På väg mot åldringssamhället
av Gustav von Hertzen Forum 2008-09, sida 14-15, 25.09.2008
EN FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 9 2088
DEBATT
Kommentera debattartikeln genomatt skicka mejl till adressen feedbackQforum.f.
På väg mot åldringssamhället
X En balanserad befolkningsutveckling förutsätter i genomsnitt 2,2 födslar per kvinna i fruktbar ålder. År efter år ligger fertiliteten i de flesta europeiska länder långt under denna siffra. Vi bedriver systematisk biologisk rovdrift och är på god väg mot ett åldringarnas samhälle — ett unikum i världshistorien.
Larmklockorna borde ha ringt för länge sedan men tidigare ansågs problemet inte aktuellt. Nu hävdar man att det är för sent att göra någonting. En ökning av nativiteten skulle ytterligare öka bördorna för den fåtaliga generation som redan kommer att ha ett oproportionerligt antal åldringar att ta hand om. Men ju längre kursändringen skjuts upp, desto värre blir det.
Arbetskraften börjar sina, pensionsbomben tickar, politikerna vrider sina händer men ingenting görs för att hejda utvecklingen. Immigrationen räcker inte till för att fylla luckorna, även om man bortser från dess åtföljande politiska och sociala problem. Man kan också fråga sig om det är moraliskt försvarbart för en rik nation att snylta på fattiga länders reproduktion och utbildning.
Utan en hållbar befolkningsutveckling finns det ingen framtid. Ekonomin förtvinar och på sikt hotar ett politiskt, socialt och i slutändan militärt sammanbrott. Vi håller i dag på att i stillhet begå kollektivt självmord.
N
Gustav von Hertzen är bergsråd och hedersdoktor vid Helsingfors universitet. År 2007 gav han ut boken Demokratins utmaning. Att realisera ett globalt plussummespel.
”Det är naturligtvis vars och ens rätt att avstå från att reproducera sig men i dagens samhälle etablerar sig de frivilligt barnlösa samtidigt som bekväma fripassagerare”
För få barn föds i Europa. Glo balt sett är fertiliteten sjukande och uppskattas år 2008 till i genomsnitt 2,6. Det är närmast Afrika söder om Sahara som fortfarande ståtar med en skyhög fertilitet på upp till sju födslar per kvinna. Jordens befolkningsökning väntas plana ut år 2050 på en nivå kring 10 miljarder.
Det finns ett starkt samband mellan ekonomiskt välstånd och fertilitet. De fattiga förökar sig okontrollerat medan de rika avstår från att reproducera sig. Jag kan inte här gå in på grundorsakerna till denna onaturliga koppling. Man kan bara konstatera att både fattiga och rika uppför sig lika oansvarigt.
Fertiliteten i EU-länderna är i genomsnitt 1,5. Spanien och Italien ligger i botten med 1,3; år 2000 låg de under 1,2. Frankrike har en aktiv familjepolitik och är det enda EUlandet med en fertilitet kring 2,0 medan Tyskland har backat till 1,4.
I övriga världen är Japan nere på 1,2; Ryssland på 1,4 medan USA ligger på respektabla 2,1. De nordiska länderna uppvisar relativt försvarliga siffror på mellan 1,7 och 1,8. Detta beror säkert till en del på vår föredömliga mödravård och barnomsorg, vilket underlättar föräldrarnas, framförallt kvinnornas insats i näringslivet. Men vi ligger fortfarande långt från en hållbar utvecklingstrend.
EU-komissionens ordförande Manuel Barroso har konstaterat att fram till år 2050 kommer antalet över 65-åringar inom unionen att öka med 58 miljoner medan den aktiva befolkningen (15-64 år) sjunker med 48 miljoner. Uttalandet har inte väckt någon diskussion.
Orättvis skattepolitik. I Finland ha vi inte gjort mycket för att underlätta barnfamiljernas ekonomiska situation; för medelinkomsttagare lätt tar barnbidragen bara på en bråkdel av den direkta och indirekta ekonomiska belastningen. Jämfört med ett välbärgat barnlöst par ligger levnadsstandarden för en flerbarnsfamilj i botten. Ingenting görs för att skattevägen lindra denna orättvisa. Centerriksdagsmannen Hannes Manninens förslag att barnfamiljer kunde välja sambeskattning i stället för särbeskattning är ett steg irätt riktning. Men det är långt ifrån tillräckligt.
Det är naturligtvis vars och ens rätt att avstå från att reproducera sig men i dagens samhälle etablerar sig de frivilligt barnlösa samtidigt som bekväma fripassagerare. Omkostnaderna för att fostra en ny generation — för att inte tala om besvären och bekymren - faller på flerbarnsfamiljerna, som naturligt nog blir allt färre.
Skattelättnader för stora familjer måste kompenseras med högre beskattning av medborgare utan familjeansvar, som har en betydligt större skattebetalningsförmåga vid lika bruttoinkomst. Skattelättnader för barn borde redan ur rättvisesynpunkt vara en självklarhet och skulle sänka tröskeln till föräldraskapet.
Man får hoppas att den kommande skattereformen utnyttjas för att råda bot på vårt fertilitetsunderskott.
Vid sidan av beskattningen kunde man också gradera de inkomst bundna pensionsavgifterna. Dagens barnfamiljer är ju de enda garanterna för framtida pensionsutbetalningar.
Vidare borde utgifter för hemhjälp göras avdragsgilla för barn FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNI familjer; de är helt enkelt omkostnader för förvärvande av barn. Bättre tillgång till subventionerad hemhjälp för småbarnsfamiljer står även på önskelistan liksom en förbättring av hemvårdsstödet. När det gäller offentlig barnomsorg ligger vi dock som sagt i Norden redan långt framme jämfört med de övriga EU-länderna.
Det måste löna sej att skaffa barn. Nativiteten är självklart inte enbart en fråga om ekonomi. I så fall skulle det inte födas några barn alls i vårt land utom åt de fattigaste. Men vi kan och bör börja med att minska de ekonomiska hindren för reproduktion; frivillig barnlöshet får inte heller vara alltför attraktivt.
Att föra fram en ny generation hör till de långsiktigaste uppdrag en människa kan åta sig och det kräver ett djupgående förtroende mellan parterna. Om de upplever att förhållandet när som helst kan upplösas är det förståeligt att en helhjärtad satsning på familjen inte är särskilt lockande. Kärnfamiljen förtjänar allt det stöd den kan få genom lagstiftning och omgivningens värderingar.
Sist och slutligen är det en fråga om vår tro på framtiden. Alltför ofta får man höra om det lönlösa i att bringa nya barn till denna eländiga värld, som blir bara värre; en märklig tolkning av vår verklighet jämförd med de vedermödor våra förfäder och -mödrar fick utstå.
De som välsignats med barn inser att de är värda alla mödor och bekymmer, en insikt som ofta kommer först i efterskott. Det är uppmuntrande att en stor familj liksom en smärt midja håller på att bli en statussymbol. Kanske ett trendbrott är i antågande när allt fler kli NR 9 200 “Utan en hållbar befolkningsutveckling finns det ingen framtid. Ekonomin förtvinar och på sikt hotar ett politiskt, socialt och i slutändan militärt sammanbrott. Vi håller i dag på atti stillhet begå kollektiv självmord”
Skicka din debattartikel till adressen feedbackQforum.fi. Vi publicerar äve kortare texter.
ver över gränsen till ekonomiskt oberoende.
En ödesfråga. Vill vi verkligen undergivet glida in i ett geriatriskt samhälle? Kan vi uppbåda poli tisk vilja att bryta den demografiska trendenistället för att bara diskutera en passiv anpassning? En balanserad befolkningsutveckling är en ödesfråga för demokratierna.
Människor är inte utbytbara, den egna avkomman står oss alltid närmast och är bäst på att förvalta vårt långsiktiga samspel. En krympande population leder i det långa loppet till en katastrofal instabilitet. Därför är det hög tid att satsa resurser på att upprätthålla det biologiska kapitalet samtidigt som vi bör sträva efter en rättvisare fördelning av bördorna. a
MNYBJOVWIJYNLA