Språkets mångfald
av Kaj Arnö Forum 2020-07, sida 27, 25.08.2020
Språk är makt. Språket används som ett maktverktyg, vare sig vi vill det eller inte. Och språk är politik, på en mycket praktisk nivå. Språk är glädje. Språk förenar, språk är lekfullt. Språk är identitet. Forums läsare förenas inte bara av det svenska språket, utan i en svensk subkultur med gemensamma språkliga referenser.
Modersmålets sång förenar de tre. Hur härligt sången klingar, på älskat modersmål. Makt, glädje och identitet i ett. Dock tror jag det är språket självt som tröst i sorgen bringar och som stärker sinnets stål.
[caption id=“attachment_8706” align=“alignright” width=“174”]
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.[/caption]
Vadan detta semi-patetiska utbrott? Forum-läsaren frågar sig med rätta vad kolumnisten vederfarits, som föranlett dessa högtravande reflektioner.
Egentligen inget speciellt, annat än ett långt liv, delvis i det svenska Finland, delvis utomlands. Den konkreta impulsen var en betydelselös incident under en cykeltur med min 26-åriga son, som vid det här laget levt drygt hälften av sitt liv i Tyskland. Vi observerade några änder i ett dike i Ehrwald nära Zugspitze. Helt vanliga änder, fast inte riktigt, för en av dem hade en underlig teckning runt ögonen. ”Den där ser inte finlandssvensk ut”, sa jag. ”We’re not in Ankdammen anymore”, utbrast sonen. Originalcitatet ur filmen Wizard of Oz från 1939 gäller som bekant Kansas.
På svenska genom säkerhetskontrollen. Det blev tal om Finlands förhållande till det svenska, ett evighetstema. Sonen har ett antal gånger fått genomlida hur det går till då hans far är i myndighetskontakt i Finland, där höjdpunkten utgörs av säkerhetskontrollen på Sjöskog (konservativt namn på Helsingfors- Vanda flygplats). Varje säkerhetsteater oavsett flygfält är ofta tragikomisk, där en mer stoisk person än jag själv behärskar sig och servilt finner sig i småpåvarnas hunsande på andra sidan löpande bandet.
Så inte jag. Jag har råkat i attitydproblem och munhuggits också utanför Finlands gränser, men speciellt illa går det om man svarar på svenska på Sjöskog. Jag vet, det här är inte rätt ställe att hålla en rödgul fana högt. Men jag vill tjäna fosterlandet på mitt modersmål, och heliga principer tummar man inte på.
Därför var det med glädje jag för sonen kunde berätta om en positiv ordväxling senast på Sjöskog. Småpåven frågade inte ”Suomi or English?” utan ”Suomi? English?”, vilket jag utan eftertanke besvarade med ”Svenska!”. Reaktionen blev ”Oho!” och några glada fraser, vilket hennes skrå sällan stått för hittills.
Nästan samma sak hände då jag i början av augusti landade på Sjöskog och skulle ges skriftliga coronaråd vid utgången. Visst fanns de, efter någon sekunds letande, på svenska.
Men hotet mot den språkliga mångfalden kommer inte från finskan, utan engelskan. Den upproriske galliern i mig har ett otal gånger dragit en lans för att speciellt amerikaner måtte anpassa sitt språkbruk till icke-amerikaner. ”Egi fele” är det att amerikanerna oftast är enspråkiga, och det kan jag finna mig i, ifall de finner sig i konsekvenserna.
Gemensam västerländsk referens. Konsekvens ett är förenklingen av engelskan. Engelskan är blott ett lingua franca, som ska tjäna förståelsen och meningsutbytet. Frågar du mig, bör vi akta oss för att göra anglosaxisk kultur till en alltför bred gemensam referensbas. Ingen amerikan ska kunna förutsätta att vi känner till detaljer ur hans Hemingway eller ens Dickens. Den gemensamma västerländska referensramen bör vara alleuropeisk, Goethe, Zola, Dante, Tolstoj. Och vi får gärna strö in lite Runeberg och Södergran, i allmänbildande syfte.
Konsekvens två är att de enspråkigt engelsktalande inte ska göra anspråk på att förstå allt som sker omkring dem. Jag har varit med om amerikaner som upprörts över att jag inte bums bytt till engelska, då de sällat sig till en grupp vars djupa, intensiva samtal inte angår dem. ”Kaj, det där är oartigt!”. Höpö höpö. En persons okunskap i en grupps språk ska inte få vara ett giftpiller för hela gruppen. Att en organisations språk är engelska kräver inte att samtlig kommunikation undantagslöst sker på engelska.
Mångfalden ska skydda oss mot enspråkig engelsk enfald. Och denna mångfald ska vara välkomnande, lekfull och identitetsförstärkande. Anna-Lena Laurén noterade i juni att Lidl öppnat i Pargas, och förtjänstfullt gjort utereklam på svenska: ”Helt jees! Vår splitternya butik har nu öppnat. Må–lö 8-21, sö 10–21”. Sloganen är det i sig inget fel på, sa Anna-Lena, ”men ingen i Pargas säger ’helt jees’”. Hon hade ett nytt förslag: ”Komin ti Lidl, he e saakelis billit! Ypit hela vikon! Komin å köp!”.
Jag vill värna om språkets mångfald. Allt från måttligt bruk av det engelska språket, till bevarandet av dialekterna i Nagus södra ytterskärgård, som skiljer sig från dem på Nagus huvudöar i norr, och, fattas bara annat, från dialekten i Pargas.