Rymdkapplöpningen har bara börjat
av Erkki Olin Forum 1987-10, sida 15-16, 04.06.1987
Som böst pågår en hård tövlan på världsmarknaden för börraketer och satelliter
I kampen mellan US och Sovjet o utvecklandet av rymdstotionerna ör segern ännu oviss. De stora projekten kan I framtiden leda till globalt samarbete.
RYMDKAPP HAR BARA
NASA:s bemannade rymdstation — för 1990-talet,
Iltsedan — Challenger-olyckan — och missödet med Ariane-raketen förra året har marknaden för bärraketer varit kaotisk. Genom att i åratal använda samma beprövade och enkla teknik har samtidigt Sovjet nu nått en position som gjort det möjligt att bjuda ut såväl bärraketssom satellitkapacitet på världsmarknaden. Bland annat har det finländska utvecklingsbolaget Sponsor (se separat artikel!) engagerat sig i sammanhanget som en möjlig förmedlare av sovjetiska tjänster, åtminstone inom Norden. För att också ge pondus åt sina kommersiella strävanden har Soviet alldeles nyligen avfyrat en jätteraket med kodnamnet Ener ERS1, ESA:s satellit för tjärranalysprogram. Remote sensing per satellit är ett område med talrika makroekonomiska tillämpningar.
FÖRUN, 10/1987
Eurobärraketen Ariane 5 med skytteln Hermes.
LÖPNINGEN BÖRJAT
Mariettas raket TITAN har visat sig tillförlitlig.
gia, som väger 2 000 ton och klarar en nyttolast på 100 ton. Allt tyder nu på att Sovjet kommit ett steg närmare en rymdskyttelepok.
President Reagans meddelande senaste år att NASA inte längre kan åta sig civiluppdrag har ytterligare ökat efterfrågan på bärraketsservice. I USA är det två företag som antas nå dominerande position inom denna sk ELV-marknad (ELV för Extendable Launch Vehicle, engångsraket — till åtskillnad från skytteln, som går att använda upprepade gånger); nämligen MeDonnellDouglas genom sin Defta-serte, och Martin Marietta genom Titan-raketerna. Med dessa två tillverkare konkurrerar Europa-raketen, den franska Ariane, Kina med sin Long March och Sovjet med Proton-raketerna.
Marknaden
Då NASA på Reagans anmodan drog sin kapacitet ur den civila marknaden, återstod 29 uppskjutningar som rymdorganisationen åtagit sig, men som den nu backade ur. Då skytteltrafiken beräknas komma igång först år 1989, behövs dessutom för NASA:s egna uppskjutningar ett betydande antal bärraketer. Detta har också redan lett till rundhänta kontrakt för de amerikanska tillverkarna, som i sin tur möjliggör för dem en elastisk prissättning på den civila marknaden. McDonnel-Douglas räknar med att successivt om ett par, tre år nå upp till en årlig produktion av 18 Delta-raketer. Allmänt räknar experterna med att de amerikanska företagen kommer att tillskansa sig omkring hälften av marknaden för satellituppskjut ningar i början av 1990-talet. Resten väntas gå till Ariane och till andra konkurrenter. Totalmarknaden beräknas uppgå till mellan 12—22 uppskjutningar per år, beroende på antalet uppskjutningar med en respektive två satelliter.
Efterfrågan på bärraketstjänster väntas kraftigt avia år 1992. Följande topp nås i och med att de satelliter som nu tagits i bruk småningom börjat siitas ner, vilket väntas ske om cirka tio år.
Martin Marietta erbjuder en Titan-uppskjutning med två satelliter i bagaget för 150 miljoner USD, och företaget räknar med att kunna ta hem 5 uppskjutningar per år. Anledning till optimismen är det faktum att TITAN III bara haft fem misslyckanden på sammanlagt 135 uppdrag. Efter aprilmissödet i fjol har företaget lagt ned 280 miljoner USD på smärre förbättringar i konstruktionen. Bolaget bär självt försäkringsrisken, som kalkylerats in i priset med ett 10 procents påslag. Premien är mindre än hälften av vad ett försäkringsbolag skulle räkna med.
Europa
Ariane-misslyckandet i maj i fjol kunde inte ha kommit olägligare för de europeiska rakettillverkarna — så nära inpå var då ännu Challenger-olyckan som redan hade hunnit återverka på efterfrågan. Trots det osäkra läget har orderstocken svällt ut, och omfattar nu inalles 42 beställningar och 21 reserveringar, varav 18 gjorts av utomeuropeiska företag. Ingen ny orderingång accepteras förrän år 1990, och man brottas alltjämt med problem i tändningen av det tredje steoet.
Kina
The China Great Wall Industry Corp har tidigare undertecknat ett avtal med amerikanska företag. Nu har dessutom företag som Dominion Video Satellite svenska Rymdaktiebolaget, samt ett kanadensiskt företag preliminäravtal med kineserna, som erbjudit tjänster till ett lågt pris och med rimliga försäkringsvillkor genom sitt statliga försäkringsbolag
Japan
Japanerna har utveckiat en mycket avancerad raketmotorteknik som föranlett avundsjuka blickar på månget håll. Tekniken är i övrigt till stor del amerikansk, vilket enligt ingångna avtal innebär totalförbud för japanerna att sälja bärraketsservice till tredje part.
Proton har mött motstånd
Tom på högsta politiska nivå har sovjetmyndigheterna försökt marknadsföra bärraketen Proton utomlands, och utlovat uppdragsgivaren all möjlig sekretess i samband med satellituppskjutningar. Men då embargot på all amerikansk teknik som ingår i västsatelliterna alltjämt är i kraft, har alla försök — trots europeiska påtryckningar — hittills varit fåfänga. Det är också välförståe vän 1 fortsättning från föreg ligt att den amerikanska raketindustrin med alla krafter stretar emot en lättnad för användning av sovjetisk bärraketsteknologi.
Proton-raketen har rönt 7 misslyckanden vid 107 uppskjutningar. År 1985 offererades Eutelsat II ett oslagbart pris om 26 miljoner USD, vilket ger uttryck för det intresse man har på sovjethåll att tränga in på världsmarknaden för rymdteknologi
Rymdstationerna
Trots missödet med Challenger anser experterna idag att USA har alla möjligheter att nå ifatt Sovjet i kapplöpningen som gäller kunskaper och erfarenheter angående mänsklig uthållighet på rymdstationerna. USA är fast beslutet att bygga en rymdstation under 1990-talet, men Sovjet kommer naturligtvis också att komplettera den MIRkosmodrom som skjöts upp i fjol och som nu är stadigvarande bostad för kosmonauterna Juri Romanenko och Alexandr Laveikin. Stationen har sex dockningsanslutningar. | april skedde den första dockningen, då Kvant-laboratorlet med vetenskaplig utrustning från England, Förbundsrepubliken Tyskland, Holland och den europeiska rymdorganisationen ESA anslöts till kosmodromen.
USA:s rymdstation väntas vara I funktio idigast år 1996, och den beräknas kosta 17 miljarder USD. Avsikten är att sas hoppa över en fas i utvecklingen — den som MIFkosmoadromen representerar — och direkt inrikta sig på en mera utvecklad typ som örväntas ligga steget före den sovjetiska konstruktionen vid samma tidpunkt. Den planerade stationen kommer att bestå av lera moduler kring en stomkonstruktion som är etthundra meter lång. Varje modul kommer att vara större än hela MIR-kosmodrömen.
Sovjetkosmonauterna har för närvarande ängre erfarenhet av uppehåll i rymden — tolv personår mot USA:s fem — men man glömmer ofta överlägsenheten i den amerianska transportkapaciteten. Hela den ryska stationen kunde utan möda med en gång lastas in i någon av de amerikanska rymdskyttlarna.
Trots den knivskarpa konkurrensen inom olika områden av rymdteknologin, finns det tecken som tyder på en ökad samarbetsvilja mellan de två stormakterna — sinsemellan å ena sidan, och mellan ett samlat Europa och stormakterna var för sig å andra sidan. Givetvis sker samarbete också direkt över gränserna, som t ex inom Norden och mellan Finland och Sovjet.
Ett samarbetsavtal gällande rymdforskning undertecknades mellan Sovjet och USA i Washington i april detta år, vilket kunde ges tolkningen att något av de kommande rymdprojekten är av en storleksordning som kräver global samverkan. Om det är Mars-projektet, är något som framtiden får utvisa. Erkki Olin 9
Sponsor hy sovjetis satellit?
Ulvecklingsbolaget Soonsor förberede förme ing av sovjetisk satellitkapacitet till
Finland och det övriga Norden. Om verksamheten kommer igång innebär den nyo afförsmöjligheter både för Sponsor oc dotterbolaget Teleste.
ffärsidén bygger på att Sponsor hyr en del av eller hela kapaciteten i en sovjetisk satellit för att i sin tur hyr ut kapaciteten åt att antal kunder. I första hand skulle man koncentrera sig på at — Varan är tillgäng| lig och kunder finns, men ännu återstår problem att lösa, | konstaterar direktör Markus Moberg.
1 överföra TV-program till kabel- och andra TV-bolag i Norden. Den geografiska begränsningen beror på att Sponsors särkunnande beträffande satelliter gäller det norra halvklotet.
Direktör Marcus Moberg, som handhar satellitplanerna på Sponsor, berättar att Sovjetunionen har ett visst överskott på satellitkapacitet och att den sovjetiska förhandlingspartnern, Glavkosmos, därför är väldigt smidig och öppen för olika alternativ. Glavkosmos är en rymdorganisation som ansvarar för den civila rymdindustrin i Sovjetunionen.
Moberg betraktar de sovjetiska satellltuppskjutningarna som mycket säkra. Ett bevis för detta är att USA förhandlat om en satellituppskjutning med Glavkosmos.
Snabbt tycks det emellertid inte gå at förhandla fram en affär. Enligt Moberg tog Sponsor den första kontakten till Sovjet redan för ganska exakt tre år sedan.
Intresse och osäkerhet
Moberg vill fortfarande inte säga något om tidtabellen för projektet. Han är inte ens säker på att det förverkliga — Vi vet att det finns potentiella kunder och vi har ett utbud att offerera dem, men vissa punkter i de internationella avtalen om frekvensbegränsningar måste ännu redas ut, säger han.
Han är dock optimist och tror att det går att förhandla fram en lösning trots att frågorna är komplicerade.
I det här skedet har ett tiotal potentiella kunder visat intresse för satellittjänsterna — en ny förfrågan dyker upp på Mobergs skrivbord under intervjutillfället.
Samtliga intresserade företag är nordiska, en del av dem finländska. Vilka företagen är avslöjar Moberg inte. Det enda han säger om företagen är att de till största delen är sådana som är lierade med bolag som handlar med program för bl a kabetTV.
En tänkbar framtida kund kunde t ex det lilla, svenska TV-bolaget Nordisk Television vara. Det har nyligen köpts in av det Wallenbergkontrollerade investmentbolaget Providentia. Providentia planerar att tillsammans med bl a ett annat Wallenbergkontrollerat investmentbolag, Investor, starta en privat reklamfinansierad TV-kanal som sänder över Sverige, Norge och delar av Finland.
Distributionsalternativen för kanalen är satellit, kabel och konventionella marksändningar. Innan verksamheten kan komma igång krävs dock att den svenska regeringen ger Nordisk Television koncession och upphäver förbudet mot TV-reklam.
Affärsmöjlighet för Teleste
Bakgrunden till Sponsors intresse för satelliter är OTC-noterade dotterbolaget Teiestes agerande på kabelTV-marknaden. Teleste tillverkar bl a förstärkare för kabelTV sedan början av 70-talet.
— I och med att man började använda satelliter för distribution av kabelTVprogram var det helt naturligt att vi intresserade oss för att förmedla satellitkapacitet, säger Moberg.
Idag har Teleste en liten export av kabelTV-förstärkare till Sovjetunionen. Och enligt Moberg finns det intresse för att köpa större mängder förstärkare.
— Sovjetunionen ställer visserligen inga krav på motköp, men tanken är att hyrandet av satellitkapacitet är en form av motköp. Vi har i princip kommit över ens om att Sovjetunionen använder satellithyran till att köpa Teleste-materiel, förklarar han och tillägger att det inte är frågan om några miljardaffärer utan om nischaffärer på Sponsorskt vis.
Idag sköter Moberg satellitprojektet, enligt egen utsago, som en marginell sidobusiness. Men om projektet börjar ta fart är han beredd på större personalsatsningar. Han berättar också att Sponsor skall reda ut möjligheterna att utnyttja satellitkapaciteten till vetenskapliga ändamål.
Peter Nordling 10/1987 FORUN,
