgå ifrån att de s k ”alternativa” icke-fossila energikällorna, i avsaknad av massiv subsidier, skulle kunna spela annat än en marginell roll i energiproduktionen.

fortsättning på sid 2 18/1990 FOÖRUN