Petrokemisk basindustri i startgroparna

av I. E. Forum 1972-04, sida 16-17, 01.03.1972

Taggar: Personer: Olov A. Hixén Teman: industri

FORU = intervju 9 Pekema i Sköldvik, närmaste granne och storkund hos Neste, inleder verksamheten inom den närmaste framtiden. Hur ser denna framtid ut?

Man med många järn i elden: Pekemas VD dipliing. Olov A. Hixén.

1 — Det finns glädjeämnen: femton procents ökning i år för polyetenrör i Er.gland. ..

Men just nu sitter dipling. Olov A. Hixén och hela hans stab och väntar på att få sätta igång. Pekema står färdigt med varmt gula byggnader och glänsande röranläggningar, endast några månader försenat av metall- och byggnadsstrejkerna och vad de medförde av sänkt arbetseffektivitet både före och efter själva arbetsnedläggelsen. Dessutom har bristen på specialutbildat folk för i synnerhet rörläggning och instrumentinstallation medfört vissa svårigheter. Byggnadstiden har i alla fall varit kort: grundstenen lades den 14 maj 1970 och den 5 januari kunde eten från Nestes nya krackningsanläggning. första gången köras genom Pekemas mellan 150 och 200 kilometer rör av olika dimensioner. Efter att först ha färdats i pipeline nästan 2 kilometer från Neste.

— För anläggningar av det här slaget, framhåller verkst.dir. Hixén, kan man inte tala om ett startögonblick. Det går inte att klippa av ett blåvitt band och låta den första produkten rulla fram. Själva råvaruanläggningen, krackern är i och för sig en komplicerad sak med flera månaders igångkörning. Skede för skede kontrolleras, provas, korrigeras och först när hela processen är genomgången kommer den egentliga provkörningen med samtrimning av alla faser. Därefter kan man få fram en produkt som kvantitativt är tillfredsställande, men vars kvalitet kanske ännu inte motsvarar alla de specifikationer som har utlovats. För det krävs ytterligare oerhört exakta mätningar och prov. Igångkörningen är alltså ingenting för en fotograf — snarare då för en serietecknare. . .

— Nu är Pekema alltså inne i sin start-up-period, med checkning av alla instrument, rör och kopplingar. Vi hoppas snart nå den punkt som i vår plan har markerats ”On stream” — med stora bokstäver.

Hur har jast denna anläggningsstorlek bestämts — Idén bakom Pekema är den att man har ansett att anläggningen har rätt storlek om dess kapacitet ungefär motsvarar Finlands behov i nuvarande marknadsläge. Detta innebär att vi försöker täcka 70 å 75 procent av det faktiska behovet, inte mer. Orsakerna till denna anspråkslöshet är tre: för det första lever vi ju i ett land med fri marknadsföring och rätt för varje kund att välja sin leverantör. Många vill också ha en huvudleverantör och en ”andra” leverantör. Detta är helt naturligt och vi ser gärna att våra kvaliteter och priser på det sättes kollas. För det andra finns det specialkvaliteter som vi kunde tillverka men med så liten användning att det inte lönar sig att ställa om produktionen för dem, För det tredje behövs det små mängder särskilda specialkvaliteter som produceras bättre med någon annan metod än vår och de intresserar oss naturligtvis inte — vi har valt anläggning enligt de användningsområden som är störst i vårt land.

— I denna utan tvivel hårda konkurrens räknar vi med fördelen av bästa tekniska service tack vare vår närhet till kunderna och vårt förnämliga laboratorium. Om detta säger vi —

Forum 4/7 på vårt ”anspråkslösa” vis — att det är inom sitt område det största och modernaste i Norden. Men det stämmer verkligen: utom den löpande kontrollen har vi möjligheter att framställa alla de produkter som vi bjuder ut. Våra kunder kan alltså på platsen, i en ”fabrik” i skalan 1:1 se vad de får. Många mindre tillverkare ser nästan med avund på vår utrustning.

— Sedd ur handelsbalansperspektiv motsvarar inbesparingen dock den totala konsumtionen eftersom vi räknar med att kunna exportera lika mycket som det nu importeras, i genomsnitt. Exportandelen kommer att variera eftersom kapaciteten inte kan tänjas särskilt mycket: det inhemska behovet ökar och når upp till kapacitetsgränsen, varefter en ny (och större enhet) måste byggas och exporten åter kan växa. Att fabrikernas storlek växer snabbt ser man av utvecklingen under det senaste decenniet: 1960 fanns det i Europa 13 enheter med 7 000 tons medelkapacitet, i år arbetar 21 enheter med 61 000 tons genomsnittskapacitet.

Vilka är då utsikterna i branschen — Om utvecklingen under de 5—6 senaste åren fortsätter betyder det en fördubbling av dagens inhemska konsumtion i slutet av 70-talet. Det skulle betyda en utvidgning 1977—80. Och den är vi naturligtvis inställda på att börja planera genast när behovet kan definieras.

— En sådan utveckling är inte orealistisk, eftersom man för hela världsproduktionen räknar med en fördubbling per femårsperiod. Å andra sidan finns det inte möjligheter att lösa de sekundära produktionsproblem som en sådan expansion skulle föra med sig — 35 ton olja ger ca 1 ton etylen men 4 ton biprodukter.

— Visserligen kan man idag peka på att kurvan fick ett annat förlopp senaste år. Och visst är att den fick en knick till följd av recessionen i hela västvärlden och hos oss de svåra strejkerna därtill. Men detta är tillfälligt — i stort är planerna för framtiden nog rätt uträknade, anser jag.

Hur ser det ut på marknadsföringssidan? Motsvarar verkligheten de avsättningsplaner som Pekema bygger på — Ser vi på utvecklingen i fjol medförde balansrubbningarna på marknaden prisfall, vilket försatte en del företag nästan i panik. De inledde regelrätt priskrig och dumpade in tusentals ton på bl a vår tullfria marknad. Detta har naturligtvis gjort marknadssituationen mycket ”intressant” just nu.

— Under ett års tid har Pekema marknadsfört licensgivarnas produkter för att få kontakt med kundkretsen (ca 200 företag). Mottagandet har varit positivt och vi tror på basen av kundernas reaktioner att vår målsättning är realistisk.

— Vi tror alltså att vi är tilldragande för dem på basen av hög kvalitet, lämpligt pris och god service — på våra blåa ögon tror vi däremot inte alls.

Vad exporteras? Och vart — I fråga om exporten bygger vi dels på specialkvaliteter, dels på kvaliteter som hör till vår standardproduktion. Det huvudsakliga avsättningsområdet är av naturliga skäl Skandinavien, eller låt oss säga Östersjöområdet, allra högst

Forum 4/72

Petrokemisk basindustri i startgroparna

Nordsjöområdet. När man har en produkt vars pris ligger vid 1:10—1:30 mark per kilo, så tål den inte några större frakttillägg. . .

Marknadstudierna i dessa länder har visat avt möjligheter finns. Trots den nya kapacitet vi hämtar är Norden fortfarande en nettoimportör av mer än 100 000 ton årligen. Det gäller därför för oss att slå ut en del mera perifera leverantörer. Framtiden — inte minst tullförhandlingar på olika håll — får utvisa hur det går.

Pekema liksom all kemisk industri är hårt utsatt när det gäller miljöfrågorna. Hur klarar ni dem — Vi har varit mycket ängsliga för att Pekema skulle ställa till miljöproblem och har tagit verkligt allvarligt på frågan. Information till alla som har velat ha sådan har vi gett på ett tidigt stadium. Miljöskyddskommittén i Borgå landskommun är till freds.

— Det är främst vattenreningen det gäller, eftersom klorerade kolväten ingår i processen. Dessa jagas minutiöst och vi är beslutna att inte ge hugg på oss. Vi har också nyligen lyckats tillkämpa oss ett område som gör det möjligt att få full kontroll över avfallsvattnet. Och vi är beredda för att kunna hålla t o m en seriereaktion av missöden under kontroll.

— Men det finns ett både hos oss och på alla andra håll oskrivet blad i sammanhanget: vi tar kylvatten från Svartbäcksfjärden och släpper ut det tillbaka några grader varmare. Även om skillnaden inte är större än maximalt 5 grader är den eventuella biologiska effekten okänd — de flesta tycks tro att den snarare är positiv än negativ. Vi kommer i alla fall att ha stora sumpar utplacerade utanför vår strand och på Emsalö yttersta udde för att studera fiskarna. Men ingen kan säga vilken ”måskoefficienten” borde vara…

Inom Pekema ser man tydligen med stor förtröstan på framtiden. Finns det inga dunkla moln i sikte — Bakom oss har vi ett moln: vi hade den oturen att när offerterna bads in var alla tillverkare av maskiner och utrustning välbelagda och vi måste välja leverantörer enligt leveranstid. Det gjorde att vi råkade ut för några tråkiga betalningsvillkor utan leveranskredit och därigenom tvangs att skaffa finansiering av annat slag. Det blev tidsödande extra exercis och vi kan bara konstatera, att idag skulle mottagandet vara helt annat. Som exempel kan jag nämna den japanska firma som hade offererat och fått order på ett maskineri och som, när vi frågade varför de inte hade offererat också ett annat, svarade: ”Ni har bett om leverans den sista februari. Vi kan inte leverera det maskineriet förrän den 20 mars.” — Ett moln på framtidshimlen är arbetskraften. Vi hade hoppats kunna rekrytera en större del av personalen lokalt än vad vi nu har fått. Emigrationen har varit betydande och trots försök med de lokala yrkesskolornas hjälp har det inte lyckats så att bygden verkligen skulle kunna känna fabriken som sin. Kanske finns där en viss tröghet att övervinna, och vi hoppas att kunna övervinna den så småningom. Också bostadsförhållandena är ännu ett bekymmer som också påverkar rekryteringen, trots den hjälp både Borgå stad och landskommunen har gett. I. E.

17