Skattereformer och ekonomisk effektivitet
av Björna Wahlroon Forum 1983-09, sida 25, 11.05.1983
Björn Wahlroos, tf professor i nationalekonomi, pro rektor vid Svensk handelshögskolan.
EH Den skattepolitiska diskussionen har på senare tid haft två huvudinriktningar. Å ena sidan har man hävdat att beskattningen är för tung, dvs. att den offentliga sektorn är för omfattande, å den andra att skatteuppbörden fill sin form är oändamålsenlig. Även om de offentliga utgifterna säkert inom en nära framtid, åtminstone i relativa termer, måste reduceras, så förefaller den senare diskussionen - den om beskattningens form eller struktur — mer mångfacetterad och därmed mer intressant för en ekonom.
Det är nämligen så, att många av de ganska starka skattepolitiska slutsatser våra professionella ekonomer kunnat erbjuda finansministerium och politiska beslutsfattare tidvis synbarligen klingat för döva öron. Nu verkar en vis förbättring att vara förestående d bland annat ett, i förhållande till alternativen, tämligen gott förslag till reform av den kommunala prövningsbeskattningen avlåtits. En stor del av skattediskussionen har ju rört just denna skatt och en delvis liknande skatt, arealbeskattningen av skogsinkomsten.
Det är roande att konstatera att just dessa två rikligt kritiserade skatteformer har den för en ekonom åtråvärda egenskapen att de inte skapar ineffektivitet. Detta innebär att de inte påverkar handlandet hos skattesubjekten i en för samhället ofördelaktig riktning såsom fallet är med de flesta andra skatter. För att ta skogsbeskattningen som exempel kan vi notera att skatten på en given lägenhet i en given kommun är densamma oberoende av om den därpå befintliga skogen är välskött eller inte. Detta faktum, vilket kanske kan förefalla vara en social orättvisa av betydande mått, utgör i själva verket grunden för beskattningens effektivitet. Avkastningen på skogsförbättringsåtgärder når nämligen märkgaren obeskattade. Han kommer följaktligen inte att avstå från
Skattereformer och ekonomisk effektivite skogsförbättrande åtgärder av den orsak att han därmed skulle påföra sig en ökad skattebörda.
I den kommunala prövningsbeskattningen finner vi samma sakförhållande. Vad som vid första ögonkastet kan förefalla orättvist — att en skatt av slumpmässig storlek kan påföras en mer eller mindre slumpmässig utvald företagare - är i själva verket en samhälleligt effektiv skatt. En företagare som inte kan påverka sannolikheten för att han skall bli föremål för beskattning, ej heller storleken på den skatt som eventuellt påförs honom kan givetvis inte tillgripa några ekonomiska åtgärder i skattesänkningssyfte. Borta blir överinvesteringar i lager och anläggningstillgångar för att med nedvärdering och avskrivningar reducera det beskattade resultatet. Borta blir också fifflet med dividendpolitiken och den överstora låntagningen, vilka båda är bekanta biverkningar av vår statliga företagsbeskattning. Snarare än avskaffas borde det slumpartade momentet i företagsbeskattningen ökas.
Om skogsbeskattningen och den kommunala prövningsbeskattningen är exempel på effektiva skatter, var hittar vi då de ineffektiva skatterna? Min egen kandidat för titeln “Finlands ineffektivaste skatt” är stämpelskatten. Under år 1983 beräknas stämpelskatten inbringa drygt 1.5 miljarder mark vilket är dryga två procent av statsbudgetens slutsumma. En inte helt obetydlig del av stämpelskatten indrivs dessutom som avgifter på vissa offentliga tjänster varför det egentliga skattefånget är något mindre än dessa två procent.
Vad är det då för fel på stämpelskatten? Det är en skatt som påförs transaktioner av olika slag. Vi betalar stärmpelskatt på köp av fast egendom och värdepapper, på skuldebrev, checkkrediter och vissa inteckningar. Skattens motivering är klart fiskal: I samband med köp och försäljning rör sig mycket pengar, där det finn mycket pengar där kan man även beskatta. Skatten träffar endast ”bärkraftiga” subjekt.
Nu är inkomstfördelningsaspekterna ju bara en del av vår beskattringsfilosofi. Målsättningen att undvika ineffektivitet måste vara minst lika central Hur klarar sig stämpelskatten i detta sammanhang? Vad den får till stånd är att intresset för transaktioner, köp och försäljning av vissa typer av tillgångar sjunker. Detta har två slags konsekvenser. Å ena sidan kommer de stämpelskattebelagda tillgångarna att bli mindre åtråvärda, mindre pengar kommer att investeras i fast egendom och annan stämpelskattebelagd egendom medan stämpelskattefria konsumentkapitalvaror blir attraktivare. Ä andra sidan inträder en inte obetydlig stelhet på marknaderna i och med att köp och försäljning avgiftsbeläggs.
Särskilt tydlig är den senare effekten på fondbörsen där handlingsmarginalerna ofta är tämligen små. Som ett exempel må nämnas att Metsäliiton Teollisuus’ av OKO förvaltade aktiekurs med s.g.s. perfekt säkerhet stiger från 50 till 53 mk i mars-april varje år, två månader innan utbetalning av en 694 dividend i maj (detta har nu inträffat sex år i följd). Denna tämligen säkra vinst om 60-70 94 p.a. tycks dock inte intressera många investerare av den enkla orsak att hälften av den skulle gå åt till att täcka stämpelskatten och mäklaravgifterna. Ändå är börsnoterade aktier påförda en ytterst låg stämpelskatt (196) i jämförelse med exempelvis fast egendom (4-6 46).
Då stämpelskattefånget är mera betydelselöst —- en höjning av omsättningsskatten med något över en procentenhet skulle inbringa samma summa - tror jag det vore hög tid att nyinrikta den skattepolitiska diskussionen, Det är inte de ”orättvisa” skatterna som skall avskaffas, det är de ineffektiva.
Björn Wahlroo - FÖRUN
SvynRvinkaln