Solidaritet inte enkelriktad

av Lars-Erik Öller Forum 2010-12, sida 25, 21.12.2010

FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 12 2010

Lars-Erik Öller är professor emeritus vid Stockholms universitet.

Europa borde se på Japan som ett varnande exempel. Där har allt mindre arbetande årsklasser medfört en stagnation so pågått i 20 år.

Solidaritet inte enkelrikta Är finanskrisen slut? Ja, i Norden (utom Island), Tyskland och vissa centraleuropeis ka länder. Men ju längre söder- och västerut man blickar desto mer väger svaret över mot ”nej” Medan botten hos oss nåddes i februari 2009 ligger det värsta ännu i framtiden för många EU-länder. Sådana länder där lagar och överenskommelser betraktas som riktlinjer och ideal, men inget man behöver ta som något absolut. Här i den grå och lutheranska Norden, här tar vi budgetbestämmelser och lånetak på blodigt allvar och ska alltid vara bäst i klassen. Antingen vi accepterat euron (Finland) eller håller våra egna kronjuveler (Sverige, Norge, Danmark).

Tänk om man i ett land skulle låta företag skuldsätta sig hur mycket som helst och om staten alltid skulle vara beredd att garantera skulderna? Även fastän företagen uppenbart brutit mot landets lagar? Det skulle betyda att det måste finnas några i samhället som sköter sig såpass att de är i stånd att friköpa syndarna. Men vem vill bli efter själv för att man måste hjälpa de försumliga? Det är lättare att ansluta sig till dem - men vad händer då?

Man bildar en Europeisk Union som ska föreställa embryot till en stat. Hittar på det ena med det andra som ska härma egenskaperna hos en sådan. Men man låter bli att skapa en europeisk solidaritet som gör att man kan lit de man kunna uteslutas ur valutasamarbetet. Solidaritet kan inte vara enkelriktad. Det är speciellt riskabelt att ha gemensamma pengar med den som inte kan sköta sig; det är som att dela hushållskassa med en alkoholist.

Hur ska de skuldsatta komma upp ur gropen? Om de fick införa sin egen valuta, som då skulle devalveras kraftigt, skulle de kunna få igång sin export. Men då skulle EU knaka i fogarna ännu mer. Vidare är risken att strukturomvandlingen skulle utebli. Det känner vi till från Finlands 1900-tals historia.

En sak är säker. Man kan inte försöka marschera in i framtiden med pensionsåldrar mellan 50 och 60 år och överreglerad arbetsmarknad. Botemedlet mot stagnation är inte heller massdemonstrationer och storstrejker. De skolungdomar som i Frankrike demonstrerade mot att pensionsåldern höjdes från 60 till 62 år skulle kanske, om de fick rätt, själva sitta på ålderdomen och sy dockkläder på svältlön till rika kinesiska barn. Einstein sade: ”Två ting är oändliga: universum och mänsklig dumhet; och jag är inte säker ifråga om universum”

Den allt skrangligare ålderspyramiden (www. stat.fi/tup/suomi90/joulukuu sv.html) utgör e broms på tillväxten. Vi ser hur allt mindre arbetande årsklasser i Japan innebär en stagnation som nu pågått i 20 år. Den kunde ha lindrats genom att i betydligt större utsträckning locka ut kvinnor i förvärvslive på att folk i stort sett följer av- 3 : och kraftigt öka invandringen. Vi är tal och bestämmelser. Då vore Det ar speciellt på rätt väg då vi höjer pensionsåldern det kanske bättre att inte alls ta riskabelt att ha i takt med ökad livslängd. Vi har ockmed ett land om man misstän- am så gjort det möjligt för kvinnor att ker att inte kommer att accep- gemens ma fullt ut delta i arbetslivet.

tera solidariteten. Sådan kan- PeNZar med den Men utvecklingen av invandring ske inte ens existerar inom landet i fråga.

Det ska finnas reella sanktioner, till exempel uteslutning ifall man inte fullföljer sina förpliktelser. Åtminstone bor som inte kan sköta sig; det är som at dela hushållskassa med en alkoholist.

en verkar gå åt fel håll. Spridning en av helt ogrundade eller direkt rasistiska åsikter i frågan har gjort att även inflytelserika kretsar börjat ställa sig skeptiska. Mitt råd till dem: se på Japan! a