Quo vadis, perestrojka?
av Tauno Tiusanen Forum 1989-16, sida 14-15, 26.10.1989
En västerländsk journalistis tes är att goda nyheter int är nyheter. I Sovjetunionen har det under glasnostperioden klart varit överutbud på dåliga nyheter. Goda ekonomiska nyheter har just nu ett direk kuriositetsvärde, och kan — i den mån de kommer i dage —- betraktas som sensationella.
QUO VADIS PERESTR ga nyheter behandlats på ett framträ dande sätt också genom att man fört fram frågor som man teg om under Gorbatjovs första år. Sålunda har framkommit att arbetslöshet förekommer också i Sovjetunionen. Likaså inflation i olika former. varvid totalinflationen beräknas uppgå till 6-8 procent. Den totala tillväxten är av allt att döma negativ, om man friserar bort inflationen från tillväxttalen. Budgeten. som länge påstods vara balanserad. uppvisar ett underskott på över 10 miljarder rubel. Valutaskulden, som man länge undvek att ge offentlighet. visar sig vara betydligt större än västliga bedömare räk NE följd av glasnostepoken har dåli 1 nat med. Sparätgärderna som skulle stävja slösande med energi och råvaror har slagit fel. Myndigheterna bojkottar den nya kooperativrörelsen. som på kort sikt skulle kunna underlätta marknadsläget. Supermaktens utrikeshandelsstruktur associerat närmast till kolonialländerna — som tidningen Mezhdunardnaja Zhisn för en tid sedan konstaterade (nr 5/89). Strejker är inte längre en omöjlighet i sovjetsocialismen. Lokala problem återspeglar negativa verkningar på hela nationalekonomin. En helhetsbild av miljökatastrofen börjar gestalta sig.
Denna långa lista innehåller en del av den negativa nationalekonomiska balan som under året öppet debatterats i Sovjetunionen. Konsumentens ställning har försvagats under den senaste tiden. På grund härav har perestrojkan inte välsignats med någon ohejdad popularitet bland medborgarna. Det är därför förståeligt att man småningom ställts inför de sk yttersta nationalekonomiska frågorna.
A Tsipko, som tillhör den innovativa falangen bland SKP:s teoretiker, har djupgående analyserat den mänskliga faktorns betydelse i ekonomin = (Polititsjeskoje Obrazivanie, nr 4/89). Enligt honom har Karl Marx gjort en felbedömning av den mänskliga naturen, och är därför inkompetent att förstå det mänskliga beteendet. Den grundläggande orsaken till stagnationen under Bresjnevs period är enligt Tsipko att man då skapade myten om det socialistiska systemets överlägsenhet utan att överhuvudtaget ta i betraktande individens ekonomiska motivation. Den tidens attityder står i konflikt med sunt bondförstånd och sekelgamla historiska erfarenheter.
Tsipko förundrar sig över att man i det traditionella socialistiska systemet utgår från att individen är en ängel som har befriats från kapitalismens onda ekonomiska cirkel, men att denna ängel icke förty måste övervakas genom allehanda förbud och begränsningar. Resultatet är en moralisk infantilism som helt negligerar den mänskliga naturens verkliga karakteristika.
Skribenten angriper också den allmänna uppfattningen att ryssen är beredd att sluta förbund med djävulen om han på det sättet befrias från att själv tänka och ta ansvar. Tsipko förkastar tanken att Sovjetunionen borde skapa ”den nya människan” som friktionsfritt anpassar sig till ett kollektivt liv. Tvärtom borde ”den gamla människans” svagheter som girighet, aggressivitet etc beaktas och utnyttjas som energikällor i ekonomin.
Tsipkos text är sällsynt frispråkig också under glasnostperioden. Den avslöjar e 16/1989 FRU för perestrojkan vital sanning: den ekonomiska reformen kan inte vara en kosmetisk administrativ reform. utan måste för att lyckas också utsträckas till kultur- och attitydförändringar. Detta faktum har inte alla västliga perestrojkakommentatorer automatiskt noterat,
G Khanin från Novosibirsk konstaterar i tidskriften Novoje Vremja att ekonomin nu råkat in i en besvärlig återvändsgränd: det gamla på planekonomi baserade systemet har försvagats, men ett nytt marknadsbaserat system låter ännu vänta på sig. Följden är förståeligt nog att de ekonomiska resultaten försämras. Han framkastar också ett antagande som redan länge kastat sin skugga över perestrojkan: att landets förvaltningsapparat enligt bästa förmåga saboterar reformens praktiska förverkligande. Det uppstådda missnöjet utnyttjas för att det gamla totalitära systemet skall kunna återupprättas. Samtidigt skulle man säkra de privilegier delarna i detta maskineri varit vana att åtnjuta. Perestrojkan befinner sig alltså i ljuset av färska ekonomiska ställningstaganden allt klarare i en häxcirkel. A ena sidan skulle det vara nödvändigt att åstadkomma positiva ekonomiska resultat för att få till stånd positivare attityder till reformen. Å andra sidan behövs genomgripande attitydförändringar för att få till stånd positiva ekonomiska resultat. Samtidigt är emellertid båda systemen — det nya och det gamla — allt klarare lamslagna.
En potentiell utväg vore att ta utrikesekonomin till hjälp. Av allt att döma har man beslutat intensifiera importen av konsumtionsvaror. Mot bakgrunden av nationens omfattande marknader som karakteriseras av idel marknadsnischer kan man den vägen endast i begränsad omfattning skapa tilltro till perestrojkans framgång: verkligt omfattande konsumtionsvaruköp från väst är p g a betalningsbalansskäl helt enkelt omöjliga.
Intressanta tankemodeller lanseras kon RUN, 16/198 tinuerligt. Den senaste tiden har man diskuterat huruvida sovjetiska jordbruksproducenter kunde få betalning i hårdvaluta för leveranser som överstiger de statliga beställningarna. Den vägen kunde man minska livsmedelsköpen från väst. Med den erhållna valutan kunde de sovjetiska jordbruksproducenterna göra teknologianskaffningar från väst. Denna idé ser ut att ha vissa realiseringsutsikter: enligt pressuppgifter har Sovjetunionen annulerat en del livsmedelsanskaffningsprojekt på världsmarknaden.
Denna metod skulle rimma väl med Tsipkos tes att människan behöver ekonomiska incentiv som motiv för sin verksamhet. En sådan incentiv modell erkänner givetvis också pengars kvalitativa skillnader: rubel har endast anspråkslös lockelse medan dollar har avsevärd dragningskraft.
Detta utesluter emellertid inte att rubeln i vissa avseenden nog åtnjuter anseende, och att rubelresultat förorsakar avund. I en av glasnostens nyckelspråkrör. Moskovskije Novosti (nr 39/89), som utkommer på flera språk. skildras myndigheternas målmedvetna påtryckning mot de nya kooperativen. Ett kooperativ som avsevärt förbättrat livsmedelsförsörjningen tvingades av myndigheterna att nedlägga sin verksamhet endast av den orsaken att dess medlemmar förtjänade alldeles för bra. I samma artikel presenteras direkt skakande siffror över hur de traditionella jordbruksenheterna med sin verksamhet åstadkommit massförstöring av livsmedek.
På samma sida berättar tidskriften hur myndigheterna med händer och tänder håller fast vid sina egna privilegier, och skapar genomgripande social ojämlikhet som inte kan mätas i pengar. Budskapet är mycket klart: det är förkastligt att bli rik på nya verksamhetsformer som underlättar marknadsläget, men den ledande klassen, som upprätthåller byråkratiskt slöseri, kräver för egen del extra välfärd bakom skyddade murar.
Om perestrojkan skall klassas som revolution, och man evaluerar hur den hittills lyckats, kan man konstatera att makten inte ännu krossats. Myndigheternas verksamhet är avgjort kontrarevolutionär.
I de nämnda pressuppgifterna fanns en intressant tilläggsdetalj. Lokalfurstarna, som koncentrerar sig på att slå ner kooperativverksamheten, åberopar statsminister Rysjkovs tal i parlamentet — det tal i vilket han uppmanade de lokala myndigheterna att handla på eget initiativ. Denna uppmaning till maktdecentralisering har tolkats bokstavligt: de lokala myndigheterna har rätt att krossa produktiv, dynamisk ekonomisk verksamhet och upprätthålla det gamla systemets slöseri. Samtidigt har de rätt att besluta vem som fär bli rik. och vem som inte får bli det.
För att följa med nuläget i perestrojkautvecklingen är det nödvändigt att få kännedom om tänkare som Tsipko. Han överdriver definitivt inte då han hävdar att den traditionella realsocialismen står i strid med det sunda mänskliga förnuftet och kreerar snedvridna tankemodeller. Ett absolut villkor för att perestrojkan skall ha chansen att lyckas är att dessa snedvridningar som gäller den mänskliga faktorns beaktande korrigeras. Ett misslyckande kan — som Khanin förutspår — leda till en social explosion.
Om man slutligen vill lyfta fram något positivt bland den senaste tidens utvecklingsfenomen kan man ta exemplet med utredningen av sommarens gruvstrejker. I samband med dem framgick att mannen i ledet litar på Gorbatjov och Rysjkov. som accepterades som förhandlingspartner. De små kejsarna på byråkratins olika hierarkiplan. som slår vakt om sin egen makt och sina privilegier, åtnjuter däremot inte folkets förtroende.
Text: Tauno Tiusane 15