Scribo ergo sum

av Kaj Arnö Forum 2021-10, sida 17, 16.12.2021

Kaj Arnö hanterar politiska trauman genom att grubbla över samhällets uppgifter.

SCriDbo ergo sum

Jag skriver, alltså finns jag. Det

TILLBAKA är dä ; 4 TILL SAMTIDEN gör däremot snart inte Affärsmagasinet Forum.

Det tycker jag är synd; som Magnus Londen påpekade i Eftersnack är det en domänförlust för det svenska Finland. Forum kommer inte tillbaka.

“Synd är något helt annat och mycket roligare”, hävdar en god vän till mig. Denna min sista Forum-kolumn ska dock inte handla om synd i någon som helst bemärkelse, utan bli en möjligen något självcentrerad betraktelse över åren som gått sedan min första regelbundna Forum-spalt, i februarinumret 2009. Räknar jag rätt blir detta min hundratrettionde spalt, eftersom jag sedan dess oavbrutet skrivit i varje nummer av Forum.

Att skriva är inte syndigt men nog roligt, om man har den läggningen. Det har jag. Varje månad får man koppla av och skriva ungefär 4 200 tecken inklusive mellanslag. En utmärkt skrivarskola, ett bra sätt att lära sig att uttrycka sig kort.

De senaste åren har jag grubblat över politik, ofta med temat IT (eftersom det är mitt yrke, först via MySQL och nu MariaDB), ibland med temat Tyskland (eftersom jag bott i Mänchen i snart 20 år), ibland med kryddor från upplevelser i Skärgårdshavet (eftersom jag regelbundet vistats i Nagu i över 50 år) och ofta med grubblerier om vad som är rätt och fel.

I grubblerierna har jag utgått från min husfilosof Immanuel Kant och hans valspråk “hav mod att lita till ditt eget förnuft”, eller Sapere aude, på komprimerat och skrytsamt latin. Jag har sedan barnsben varit lite av en manlig motvallskäring och haft en viss allergi för det som i dag kallas politiskt korrekt tänkande. Under min uppväxt skulle man vara så jämlik så jämlik, man skulle ta hänsyn till Sovjet av realpolitiska skäl och felet låg ofta hos storkapitalet. Det kan väl inte vara hela sanningen, tyckte jag.

I dag har förhållandena spegelvänts. Nu skall man vara så individualistisk så individualistisk, stora delar av det europeiska samhället har förfallit till fascistoid populism och felet ligger sällan hos storkapitalet. Hurra för Wolt-affären, sju miljarder flugor, förlåt euro, kan väl inte ha fel? Ej heller det kan vara he la sanningen. Det är så att man upptäcker sin inre Li Andersson med mindre.

Men till själva skrivprocessen. Låt mig lätta på förlåten och visa runt Forum-läsaren bakom kulisserna. En spaltidé uppstår, vad sedan? En tidig och omogen krönikör ber chefredaktören om lov; en mognare får ibland temaönskemål av chefred. men skriver oftast på eget bevåg. Krönikören sänder utkastet till chefred. med frågan “Vatyx?”. Oftast tycks.

Mest givande för krönikören är chefredaktörens kritik. Vad gillades? Speciellt i publikationer utan strikta längdbegränsingar - jag har skrivit en del för Svenska Yle - kommer ibland lärorika ändringsönskemål.

Sedan går spalten i tryck, i tidningen och på nätet. Därefter händer vanligen ingenting alls. Så känns det i varje fall, för de flesta spalter får föga läsarkommentarer. Kommer de, är de desto mer välkomna. Jag är ingen principiell vän av Fejan, men måste ändå tillstå att Facebook är en bra kanal att samla feedback på Forum-kolumner av vänner och bekanta.

Då man träffar släkt och vänner låter de en förstås veta vad de tycker, ibland av sig själva, ibland på begäran. Jag brukar fråga om de tycker att de måste skämmas. Vanligen inte.

Nu går Forum i graven. Hör hit Konstsamfundet, TFiF och de andra utgivarna: Se nu för allt i världen till att de existerande artiklarna på nätet, på adressen forummagfi, hålls tillgängliga i minst tio år till! Det ska väl inte behövas mycket underhåll för att hålla domänen och en från och med 2022 statisk webbsajt vid liv?

Mitt begravningstal vill jag inleda med ett tack till chefredaktörerna jag fått glädjen att jobba med. Patrik Lindfors, Torsten Fagerholm och Sören Jonsson: Tack för att ni givit mig en plats att vädra mina tankar och kurera min skrivklåda! Tack för all den feedback ni kommit med - utan den inspirationen hade jag säkert slutat skriva! Ni är guld värda.

Det största tacket vill jag dock rikta till alla er, begravningsgästerna. Även om jag gärna hört mer och oftare av er, är det er jag skrivit för och ni som givit skrivglädjen. Få se om vi framgent råkas i något annat sammanhang! m

AFFÄRSMAGASINET FORUM NR 10 2021